2017-09-29 09:00

2017-09-29 09:00

Transsexuelle Kim kränktes av psykiatrin

KARLSKOGA: Kräver förbättring av vården: "Det jag har varit med om ska ingen annan behöva uppleva"

Efter år av tvivel och förnekelse, valde Tina att sluta förneka och erkänna för sig själv; hon var född i fel kropp. Tina började kalla sig Kim och tog kontakt med psykiatrin i Karlskoga för att begära en utredning om transsexualitet. Men istället för professionell hjälp fick han uppleva stor okunskap, slarvig remisshantering och kränkning av integriteten.
– Det jag har varit med om ska ingen annan behöva uppleva, säger han.

Under en gråmulen förmiddag träffar tidningen Kim hemma i hans lägenhet. Han sitter tillbakalutad i en fåtölj, klädd i löst sittande mysbyxor och en tröja med huva. Det långa håret är uppsatt i en knut. Ledigt, otvunget, avslappnat. Så som han vill ha det. Men så har det inte alltid varit.

Kim föddes som flicka och fick namnet Tina. Han beskriver uppväxten med sin familj som ”kärleksfull och fantastisk”. Däremot hamnade han tidigt utanför i skolan. Killarna ville inte leka med honom för att han var tjej, tjejerna tyckte dock att han betedde sig för ”killigt”. I slutet av mellanstadiet började Kim att försöka anpassa sig till omgivningen.

¬– Jag tittade på min syster och mamma och tänkte att jag skulle börja kopiera dem och bete mig mer som dem. Efter det började jag få vänner, folk började tycka om mig. Jag tvingande in mig själv i en roll.

Blev deprimerad

Charaden fortsatte under många år. Familjen visste inte om åren av mobbning och utfrysning i grundskolan. Men att spela en roll började tära på Kim och han blev deprimerad. Han kontaktade då sin vårdcentral för att få hjälp att hantera sin depression. Han fick träffa en läkare som han fick bra kontakt med. De inledde med samtal och läkaren skrev ut ångestdämpande och antidepressiva läkemedel som han skulle ta under en långsam upptrappningsperiod. Även om Kim kände att det var något annat med honom som inte stämde under denna tid, kände han ännu inte till begreppen transsexualitet och könsdysfori.

– Det var faktiskt en kompis som en gång sa ”men du, vi klär ut dig till kille”, berättar Kim med ett leende. Jag hade helt ärligt gjort det några gånger när ingen såg. Så när vi hade fixat det så tittade hon på mig och sa ”men, du vill vara en kille, eller hur”.

Kompisen hjälpte sedan Kim att kolla upp sidor på nätet med information om transsexualitet och könsdysfori. Att få läsa och ta del av andra människors historier fick honom att känna sig mindre ensam.

– Jag fick för första gången i sitt liv känna att ”det här är sådana som mig, de fattar”, berättar han med en röst som stockar sig flera gånger under vår intervju. Jag höll mig i mitt rum i tre dagar och tittade på Youtube-videor om detta.

Kim valde senare att berätta om sin könsdysfori för sin familj och sina närmaste vänner. Reaktionerna har varit blandade, men det är bara en vän som inte kunnat acceptera det och som Kim valde att bryta vänskapen med.

¬– Jag kräver inte att alla ska förstå, men att de ändå kan acceptera mig. En del vet inte hur de ska reagera, men jag säger då bara att vi tar det lugnt och pratar om det om det känns konstigt. Men för många vänner har det inte varit något problem att börja behandla mig som en kille, för de har alltid sett mig som det. Jag tror att min familj fortfarande har svårt att komma underfund med det, men de kommer aldrig att lämna mig utan gör sitt bästa. Det gör mig väldigt glad!

Vårdcentralen skickade sedan en remiss till psykiatrin på Karlskoga lasarett. Kim betonar att han är förstående till väntetiderna inom vården på grund av personalbristen, men upplevde att det ändå gick snabbt för honom att få en tid för psykologsamtal. Kim fick då träffa en PTP-psykolog, vilket är en psykolog som påbörjat sin tjänstgöring efter examen.

– Hon var kanske inte ultimat eftersom hon hade precis kommit ut i arbetslivet. Men jag tyckte att hon gjorde ett bra arbete. Det var efter det som det blev irriterande minst sagt, avslutar han med ett uppgivet skratt.

Övertramp av terapeuten

PTP-psykologen skulle ta frågan vidare med en överläkare på psykiatrin. Överläkaren skulle då i sin tur skicka en remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, som är en av sex sjukhus i Sverige som är specialiserade på transsexuella utredningar.

Medan han väntade på svar på remissen började Kim träffa en arbetsterapeut på lasarettet, som skulle hjälpa honom att få upp strukturer i vardagen.

– När man har depression är det svårt att göra saker man behöver göra; städa, hålla sig ren, ta hand om sig själv helt enkelt. Under en träff tittade terapeuten på mig och sa plötsligt ”alltså jag vet inte riktigt varför du är här, för du verkar ju rätt normal”. Men det var nästa sak hon sa som gjorde mig helt förfärad. Hon sa ”jag gick in och kollade i dina psykologifiler” och då fick jag en chock! Och under vårt samtal reser hon på sig, går fram till sin dator och slår upp mina filer igen. Då säger hon ”den här transsexualismen, jag visste inte ens att det var en grej”. Om jag hade velat att hon skulle få veta om min transsexualitet, då hade jag berättat det själv, berättar Kim med upprörd stämma.

Terapeuten föreslog då att Kim istället skulle påbörja en ADHD-utredning. Kim som i det läget var både chockad och ledsen höll med terapeuten bara för att snabbt få komma därifrån.

Några veckor senare fick Kim träffa en överläkare. Ett möte som han beskriver som ”en hemsk bonus efter arbetsterapeuten”.

– Det vettigaste under vårt möte var att han erkände att han inte var så kunnig om transsexualitet. Han tyckte också att jag först skulle göra en ADHD-utredning innan de skickade remissen till Uppsala.

Det var då det gick upp för Kim att överläkaren inte ens hade skickat iväg remissen, trots att det hade gått flera månader efter hans psykologsamtal. Han säger sig inte vara främmande för att han möjligen har ADHD och höll med överläkaren om detta, men stod på sig om att den inte är relevant med hans transsexualitet och att han inte ville göra en ADHD-utredning innan han fått svar från Uppsala.

– Det känns som att han lyssnade mer på arbetsterapeuten som sa ”jag tror hon har ADHD” än på min psykolog som sa ”vi behöver skicka remiss till Uppsala”.

Kim fick därefter träffa en annan läkare för att diskutera en eventuell ADHD-utredning. Mötet gick bättre än med överläkaren. Han fick till svar att han var ett typexempel på en intelligent person med ADHD och att de definitivt borde göra en utredning, men att det dessvärre skulle ta lång tid innan de kunde påbörja den.

– Den läkaren vill jag ge en bukett rosor, säger Kim. Han tittade i mina tidigare journaler och såg vilken kalabalik det hade varit med arbetsterapeuten och överläkaren och ordnade upp röran innan remissen gick till Uppsala. Han var så bra och lyssnade verkligen på mig.

Kostat tid

Kim fick till slut svar från Uppsala; han skulle få träffa en läkare och en psykolog för samtal innan de fattar beslut om utredning. En utredning kan ta mellan fyra månader till två år och varierar mellan landsting och för individen. Det är först när utredningen är avslutad som en transsexuell person kan påbörja en könskorrigerande behandling. För Kims del har misstagen av allmänpsykiatrin på Karlskoga lasarett kostat honom ett år som kunde ha använts till hans utredning.

– Det känns pissigt, säger han dystert. Jag kommer väl inte vara helt färdig förrän jag är 30 år.

Kim har själv fått bekosta tågresorna till Uppsala, som landar på över tusen kronor. Han har frågat i receptionen på allmänpsykiatrin på Karlskoga lasarett om var han kan ansöka om ersättning för resorna. Han fick till svar att de skulle återkomma med information, men han har ännu inte hört något. Han känner sig orkeslös inför att ta strid i den frågan. Turerna som han har varit med om har sugit musten ur honom. Hans förtroende för Karlskogas sjukvård i allmänhet och psykiatrin i synnerhet ligger nära noll, även om han bedyrar att han efter varje katastrofal träff tänkt att ”nästa träff kan bli bättre, jag kan inte döma hela vården på några personers agerande”.

¬– Väntetider och prioritering förstår jag. Är det någon i en allvarligare situation än jag så förstår jag att de tar den personen först. Men attityden som de har haft mot mig...Jag är livrädd för att bli nekad vård. Jag och min bästa vän har till och med tittat på om vi ska åka till Tyskland och få en utredning där. Sista desperata planen är väl att åka till Thailand.

På frågan om vilka punkter Karlskogas psykvård brister allra mest svarar Kim ”kommunikation, struktur och integritet”, framför allt på grund av hur arbetsterapeuten och överläkaren agerade.

– Integriteten ska väl vara första prioritet, säger han. Det finns de som går till en psykolog och inte ens deras närstående vet om det. Det är ens innersta känslor man delar med sig av och ber om hjälp för.

Hög självmordsrisk

Kim tycker att det är skrämmande hur man kan bli behandlad, inte minst för att transpersoner i hans ålder ligger väldigt högt i självmordsstatistiken. Folkhälsomyndigheten och Karolinska Institutet genomförde år 2015 en enkätundersökning där 800 transpersoner deltog. Fler än var tredje person i enkäten svarade att de hade under det senaste året allvarligt övervägt att ta sitt liv.

– Jag kämpar varje dag för att inte bli en del av den statistiken. Det är sådant som psykiatrin borde titta mer på. Jag har varit hundra procent ärlig mot vården. Jag har verkligen blottat mig själv, för hur ska de kunna hjälpa mig om jag hade ljugit om allt? Jag har ärligt berättat vad jag vill ha hjälp med och de säger bara ”nej, vi ska börja med en ADHD-utredning istället”.

Kim känner att han är lyckligt lottad som fortfarande har kvar sin familj och sina vänner som stöttar honom. Han trivs även med sitt timvikariat och vill i framtiden kunna gå upp till heltid. Vännerna tycker att han är en stark person, något han inte håller med om. Han undrar hur människor i samma situation men utan samma stöd från omgivningen ska kunna klara av att stå på sig för att få hjälp.

– Det enda som jag vill är att det ska bli bättre. Anledningen till att jag sitter här och pratar med dig är inte för att göra min situation bättre, utan för att göra folk uppmärksamma på att det finns problem inom psykiatrin som vi måste fixa så att folk efter mig får det bättre. Jag klarar mig i slutändan på ett eller annat sätt, men det är inte alla som gör det. Då måste man påpeka brister så det går att göra något åt det.

Fotnot: Tina/Kim heter egentligen något annat.

Under en gråmulen förmiddag träffar tidningen Kim hemma i hans lägenhet. Han sitter tillbakalutad i en fåtölj, klädd i löst sittande mysbyxor och en tröja med huva. Det långa håret är uppsatt i en knut. Ledigt, otvunget, avslappnat. Så som han vill ha det. Men så har det inte alltid varit.

Kim föddes som flicka och fick namnet Tina. Han beskriver uppväxten med sin familj som ”kärleksfull och fantastisk”. Däremot hamnade han tidigt utanför i skolan. Killarna ville inte leka med honom för att han var tjej, tjejerna tyckte dock att han betedde sig för ”killigt”. I slutet av mellanstadiet började Kim att försöka anpassa sig till omgivningen.

¬– Jag tittade på min syster och mamma och tänkte att jag skulle börja kopiera dem och bete mig mer som dem. Efter det började jag få vänner, folk började tycka om mig. Jag tvingande in mig själv i en roll.

Blev deprimerad

Charaden fortsatte under många år. Familjen visste inte om åren av mobbning och utfrysning i grundskolan. Men att spela en roll började tära på Kim och han blev deprimerad. Han kontaktade då sin vårdcentral för att få hjälp att hantera sin depression. Han fick träffa en läkare som han fick bra kontakt med. De inledde med samtal och läkaren skrev ut ångestdämpande och antidepressiva läkemedel som han skulle ta under en långsam upptrappningsperiod. Även om Kim kände att det var något annat med honom som inte stämde under denna tid, kände han ännu inte till begreppen transsexualitet och könsdysfori.

– Det var faktiskt en kompis som en gång sa ”men du, vi klär ut dig till kille”, berättar Kim med ett leende. Jag hade helt ärligt gjort det några gånger när ingen såg. Så när vi hade fixat det så tittade hon på mig och sa ”men, du vill vara en kille, eller hur”.

Kompisen hjälpte sedan Kim att kolla upp sidor på nätet med information om transsexualitet och könsdysfori. Att få läsa och ta del av andra människors historier fick honom att känna sig mindre ensam.

– Jag fick för första gången i sitt liv känna att ”det här är sådana som mig, de fattar”, berättar han med en röst som stockar sig flera gånger under vår intervju. Jag höll mig i mitt rum i tre dagar och tittade på Youtube-videor om detta.

Kim valde senare att berätta om sin könsdysfori för sin familj och sina närmaste vänner. Reaktionerna har varit blandade, men det är bara en vän som inte kunnat acceptera det och som Kim valde att bryta vänskapen med.

¬– Jag kräver inte att alla ska förstå, men att de ändå kan acceptera mig. En del vet inte hur de ska reagera, men jag säger då bara att vi tar det lugnt och pratar om det om det känns konstigt. Men för många vänner har det inte varit något problem att börja behandla mig som en kille, för de har alltid sett mig som det. Jag tror att min familj fortfarande har svårt att komma underfund med det, men de kommer aldrig att lämna mig utan gör sitt bästa. Det gör mig väldigt glad!

Vårdcentralen skickade sedan en remiss till psykiatrin på Karlskoga lasarett. Kim betonar att han är förstående till väntetiderna inom vården på grund av personalbristen, men upplevde att det ändå gick snabbt för honom att få en tid för psykologsamtal. Kim fick då träffa en PTP-psykolog, vilket är en psykolog som påbörjat sin tjänstgöring efter examen.

– Hon var kanske inte ultimat eftersom hon hade precis kommit ut i arbetslivet. Men jag tyckte att hon gjorde ett bra arbete. Det var efter det som det blev irriterande minst sagt, avslutar han med ett uppgivet skratt.

Övertramp av terapeuten

PTP-psykologen skulle ta frågan vidare med en överläkare på psykiatrin. Överläkaren skulle då i sin tur skicka en remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, som är en av sex sjukhus i Sverige som är specialiserade på transsexuella utredningar.

Medan han väntade på svar på remissen började Kim träffa en arbetsterapeut på lasarettet, som skulle hjälpa honom att få upp strukturer i vardagen.

– När man har depression är det svårt att göra saker man behöver göra; städa, hålla sig ren, ta hand om sig själv helt enkelt. Under en träff tittade terapeuten på mig och sa plötsligt ”alltså jag vet inte riktigt varför du är här, för du verkar ju rätt normal”. Men det var nästa sak hon sa som gjorde mig helt förfärad. Hon sa ”jag gick in och kollade i dina psykologifiler” och då fick jag en chock! Och under vårt samtal reser hon på sig, går fram till sin dator och slår upp mina filer igen. Då säger hon ”den här transsexualismen, jag visste inte ens att det var en grej”. Om jag hade velat att hon skulle få veta om min transsexualitet, då hade jag berättat det själv, berättar Kim med upprörd stämma.

Terapeuten föreslog då att Kim istället skulle påbörja en ADHD-utredning. Kim som i det läget var både chockad och ledsen höll med terapeuten bara för att snabbt få komma därifrån.

Några veckor senare fick Kim träffa en överläkare. Ett möte som han beskriver som ”en hemsk bonus efter arbetsterapeuten”.

– Det vettigaste under vårt möte var att han erkände att han inte var så kunnig om transsexualitet. Han tyckte också att jag först skulle göra en ADHD-utredning innan de skickade remissen till Uppsala.

Det var då det gick upp för Kim att överläkaren inte ens hade skickat iväg remissen, trots att det hade gått flera månader efter hans psykologsamtal. Han säger sig inte vara främmande för att han möjligen har ADHD och höll med överläkaren om detta, men stod på sig om att den inte är relevant med hans transsexualitet och att han inte ville göra en ADHD-utredning innan han fått svar från Uppsala.

– Det känns som att han lyssnade mer på arbetsterapeuten som sa ”jag tror hon har ADHD” än på min psykolog som sa ”vi behöver skicka remiss till Uppsala”.

Kim fick därefter träffa en annan läkare för att diskutera en eventuell ADHD-utredning. Mötet gick bättre än med överläkaren. Han fick till svar att han var ett typexempel på en intelligent person med ADHD och att de definitivt borde göra en utredning, men att det dessvärre skulle ta lång tid innan de kunde påbörja den.

– Den läkaren vill jag ge en bukett rosor, säger Kim. Han tittade i mina tidigare journaler och såg vilken kalabalik det hade varit med arbetsterapeuten och överläkaren och ordnade upp röran innan remissen gick till Uppsala. Han var så bra och lyssnade verkligen på mig.

Kostat tid

Kim fick till slut svar från Uppsala; han skulle få träffa en läkare och en psykolog för samtal innan de fattar beslut om utredning. En utredning kan ta mellan fyra månader till två år och varierar mellan landsting och för individen. Det är först när utredningen är avslutad som en transsexuell person kan påbörja en könskorrigerande behandling. För Kims del har misstagen av allmänpsykiatrin på Karlskoga lasarett kostat honom ett år som kunde ha använts till hans utredning.

– Det känns pissigt, säger han dystert. Jag kommer väl inte vara helt färdig förrän jag är 30 år.

Kim har själv fått bekosta tågresorna till Uppsala, som landar på över tusen kronor. Han har frågat i receptionen på allmänpsykiatrin på Karlskoga lasarett om var han kan ansöka om ersättning för resorna. Han fick till svar att de skulle återkomma med information, men han har ännu inte hört något. Han känner sig orkeslös inför att ta strid i den frågan. Turerna som han har varit med om har sugit musten ur honom. Hans förtroende för Karlskogas sjukvård i allmänhet och psykiatrin i synnerhet ligger nära noll, även om han bedyrar att han efter varje katastrofal träff tänkt att ”nästa träff kan bli bättre, jag kan inte döma hela vården på några personers agerande”.

¬– Väntetider och prioritering förstår jag. Är det någon i en allvarligare situation än jag så förstår jag att de tar den personen först. Men attityden som de har haft mot mig...Jag är livrädd för att bli nekad vård. Jag och min bästa vän har till och med tittat på om vi ska åka till Tyskland och få en utredning där. Sista desperata planen är väl att åka till Thailand.

På frågan om vilka punkter Karlskogas psykvård brister allra mest svarar Kim ”kommunikation, struktur och integritet”, framför allt på grund av hur arbetsterapeuten och överläkaren agerade.

– Integriteten ska väl vara första prioritet, säger han. Det finns de som går till en psykolog och inte ens deras närstående vet om det. Det är ens innersta känslor man delar med sig av och ber om hjälp för.

Hög självmordsrisk

Kim tycker att det är skrämmande hur man kan bli behandlad, inte minst för att transpersoner i hans ålder ligger väldigt högt i självmordsstatistiken. Folkhälsomyndigheten och Karolinska Institutet genomförde år 2015 en enkätundersökning där 800 transpersoner deltog. Fler än var tredje person i enkäten svarade att de hade under det senaste året allvarligt övervägt att ta sitt liv.

– Jag kämpar varje dag för att inte bli en del av den statistiken. Det är sådant som psykiatrin borde titta mer på. Jag har varit hundra procent ärlig mot vården. Jag har verkligen blottat mig själv, för hur ska de kunna hjälpa mig om jag hade ljugit om allt? Jag har ärligt berättat vad jag vill ha hjälp med och de säger bara ”nej, vi ska börja med en ADHD-utredning istället”.

Kim känner att han är lyckligt lottad som fortfarande har kvar sin familj och sina vänner som stöttar honom. Han trivs även med sitt timvikariat och vill i framtiden kunna gå upp till heltid. Vännerna tycker att han är en stark person, något han inte håller med om. Han undrar hur människor i samma situation men utan samma stöd från omgivningen ska kunna klara av att stå på sig för att få hjälp.

– Det enda som jag vill är att det ska bli bättre. Anledningen till att jag sitter här och pratar med dig är inte för att göra min situation bättre, utan för att göra folk uppmärksamma på att det finns problem inom psykiatrin som vi måste fixa så att folk efter mig får det bättre. Jag klarar mig i slutändan på ett eller annat sätt, men det är inte alla som gör det. Då måste man påpeka brister så det går att göra något åt det.

Fotnot: Tina/Kim heter egentligen något annat.

  • Sebastian Norling Rauhala