2016-03-19 06:00

2016-03-19 06:00

Min kropp mitt tempel, eller ...

ÅSA KARLSTRÖM

Längtan börjar göra sig påmind. Efter en lång höst och vinter så kippar jag efter ljus och värme. Ja precis som fågelungen ivrigt gapar efter mat, så kippar jag efter ljusets och värmens återkomst.

Ibland kan jag gå in och googla på resebyråns lockande bilder. Jag kan drömma mig bort och jag kan se mig själv sitta i skuggan av ett olivträd på en pittoresk ö, sippande på en liten cocktail. Men ganska snart slås jag av verkligheten. Jag är flygrädd, så jag får lita på att den svenska sommaren detta år kommer att fylla på mina törstande förråd. Ah, vad är ett olivträd tänker jag för mig själv, en björk duger länge.

Men som min årliga längtan efter ljus och värme, så återkommer också sedvanligt, den skavande bikiniångesten. I flera månader har kroppen tryggt legat i vinterdvala. Men snart ska man kastas ut i det obarmhärtiga ultravioletta ljuset, som blottar varje liten cellulit, inget undkommer, inget kommer undan, allt blottas.

Vinterkvällarnas goda viner och ostar, var allt det nödvändigt?

Man kastar ett öga över sin kropp och som ett guppigt landskap ligger den framför oss. Man ser att vinterdvalan har förändrat en del. Man börjar nerifrån, där har håren fått frodas, vinterpälsen måste åtgärdas omedelbart. Min kropp mitt tempel, eller... Vaxning måste göras...

Höjer blicken och ser att bikinilinjen inte existerar, där ser man ut som en kvinna ser ut innan någon kom på att där måste rakhyveln absolut ha en uppgift.

Sen magen, man känner sig som en vit, blek frustrerad val, som strandat. Och titta under armarna, hår!!!!! Men det borde vi ju veta att hår under armarna får man inte ha. Det kan till och med bli förstasidesstoff i kvällstidningen, extra extra ”hon hade hår under armarna”.

Gäddhänget går inte att undkomma, och nog är huden slappare än förra året.

Nästa pina blir att åka ner och inhandla en ny bikini. Om sommarsolen blottar oss, så tror jag nog baske mig, att provhyttens ljus är än värre.

Där ska man trycka ned kroppen i årets badmode, en liten trekantsbikini, som kroppen liksom inte riktigt vill få plats i. Ångestattacken är ofrånkomlig

Jo jag är femtio år och jag ser inte ut som förr. Jag är inte överviktig, men dras ändå på något vis med i karusellen. Jag tänker då stackars ungdomar, är det konstigt att många mår dåligt?

Massmedia börjar snart attackera oss alla med, "så får du den perfekta sommarkroppen", dietförslag på alla förstasidor. Jo jag har gått på det, det erkänner jag, men är något mer sansad nu, kanske min ålder gett mig någon sort mognad. Det handlar nog inte om kilona egentligen, utan om oss hur vi värderar oss själva. Så kliv ut ur vassen i sommar, älska ditt tempel, där du är din egen gudinna.

Ibland kan jag gå in och googla på resebyråns lockande bilder. Jag kan drömma mig bort och jag kan se mig själv sitta i skuggan av ett olivträd på en pittoresk ö, sippande på en liten cocktail. Men ganska snart slås jag av verkligheten. Jag är flygrädd, så jag får lita på att den svenska sommaren detta år kommer att fylla på mina törstande förråd. Ah, vad är ett olivträd tänker jag för mig själv, en björk duger länge.

Men som min årliga längtan efter ljus och värme, så återkommer också sedvanligt, den skavande bikiniångesten. I flera månader har kroppen tryggt legat i vinterdvala. Men snart ska man kastas ut i det obarmhärtiga ultravioletta ljuset, som blottar varje liten cellulit, inget undkommer, inget kommer undan, allt blottas.

Vinterkvällarnas goda viner och ostar, var allt det nödvändigt?

Man kastar ett öga över sin kropp och som ett guppigt landskap ligger den framför oss. Man ser att vinterdvalan har förändrat en del. Man börjar nerifrån, där har håren fått frodas, vinterpälsen måste åtgärdas omedelbart. Min kropp mitt tempel, eller... Vaxning måste göras...

Höjer blicken och ser att bikinilinjen inte existerar, där ser man ut som en kvinna ser ut innan någon kom på att där måste rakhyveln absolut ha en uppgift.

Sen magen, man känner sig som en vit, blek frustrerad val, som strandat. Och titta under armarna, hår!!!!! Men det borde vi ju veta att hår under armarna får man inte ha. Det kan till och med bli förstasidesstoff i kvällstidningen, extra extra ”hon hade hår under armarna”.

Gäddhänget går inte att undkomma, och nog är huden slappare än förra året.

Nästa pina blir att åka ner och inhandla en ny bikini. Om sommarsolen blottar oss, så tror jag nog baske mig, att provhyttens ljus är än värre.

Där ska man trycka ned kroppen i årets badmode, en liten trekantsbikini, som kroppen liksom inte riktigt vill få plats i. Ångestattacken är ofrånkomlig

Jo jag är femtio år och jag ser inte ut som förr. Jag är inte överviktig, men dras ändå på något vis med i karusellen. Jag tänker då stackars ungdomar, är det konstigt att många mår dåligt?

Massmedia börjar snart attackera oss alla med, "så får du den perfekta sommarkroppen", dietförslag på alla förstasidor. Jo jag har gått på det, det erkänner jag, men är något mer sansad nu, kanske min ålder gett mig någon sort mognad. Det handlar nog inte om kilona egentligen, utan om oss hur vi värderar oss själva. Så kliv ut ur vassen i sommar, älska ditt tempel, där du är din egen gudinna.