2017-07-14 06:00

2017-07-14 06:00

En kärleksförklaring

KRÖNIKA

14 juli 2012 blev jag fru. En solig lördag klockan 14.00 ringde kyrkklockorna och jag höll min pappa hårt kring armen när han ledde in mig till tonerna av Lars Winnerbäcks låt ”Hon kommer från främmande vidder”.

Längst fram stod min blivande man Fredrik och vred sina fingrar ur led mer eller mindre av nervositet.

Jag såg honom knappt för mina ögon tårades redan när dörrarna slogs upp.

Där framme vid altaret i en alldeles för dyr klänning och snoret rinnandes under näsan med familj och vänner samlade sa vi ”JA” till varandra med den självklaraste stämma.

Vi hoppade på äktenskapståget. Sen var det bara att spänna fast sig, för vilken berg-& dalbana det är.

I dag, fredag 14 juli, har vi varit gifta i fem år. Vår bröllopsdag.

Den här krönikan är till dig Fredrik.

Tack för alla gånger du har tagit emot mig när jag inte orkar stå på egna ben och känner mig svag.

Tack för att du hjälper mig se alla vackra färger du ser när jag egentligen bara vill se vitt eller svart.

Det finns ingen som tror på mig lika mycket som du tror på mig, när jag ser hinder så ser du allt som oftast möjligheter.

Förlåt för alla gånger jag ringt och skällt på dig för att golfrundan tagit för lång tid och jag ber redan nu om ursäkt för att det med all sannolikhet kommer ske en massa gånger mer.

Eller alla gånger jag legat kvar i sängen och tagit sovmorgon trots att jag vet att det kanske egentligen var din tur.

Det är beundransvärt hur du står ut med alla känslostormar som jag kan visa under ett dygn. Som när jag är trött, hungrig, glad, ledsen, städgalen eller bara helt tillfreds.

Jag vet att jag inte är en dans på rosor att leva med och att vi bråkar för jag inte alltid fattar hur du inte kan fatta hur man läser mina tankar.

Men jag är så tacksam att du försöker eller åtminstone låtsas att du försöker.

Tack för att du inte blir sur när jag fortsätter titta vidare på serien även fast du somnat i soffan och du nöjer dig med att jag försöker återberätta trots att jag har dålig koll och rabblar namn som är döda sen många säsonger sen.

Oftast är det jag som bråkar med dig. Jag spelar ut hela mitt register.

Men än i dag står du kvar, som en klippa. Stadigt och alltid där. I nöd och lust.

Tack för det. Tack för tryggheten du ger, för skratten, för all kärlek till mig och barnen.

Jag älskar våran karusell. Jag älskar dig.

Allt låter så pluttiluttit och inbakat i rosa fluffiga kärleksmoln.

Men det är så äktenskap är. Ibland så kärleksfullt så man kan kräkas på sig själv och man skäms nästan åt sin egen lycka.

Ibland så svårjobbat och enformigt så man vill slå sig fri.

Men det finns ingen annan jag skulle vilja ha vid min sida och kämpa med, än dig Fredrik.

För du är min man och tillsammans har vi bra fart under rören.

Grattis till fem år som gift med mig! Vilken jävla grej.

Här och nu, du och jag.

Längst fram stod min blivande man Fredrik och vred sina fingrar ur led mer eller mindre av nervositet.

Jag såg honom knappt för mina ögon tårades redan när dörrarna slogs upp.

Där framme vid altaret i en alldeles för dyr klänning och snoret rinnandes under näsan med familj och vänner samlade sa vi ”JA” till varandra med den självklaraste stämma.

Vi hoppade på äktenskapståget. Sen var det bara att spänna fast sig, för vilken berg-& dalbana det är.

I dag, fredag 14 juli, har vi varit gifta i fem år. Vår bröllopsdag.

Den här krönikan är till dig Fredrik.

Tack för alla gånger du har tagit emot mig när jag inte orkar stå på egna ben och känner mig svag.

Tack för att du hjälper mig se alla vackra färger du ser när jag egentligen bara vill se vitt eller svart.

Det finns ingen som tror på mig lika mycket som du tror på mig, när jag ser hinder så ser du allt som oftast möjligheter.

Förlåt för alla gånger jag ringt och skällt på dig för att golfrundan tagit för lång tid och jag ber redan nu om ursäkt för att det med all sannolikhet kommer ske en massa gånger mer.

Eller alla gånger jag legat kvar i sängen och tagit sovmorgon trots att jag vet att det kanske egentligen var din tur.

Det är beundransvärt hur du står ut med alla känslostormar som jag kan visa under ett dygn. Som när jag är trött, hungrig, glad, ledsen, städgalen eller bara helt tillfreds.

Jag vet att jag inte är en dans på rosor att leva med och att vi bråkar för jag inte alltid fattar hur du inte kan fatta hur man läser mina tankar.

Men jag är så tacksam att du försöker eller åtminstone låtsas att du försöker.

Tack för att du inte blir sur när jag fortsätter titta vidare på serien även fast du somnat i soffan och du nöjer dig med att jag försöker återberätta trots att jag har dålig koll och rabblar namn som är döda sen många säsonger sen.

Oftast är det jag som bråkar med dig. Jag spelar ut hela mitt register.

Men än i dag står du kvar, som en klippa. Stadigt och alltid där. I nöd och lust.

Tack för det. Tack för tryggheten du ger, för skratten, för all kärlek till mig och barnen.

Jag älskar våran karusell. Jag älskar dig.

Allt låter så pluttiluttit och inbakat i rosa fluffiga kärleksmoln.

Men det är så äktenskap är. Ibland så kärleksfullt så man kan kräkas på sig själv och man skäms nästan åt sin egen lycka.

Ibland så svårjobbat och enformigt så man vill slå sig fri.

Men det finns ingen annan jag skulle vilja ha vid min sida och kämpa med, än dig Fredrik.

För du är min man och tillsammans har vi bra fart under rören.

Grattis till fem år som gift med mig! Vilken jävla grej.

Här och nu, du och jag.

  • Gabriella Lagerstam