2016-04-30 06:00

2016-04-30 06:00

Riskerar ett kyligt samhälle

Samvetsfrihet: Svar till Catarina Forsberg

Att ämnet samvetsfrihet är rödhett är ingen nyhet. Det blev vi återigen påminda om i samband med min insändare den 21 april. Jag förde ett resonemang omkring samvetsfrihet, dels med utgångspunkt från det aktuella biskopsvalet, men också med utgångspunkt från Susanne Wigorts Yngvessons nya bok om samvetsfrihet.

Catarina Forsberg blev så provocerad att hon valde att bemöta min insändare med en ledare i Karlskoga Tidning, där hon jämförde samvetsfrihet med att göra lite som man vill. Men samvetsfrihet handlar egentligen om motsatsen, att inte göra lite som man vill – mot sitt samvete. Att jämföra samvetsfrihet inom vården eller kyrkan med en sportreporter eller religionslärare är, enligt min uppfattning, att göra ämnet lite för enkelt.

Catarina Forsberg valde i sin ledare att helt utelämna vad Susanne Wigorts Yngvesson kommit fram till i sin forskning. Susanne är teologie doktor och docent i etik vid Uppsala Universitet. Hennes argument borde väga tyngre än mina åsikter. Jag refererade till henne i min insändare. Hon varnar för att vi kommer att få ett oerhört kyligt samhälle om vi inte lämnar utrymme för samvetsbetänkligheter, och att kunna föra moraliska diskussioner. Att förbjuda samvetsfrihet är inte så oskyldigt som det vid första anblicken kan te sig. Vi riskerar nämligen att göra våld på vår egen identitet.

Catarina Forsbergs åsikt, och hon är inte ensam om den, är att man får skaffa sig ett jobb där arbetsuppgifterna inte strider mot vad ens samvete tillåter en att göra. Förmodligen är det precis det som håller på att hända. Just nu är det stor brist på präster i Svenska kyrkan, inte minst i Karlstad stift. Det finns heller inget överskott på barnmorskor. Men dessa tendenser kräver förmodligen en djupare analys än vad som ges här.

Birgitta Malmberg

Att ämnet samvetsfrihet är rödhett är ingen nyhet. Det blev vi återigen påminda om i samband med min insändare den 21 april. Jag förde ett resonemang omkring samvetsfrihet, dels med utgångspunkt från det aktuella biskopsvalet, men också med utgångspunkt från Susanne Wigorts Yngvessons nya bok om samvetsfrihet.

Catarina Forsberg blev så provocerad att hon valde att bemöta min insändare med en ledare i Karlskoga Tidning, där hon jämförde samvetsfrihet med att göra lite som man vill. Men samvetsfrihet handlar egentligen om motsatsen, att inte göra lite som man vill – mot sitt samvete. Att jämföra samvetsfrihet inom vården eller kyrkan med en sportreporter eller religionslärare är, enligt min uppfattning, att göra ämnet lite för enkelt.

Catarina Forsberg valde i sin ledare att helt utelämna vad Susanne Wigorts Yngvesson kommit fram till i sin forskning. Susanne är teologie doktor och docent i etik vid Uppsala Universitet. Hennes argument borde väga tyngre än mina åsikter. Jag refererade till henne i min insändare. Hon varnar för att vi kommer att få ett oerhört kyligt samhälle om vi inte lämnar utrymme för samvetsbetänkligheter, och att kunna föra moraliska diskussioner. Att förbjuda samvetsfrihet är inte så oskyldigt som det vid första anblicken kan te sig. Vi riskerar nämligen att göra våld på vår egen identitet.

Catarina Forsbergs åsikt, och hon är inte ensam om den, är att man får skaffa sig ett jobb där arbetsuppgifterna inte strider mot vad ens samvete tillåter en att göra. Förmodligen är det precis det som håller på att hända. Just nu är det stor brist på präster i Svenska kyrkan, inte minst i Karlstad stift. Det finns heller inget överskott på barnmorskor. Men dessa tendenser kräver förmodligen en djupare analys än vad som ges här.

Birgitta Malmberg

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.