2016-03-04 06:00

2016-03-04 06:00

Måste lösas långsiktigt

LÄNET LEG SJUKSKÖTERSKA, LEG BARNMORSKA, STYRELSELEDAMOT VÅRDFÖRBUNDET AVDELNING ÖREBRO: Vårdförbundet om semesterproblemet

Vi har haft nuvarande semesterlagstiftning sedan 1977, dvs i snart 40 år. Det är ingen nyhet att man som anställd inom Region Örebro Län, enligt kollektivavtal har rätt till fyra veckors sammanhängande ledighet. Det är heller ingen nyhet att det sedan en lång tid tillbaka råder stor brist på många av vårdens professioner, såsom tex sjuksköterskor och barnmorskor.

Ändå nästintill förvånas våra beslutsfattare av att de anställda i vården faktiskt ska ha semester i sommar - i år igen? Och precis som alla år genomför man kortsiktiga planeringar med nödlösningar som innehåller allt från löften om ersättning om man som personal skjuter på sin semester, till att stänga små, sårbara enheter. Resultatet kanske löser situationen på vissa sätt. Men det kan också bli förödande.

Tempot i vården blir allt högre och alltfler drabbas av utmattning och sjukskrivning som följd. Att få en fyra veckors sammanhängande ledighet under de varmaste och ljusaste sommarmånaderna är för många en livsnödvändighet. Samtidigt är det lätt att lockas av erbjudanden om ett extra tillskott i kassan eftersom lönenivåerna för många är orimligt låga. Men vem har sagt att det finns en garanti för en ledighet när hösten kommer? Eller att energin kommer att räcka ända fram tills löven börjar skifta färg?

En annan snabblösning tycks vara att stänga mindre enheter och slå ihop dessa med större under sommarperioden. Befintlig personalstyrka får då flytta sitt pick och pack och snällt följa med till den större enheten, kanske placerad många mil från den ursprungliga arbetsplatsen, något som inte alltid mottages med välvilja av en, oftast ganska uttröttad yrkeskår.

Nödlösningar. Vore det inte bättre att arbeta långsiktigt?

Vården finns till för vår befolkning, alltså borde vi också få med de behov som finns hos dem. Är det rimliga lösningar ur ett patientperspektiv? Hur långt är det tex ok att behöva resa för att komma till närmaste förlossningsavdelning? Kvinnosjukvården i vårt avlånga land har fått utså mycket under årens lopp. Besparingskrav och bemanningskriser har ofta utlöst en nedmontering av förlossningsavdelningar och BB-avdelningar runt om i Sverige. Man kan fundera över om det finns ett genusperspektiv med i bilden?

De som arbetar inom vården har ofta en stark pliktkänsla och en stor flexibilitet. Man värnar allra mest om patienten och patientens behov. Villkoren för hur arbetstider, löner och påverkansmöjligheten ser ut går dock inte hand i hand med den insats man ofta bidrar med som anställd. Därav ett stort missnöje när man genomför förändringar där man försäker tänja maximalt på den välvilja som finns hos vårdpersonalen.

Långsiktiga lösningar borde sjösatts för många år sedan. Beslutsfattare har ett samhällsansvar att se till så att vårt lands sjukvård har tillräckligt många utbildade för att tillgodose behoven som finns utifrån bla befolkningstillväxt. Man har inte tagit bristen på bla utbildade sjuksköterskor och barnmorskor på allvar. Således borde det kännas extra viktigt att måna om de som faktiskt finns att tillgå. Att erbjuda rimliga, attraktiva villkor borde vara ett mycket effektivt sätt.

För att kringgå problematiken med uppgiven personal anser Vårdförbundet att man borde titta på vad som finns att erbjuda de anställda, för att de ska fortsätta vara plikttrogna och flexibla. Lön, förändrad arbetstid och förbättrade utbildningsvillkor kanske kan vara ett sätt att få en kortsiktig lösning mer hållbar. Men visst är det dags för mer långsiktiga lösningar? Vårdförbundet har många konkreta förslag som vi gärna delar med oss av till arbetsgivare och beslutsfattare.

Om vi vill kunna locka unga människor till att utbilda sig till något av vårdens bristyrke och om vi vill kunna behålla den enorma kompetens som redan existerar så är det på tiden att vi börjar arbeta utifrån de behov som finns, både hos anställda och hos vårt lands befolkning.

Vårdförbundet avdelning Örebro genom Åsa Mörner

Ändå nästintill förvånas våra beslutsfattare av att de anställda i vården faktiskt ska ha semester i sommar - i år igen? Och precis som alla år genomför man kortsiktiga planeringar med nödlösningar som innehåller allt från löften om ersättning om man som personal skjuter på sin semester, till att stänga små, sårbara enheter. Resultatet kanske löser situationen på vissa sätt. Men det kan också bli förödande.

Tempot i vården blir allt högre och alltfler drabbas av utmattning och sjukskrivning som följd. Att få en fyra veckors sammanhängande ledighet under de varmaste och ljusaste sommarmånaderna är för många en livsnödvändighet. Samtidigt är det lätt att lockas av erbjudanden om ett extra tillskott i kassan eftersom lönenivåerna för många är orimligt låga. Men vem har sagt att det finns en garanti för en ledighet när hösten kommer? Eller att energin kommer att räcka ända fram tills löven börjar skifta färg?

En annan snabblösning tycks vara att stänga mindre enheter och slå ihop dessa med större under sommarperioden. Befintlig personalstyrka får då flytta sitt pick och pack och snällt följa med till den större enheten, kanske placerad många mil från den ursprungliga arbetsplatsen, något som inte alltid mottages med välvilja av en, oftast ganska uttröttad yrkeskår.

Nödlösningar. Vore det inte bättre att arbeta långsiktigt?

Vården finns till för vår befolkning, alltså borde vi också få med de behov som finns hos dem. Är det rimliga lösningar ur ett patientperspektiv? Hur långt är det tex ok att behöva resa för att komma till närmaste förlossningsavdelning? Kvinnosjukvården i vårt avlånga land har fått utså mycket under årens lopp. Besparingskrav och bemanningskriser har ofta utlöst en nedmontering av förlossningsavdelningar och BB-avdelningar runt om i Sverige. Man kan fundera över om det finns ett genusperspektiv med i bilden?

De som arbetar inom vården har ofta en stark pliktkänsla och en stor flexibilitet. Man värnar allra mest om patienten och patientens behov. Villkoren för hur arbetstider, löner och påverkansmöjligheten ser ut går dock inte hand i hand med den insats man ofta bidrar med som anställd. Därav ett stort missnöje när man genomför förändringar där man försäker tänja maximalt på den välvilja som finns hos vårdpersonalen.

Långsiktiga lösningar borde sjösatts för många år sedan. Beslutsfattare har ett samhällsansvar att se till så att vårt lands sjukvård har tillräckligt många utbildade för att tillgodose behoven som finns utifrån bla befolkningstillväxt. Man har inte tagit bristen på bla utbildade sjuksköterskor och barnmorskor på allvar. Således borde det kännas extra viktigt att måna om de som faktiskt finns att tillgå. Att erbjuda rimliga, attraktiva villkor borde vara ett mycket effektivt sätt.

För att kringgå problematiken med uppgiven personal anser Vårdförbundet att man borde titta på vad som finns att erbjuda de anställda, för att de ska fortsätta vara plikttrogna och flexibla. Lön, förändrad arbetstid och förbättrade utbildningsvillkor kanske kan vara ett sätt att få en kortsiktig lösning mer hållbar. Men visst är det dags för mer långsiktiga lösningar? Vårdförbundet har många konkreta förslag som vi gärna delar med oss av till arbetsgivare och beslutsfattare.

Om vi vill kunna locka unga människor till att utbilda sig till något av vårdens bristyrke och om vi vill kunna behålla den enorma kompetens som redan existerar så är det på tiden att vi börjar arbeta utifrån de behov som finns, både hos anställda och hos vårt lands befolkning.

Vårdförbundet avdelning Örebro genom Åsa Mörner

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.