De bygger sina egna vedugnar
KULTUR: Lennart och Annika Eisenhart gör allt tillsammans
;)
Foto: Bengt Björk [Förstora]
;)
Foto: Bengt Björk [Förstora]
;)
Foto: Bengt Björk [Förstora]
;)
Foto: Bengt Björk [Förstora]
;)
Foto: Bengt Björk [Förstora]
;)
Foto: Bengt Björk [Förstora]
Det står två vedugnar, egenhändigt byggda av Lennart Eisenhart, vid torpet i skogen. Den stora rymmer volymmässigt cirka en kubik medan den lilla vedugnen är på runt 200 liter. Men det är bara en mindre del som används eftersom det finns en massa döda zoner påpekar Annika Eisenhart och berättar att den stora ugnen ska upp i 1320 grader medan temperaturen i den lilla ugnen ska hamna på 1280 grader.
– Det handlar om färgerna. Vi vill uppnå reduktion och det sker genom att syret stryps och då måste det tas någon annanstans. Syret tas då från glasyren som får andra färger, tillägger Annika Eisenhart.
Men det är inte den höga temperaturen i sig som gör att de denna gång väljer att bränna sitt lergods i vedugn.
– Det går att få samma reduktion och samma färger i en gasugn som i en vedugn men då har man inte askan, fortsätter Annika Eisenhart och syftar på den aska som flyger runt inne i vedugnen och skapar olika slags mönster.
– Vi får ostyrda överraskningar genom askan, konstaterar hon och berättar att glasyrerna i det här fallet är anpassade till 1280 grader.
– Men oftast vill man bränna på till 1300 grader, tillägger hon och konstaterar att det är lika varmt som när man bränner glas.
Springa runt-ugn
Lennart Eisenhart släpper en av de björkvedspinnar som han använder som bränsle och påpekar att vedugnarna är av typen snabbugn eller springa runt-ugn.
– Mot slutet sitter vi på varsin sida av ugnen och stoppar in ved och ropar till varandra, säger Lennart och tillägger att de måste ha en lera som tål den höga temperaturen. Och den leran är blandad av Lennart Eisenhart.
– Det är en hemmablandad porslinslera, en högbrännande lera, och jag är nästan den ende i Sverige som blandar egen lera från grunden, säger han och berättar att basen utgörs av kaolinlera.
– Kaolinlera utgör mellan 45 och 50 procent och sen ingår kvarts, fältspat och en till två procent bentonit för att få leran plastisk. Och sen använder jag också lite vinäger för att mognadsprocessen ska gå fortare.
Använder käglor
Det är viktigt att komma upp i rätt temperatur och för att få veta vilken temperatur som uppnåtts används så kallade käglor. De görs av en keramisk smet och finns i spann från 800 till 1400 grader med ungefär 20 graders mellanrum.
– Vi använder käglor på 1260, 1280 och 1300 grader när vi bränner, säger Annika Eisenhart.
– De är jättebra, en säkerhet för oss, tillägger hon och förklarar att man avläser temperaturen genom att se när spetsen på käglan vänt nedåt.
– Det digitala instrumentet visade 1230 grader men då var ugnen redan uppe i 1280 grader, inflikar Lennart för att förtydliga hur värdefulla käglorna är vid bedömningen av temperaturen.
– Den digitala mätaren mäter bara på toppen och eftersom man aldrig packar ugnen likadant behövs käglorna, tillägger han.
Bygger ugnar
Lennart Eisenhart har byggt ugnar i många år. Den första gjorde han som 13-åring och sen dess har det blivit ytterligare ett dussintal egenhändigt byggda ugnar.
– Han har byggt gasugnar, vedugnar, rakuugnar, vanliga elugnar och en kombinerad el- och gasugn, ja hela spektrat, berättar Annika och avslöjar att maken plockar isär ugnarna efterhand och sätter ihop dem igen.
Vedugnarna har inte murat tegel utan tegel som kan plockas isär och sättas ihop så att erfarenheterna från tidigare bränningar kan tas tillvara och användas i nästa ihopsatta ugn. Och det görs av en person som av en naprapat beskrivits som typisk eld.
– Jag var en klurig blandning av luft och vatten men naprapaten såg direkt att Lennart var typisk eld, säger Annika Eisenhart och skrattar.
Lennart och Annika Eisenhart har varit ett par sedan 1988 då de träffades i Kina på en månadslång specialresa för keramiker. Lennart åkte hem till Krukmakargården i Bråten, som han byggt upp och haft som fast punkt sedan 1978 efter att något år tidigare ha tagit över mamma Christels verkstad på Backa stig, och började bygga ut för att kunna ta emot Annika och hennes prylar.
– Jag kom hit med ugn, lerkvarn och drejskiva och för att få plats med allt tvingades Lennart bygga ut, säger Annika och berättar att hon gick sin utbildning till keramiker i Paris på en statlig högskola. Utbildningen var treårig och efter det har hon jobbat hos olika keramiker runt om i Europa.
– Det är jättenyttigt för man lär sig mer i en verkstad än på en skola, säger hon och berättar att hon innan hon träffade Lennart drev företaget Annikas hembrända i Norrköping.
Ålder: 51 år
Familj: maken Lennart och döttrarna Minna, 22 år, Sabine, 19 år och Cornelia, 15 år, samt svärmor Christel som fyller 80 senare i år
En pryl jag inte kan vara utan: Elddon samt våra specialverktyg
Tre drömgäster på middag: Daniel De Montmollin, munk och keramiker, Hertha Hillfon samt Gustav Klimt
Källa:
Ålder: 57 år
Familj: hustrun Annika och döttrarna Minna, 22 år, Sabine, 19 år och Cornelia, 15 år, samt mamma Christel som fyller 80 senare i år
En pryl jag inte kan vara utan: Elddon och våra specialverktyg
Tre drömgäster på middag: John Leach, keramiker, Picasso och Henrik Norsker, keramiker som skrivit en bok om hur man bygger ugnar
Källa:
