2016-02-13 06:00

2016-02-13 06:00

Fyra bebisar i kö till seniorboende

BIRGITTA MALMBERG

Så löd rubriken på en artikel i tidningen Metro härom veckan. Man kunde inte låta bli att haja till och undra över orsaken. Det kunde knappast varit bebisarna själva som ställt sig i kö. Det måste varit deras föräldrar som av omsorg, men också av oro, sett till att vara extra tidigt ute med en anmälan.

Vad säger detta om vår tid? Att det är ont om platser på äldreboenden? Kanske att man är allmänt orolig. Man kan ju undra hur dessa föräldrar tänker om sina barns framtid. Att de ska bo kvar på samma ställe hela livet? Att de inte själva blir kapabla att sörja för sin ålderdom? Ja, rubriken kan väcka många funderingar.

Den här veckan kunde man läsa i pressen att de anonyma stödtjänsterna, till exempel BRIS, Jourhavande medmänniska, Jourhavande präst med flera, blir allt mer pressade. Flera nedringda stödtjänster larmar om att det behövs mer resurser. Monica Eckerdal, som är samordnare vid Jourhavande präst, tror att ökningen beror på flera faktorer. Sedan den ekonomiska krisen 2008 har det blivit nerdragningar inom psykiatrin, arbetsmarknaden har blivit tuffare och människor allt mer ensamma. Lars Christiansen, som är samordnare för Jourhavande präst i Stockholm, ser denna tjänst som en känslig termometer i samhällskroppen. När oron och ohälsan i samhället ökar så ökar antalet samtal till oss säger han. Nina Ingren, vid landstingsägda Nationella Hjälplinjen, anser att psykiatrin inte räcker till. Det ringer fler än vad vi kan ta emot. I stället vänder man sig till andra linjer menar hon.

Förra veckan skrev Ida Thunberg en krönika i Karlskoga Tidning och Kuriren. Den handlade om hennes rädsla för rasismen, som sprider sig och blir rumsren, både bland vuxna och barn. Det hon skrev satte fingret på något som många känner. På kort tid fick hon över 27 000 delningar. Många känner också oro över den höga invandringen, och vad olika kulturkrockar kommer att innebära för vårt land i en förlängning. Röster har även börjat höjas för behov av särskilda asylboenden för kristna flyktingar, eftersom dessa trakasseras av andra flyktingar. Samma trakasserier som fanns i hemlandet, och under flyktvägen. Oro finns för att detta ska spridas ut i samhället i stort.

Vi lever i en orolig värld. Ingen vet slutet på krigs- och flyktingsituationen i Mellanöstern, Nordafrika och Asien. Vad ska vi göra med all vår oro när vi inte orkar bära den själva? Jesus var inte främmande för oro. Han mötte många oroliga människor under sin vandring. Till dem sade han: Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig! Han sade också: Kom till mig alla ni som är oroliga och tyngda av bekymmer, så skall jag ge er ro för era själar. Hur kan man få del av detta? Man kan börja be till honom. Han har lovat att svara den som uppriktigt vänder sig till honom. Det finns hopp!

Vad säger detta om vår tid? Att det är ont om platser på äldreboenden? Kanske att man är allmänt orolig. Man kan ju undra hur dessa föräldrar tänker om sina barns framtid. Att de ska bo kvar på samma ställe hela livet? Att de inte själva blir kapabla att sörja för sin ålderdom? Ja, rubriken kan väcka många funderingar.

Den här veckan kunde man läsa i pressen att de anonyma stödtjänsterna, till exempel BRIS, Jourhavande medmänniska, Jourhavande präst med flera, blir allt mer pressade. Flera nedringda stödtjänster larmar om att det behövs mer resurser. Monica Eckerdal, som är samordnare vid Jourhavande präst, tror att ökningen beror på flera faktorer. Sedan den ekonomiska krisen 2008 har det blivit nerdragningar inom psykiatrin, arbetsmarknaden har blivit tuffare och människor allt mer ensamma. Lars Christiansen, som är samordnare för Jourhavande präst i Stockholm, ser denna tjänst som en känslig termometer i samhällskroppen. När oron och ohälsan i samhället ökar så ökar antalet samtal till oss säger han. Nina Ingren, vid landstingsägda Nationella Hjälplinjen, anser att psykiatrin inte räcker till. Det ringer fler än vad vi kan ta emot. I stället vänder man sig till andra linjer menar hon.

Förra veckan skrev Ida Thunberg en krönika i Karlskoga Tidning och Kuriren. Den handlade om hennes rädsla för rasismen, som sprider sig och blir rumsren, både bland vuxna och barn. Det hon skrev satte fingret på något som många känner. På kort tid fick hon över 27 000 delningar. Många känner också oro över den höga invandringen, och vad olika kulturkrockar kommer att innebära för vårt land i en förlängning. Röster har även börjat höjas för behov av särskilda asylboenden för kristna flyktingar, eftersom dessa trakasseras av andra flyktingar. Samma trakasserier som fanns i hemlandet, och under flyktvägen. Oro finns för att detta ska spridas ut i samhället i stort.

Vi lever i en orolig värld. Ingen vet slutet på krigs- och flyktingsituationen i Mellanöstern, Nordafrika och Asien. Vad ska vi göra med all vår oro när vi inte orkar bära den själva? Jesus var inte främmande för oro. Han mötte många oroliga människor under sin vandring. Till dem sade han: Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig! Han sade också: Kom till mig alla ni som är oroliga och tyngda av bekymmer, så skall jag ge er ro för era själar. Hur kan man få del av detta? Man kan börja be till honom. Han har lovat att svara den som uppriktigt vänder sig till honom. Det finns hopp!