"Jag brinner för konsten och mitt måleri"

De köpte huset i maj 2010 och flyttade in dagen före julafton samma år. Men allt är inte klart ännu, en hel del återstår att göra men, förklarar Yvonne, det här är ett livsprojekt.

– Här ska vi stanna, tillägger hon och berättar att ungkarlen Tore Collin var 27 år när han 1952 byggde huset till sig och sin mamma Tora.

– Vi köpte av dödsboet och då hade huset stått tomt ett och ett halv eller två år. Trädgården var helt igenvuxen, det fanns nästan ingen el och inget vatten så vi började med att dränera och gräva dammen, fortsätter Yvonne Lindbom och tillägger att garaget som nu blivit ateljé stod tomt. Det var ett skal med påbörjat betonggolv.

– Vi hade en massa fönster som vi tänkt använda till ett växthus men Curt tog bort garageporten och satt in fönstren så att vi fick utsikt ned mot Möckeln.

– Allt material är återvunnet. Vi har rivit inne i huset och använt virket bland annat till golv här i ateljén. Och där har vi satt in delar av Toras kök, säger hon och pekar mot hörnet där de gamla men fortfarande funktionella kökshyllorna pryder sin plats.

Lauritz i Örebro

Yvonne Lindbom går runt i ateljén och plockar bland målningarna. Några av dem ska hon visa i auktionshuset Lauritz lokaler på Aspholmen i Örebro. Där ska hon också berätta om sig själv och sin konst och det sker 17 oktober.

– Det blir väl ett tiotal målningar och vad jag förstått ska de hänga där två, tre veckor, säger hon.

En av målningarna heter Jag vill också bli fotad av Saxin och en annan föreställer Miles Davis, legendarisk jazztrumpetare.

– Jag är en stor musikälskare och musiken och dansen är viktig för mig, avslöjar hon och berättar att hon redan som 14-15-åring sjöng med Inge Söderlinds som uppstod ur gamla Thunderbirds.

– Det var jazz som vi blandade upp med pop, dansmusik och även lite progg och jag gillade att sjunga låtar av Dionne Warwick och Carole King.

Men inledningsvis var åldern ett problem.

För ung

– Jag var för ung för Svenska musikerförmedlingen så vi fick i början fiffla lite med åldersuppgifterna. Men när jag hade åldern inne ändrade vi så att det blev rätt, erkänner hon och det är inte utan att man kan ana en svag rodnad på kinderna.

– Jag slutade med Inge Söderlind när jag 1974 fick mitt första barn, sonen Mikael. Det gick inte att turnera med barn, konstaterar hon och tillägger att dottern Kristin föddes sex år senare.

Men kärleken till musiken finns kvar.

Och kärleken till bildkonsten också.

Yvonne Lindbom gick fyra, fem år på Örebro konstskola, det blev så lång tid eftersom hon efter måleri fortsatte med skulptur. Och sen har hon läst 20 poäng konstpedagogik på Konstfack.

– Jag var också med och byggde upp Örebro kulturskolas bildverkstäder där jag jobbade i åtta år.

Bildlärarexamen

Viljan att förkovra sig fick henne att 2004 söka till bildlärarutbildningen på Umeå universitet och fyra år senare kunde hon ta ut sin bildlärarexamen.

– Jag bodde de första åren på Himmelska fridens torg i Holmsund, i ett 20 kvadratmeter stort rum i Mäster Eriks motell. Men efter 2,5 år kom jag tillbaka till Karlskoga eftersom jag fick ett bildlärarejobb på Skranta och sen jobbade jag heltid och läste på distans till dess att studierna var klara, säger hon och gör ingen hemlighet av att det var tufft att både jobba och plugga.

– Nu är jag 58 år och jag har ofta tänkt på att man måste brinna för det man gör. Och det gör jag, jag brinner verkligen för min konst. Detta att komma ut i ateljén och sitta och jobba med sitt eget är speciellt.

Enkronor under byrån

Yvonne Lindbom skulle inte ha något emot att vara konstnär på heltid men har insett att det inte går ekonomiskt.

– Man kan inte krypa under byrån och leta enkronor, konstaterar hon krasst.

– Jag trivs också bra med bildundervisningen men det tar för mycket på krafterna och jag vill inte vara gammal och trött när jag går i pension.

– Kärleken till bildskapandet tappar jag inte men kanske orken.

Yvonne Lindbom tystnar och säger efter en stund:

– Det är få förunnat att kunna leva på sin konst, nästan alla måste ha ett brödjobb och jag har ändå tur som trivs så bra med eleverna och bildundervisningen.

Ensamvarg

Tidigare i år gick hon ur Föreningen Konst runt Möckeln men gör ingen stor sak av det.

– Jag är väldigt dålig på att ingå i grupper och kände att jag behövde koncentrera mig på mitt eget bildskapande. Jag är nog lite ensamvarg vad gäller den här delen av mitt liv och kör mitt eget race.

– Alla människor kan måla, uttrycka sig och berika sina liv men vi har olika verktygslådor, tillägger hon och påpekar att hon för egen del älskar det figurativa och koloristiska.

– Det är min bildvärld.

Och den bildvärlden har ett antal år befolkats av damer i mer eller mindre klatschiga och slagkraftiga kombinationer.

– Jag vet inte varifrån damerna kommer men jag har så kul med dem, säger hon och skrattar.

– Fast ibland kan jag tycka att de är så otroligt fåniga. Men jag kan likafullt inte släppa dem. Ja, ja, du får väl ha hatten på dig då kan jag säga till någon av damerna på målningen.

Spränga gränser

Möjligen kan det i framtiden bli färre damer och mer musik och dans i målningarna. Det är i alla fall vad Yvonne Lindbom anar. Hon säger också att hon från och till försöker dämpa sig, gå ned i kolorit och skala av.

– Jag har egentligen inga problem med att jobba minimalistiskt. Jag vill hålla på med både och, jag vill leka med formerna och spränga gränser och för det måste jag behärska olika tekniker, tillägger hon.