Vansinnigt, vitsigt och välkoreograferat
Teater: Teater Barbara berättar en saga
regi och manus: Ulf Evrén
i rollerna: Carina Jingrot, Johan Ehn och Anders Jansson
Teatersalongen
;)
Foto: fotograf: José Figueroa [Förstora]
Ett trettiotal personer tillbringade en blygsam del av söndagseftermiddagen i Folkets hus teatersalong för att ta del av Serendip, en saga berättad av tre medlemmar i Teater Barbara från Stockholm. Och det är bara att beklaga att inte fler hade möjlighet att avnjuta detta lyckopiller som inte är alldeles enkelt att klassificera. Serendip utgår från den klassiska sagans grundform och det finns som i alla sagor en sens moral. De tre bortskämda drottningbarnen inser efter en vådlig resa att medkänslans tårar är det elixir som ska rädda landet Serendip eller världen och det är ju vackert så.
Tala med Karin Boye
Men här kan man verkligen tala med Karin Boye och hävda att även om det finns mål och mening i vår färd är det vägen som är mödan värd. Teater Barbara skojar med allt och alla och anakronismerna faller lika tätt som regndropparna under ett ösregn. Inledningsvis dyker frågan upp vilken pjäs som de tre egentligen spelar och när Anders Jansson plockar fram ett manus som han börjar läsa ur visar det sig vara en annan arabisk saga. Fel pjäs alltså. Men det kan möjligen vara rätt pjäs för dem som önskar få massage av nakna slavar. I den här pjäsen behövs det inte mer än en lampskärm på huvudet för att förvandla en bortskämd pojke till drottning.
Vansinnigt vitsigt
Det är vansinnigt, vitsigt och välkoreograferat. Det går till exempel inte att säga Herre Gud eftersom det utspelas i ett buddhistiskt land och därför undslipps ett och annat Herre Buddha när det tjorvar till sig. Men det är egentligen meningslöst att rabbla upp sådana exempel eftersom det dräller av dem. Carina Jingrot, Johan Ehn och Anders Jansson spelar med en suverän tajming och ett köttigt fysiskt scenspråk som förstärker dessa mer eller mindre galna vitsigheter.
Monty Python
Det finns just ingenting som är förutsägbart i föreställningen utan de tre går ut ur och in i sina roller på ett förtjusande och smått halsbrytande sätt. Carina Jingrot, Johan Ehn och Anders Jansson spelar helt enkelt med samma slags vanvördiga respektlöshet som en gång gjorde Monty Python till ikoner och då kan alla förstå att det är bra.
Monty Python goes Arabic och det blir vansinnigt bra.
