2017-07-08 06:00

2017-07-08 06:00

Tuppen ja'

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

Tänk er – att vareviga morgon, långt innan dagen gryr – vakna av intro't till James Bonds Goldfinger. Och då menar jag inte en enda oförarglig gång.

Nej, nej, gång efter gång, långt inpå förmiddagen håller han på.

Och visst, en förmildrande omständighet kan ju vara att den idoge grannmusikanten lagt brölande basuner och smattrande trumpeter åt sidan och förlitar sig helt på sin egen stämmas kapacitet.

Men ändå, det kan bli hyfsat irriterande i alla fall.

– Pa Paa Paaaaaaa! Goldfinger...

Igen och igen och en jävla massa gånger igen och ytterligare några gånger.

Jo visst ja, jag borde möjligen informera om att det är grannens spelgalna tupp jag snackar om.

– Pa Paa Paaaaaa!

Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det låter skapligt medryckande och så gott som varje gång som Hanen klämmer i med sitt ''intro'' så fyller i alla fall någon av torpets bebyggare i med nå't i stil med:

– Gooooldfinger! He's the man... och så vidare i mån av kunskap.

Men om nu en enda tupp lyckats göra så stort intryck på oss, hur har det då varit fram till våra dagar?

Jo, lite amatörmässig forskning ger vid handen att tuppen haft en enastående betydelse i historien.

Och bara för att ta några exempel så hade den guldbefjädrade tuppen Gullinkambe en topp-position allra högst upp i Yggdrasil. Eller tupp-position om man så vill.

Medans två andra repressentanter för rasen gol hos jättarna i Järnskogen och i Underjorden.

Och skulle man råka vara född i tuppens tecken bortåt Kina till så anses man som smart, metodisk, effektiv, stolt och uppriktig och starkt rekommenderad att åta sig yrken som krögare, soldat och författare.

Och vem som skulle förneka vem tre gånger innan Hanen gol på långfredagsnatten vet ju var och en.

Till slut ett skutt till i alla fall relativt modern tid och då hamnar vi hos The little red rooster, den lilla röda tuppen.

Dängan som skrevs 1961 av Willie Dixon för att så småningom sjungas in av Stones.

Och som skulle bli den enda rena blueskompositionen som toppat den engelska singellistan.

Sammantaget, inte så illa pinkat av släktet Tupp där avtryck gjorts från den nordiska mytologin via engelska topplistor fram till våran James Bond-inspirerande granntupp. Galet så det förslår.

Men rubriken då, var kommer den i från?

Ja, av någon outgrundlig anledning så användes uttrycket i olika form av lekar.

Exempelvis när man ville bli vald till ett brännbollslag.

Inte skrek man, Hunden ja' eller Katten ja'.

Nej, det enda som gällde var: -TUPPEN JA'!

Till syvende och sist, visst vore det lockande att använda Cornelis perversa tupp som avslutning men jag låter ändå sista ordet gå till Evert Taube.

Ty sanningen gör gott och det är sant, att om i dett land man bryter seden

och inte ständigt kacklar likadant, som alla andra kycklingar i reden

men går sin egen väg med stort besvär, förgäter fulheten för allt det sköna

då kacklar alltid någon gammal höna, hur förfärligt lättsinnig man är

men kackla ni i morgon, just i dag, när jag har ordet vill jag hellre gala

– KUCKELIKU! Mitt herrskap till behag, för er har jag satt livet på det hala

tänk mer på glädjen än på gods och gull, ty någon ska fördriva tråkigheten

om ryktet ock ska gå till evigheten, att jag har sjungit för att jag var full!

Nej, nej, gång efter gång, långt inpå förmiddagen håller han på.

Och visst, en förmildrande omständighet kan ju vara att den idoge grannmusikanten lagt brölande basuner och smattrande trumpeter åt sidan och förlitar sig helt på sin egen stämmas kapacitet.

Men ändå, det kan bli hyfsat irriterande i alla fall.

– Pa Paa Paaaaaaa! Goldfinger...

Igen och igen och en jävla massa gånger igen och ytterligare några gånger.

Jo visst ja, jag borde möjligen informera om att det är grannens spelgalna tupp jag snackar om.

– Pa Paa Paaaaaa!

Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att det låter skapligt medryckande och så gott som varje gång som Hanen klämmer i med sitt ''intro'' så fyller i alla fall någon av torpets bebyggare i med nå't i stil med:

– Gooooldfinger! He's the man... och så vidare i mån av kunskap.

Men om nu en enda tupp lyckats göra så stort intryck på oss, hur har det då varit fram till våra dagar?

Jo, lite amatörmässig forskning ger vid handen att tuppen haft en enastående betydelse i historien.

Och bara för att ta några exempel så hade den guldbefjädrade tuppen Gullinkambe en topp-position allra högst upp i Yggdrasil. Eller tupp-position om man så vill.

Medans två andra repressentanter för rasen gol hos jättarna i Järnskogen och i Underjorden.

Och skulle man råka vara född i tuppens tecken bortåt Kina till så anses man som smart, metodisk, effektiv, stolt och uppriktig och starkt rekommenderad att åta sig yrken som krögare, soldat och författare.

Och vem som skulle förneka vem tre gånger innan Hanen gol på långfredagsnatten vet ju var och en.

Till slut ett skutt till i alla fall relativt modern tid och då hamnar vi hos The little red rooster, den lilla röda tuppen.

Dängan som skrevs 1961 av Willie Dixon för att så småningom sjungas in av Stones.

Och som skulle bli den enda rena blueskompositionen som toppat den engelska singellistan.

Sammantaget, inte så illa pinkat av släktet Tupp där avtryck gjorts från den nordiska mytologin via engelska topplistor fram till våran James Bond-inspirerande granntupp. Galet så det förslår.

Men rubriken då, var kommer den i från?

Ja, av någon outgrundlig anledning så användes uttrycket i olika form av lekar.

Exempelvis när man ville bli vald till ett brännbollslag.

Inte skrek man, Hunden ja' eller Katten ja'.

Nej, det enda som gällde var: -TUPPEN JA'!

Till syvende och sist, visst vore det lockande att använda Cornelis perversa tupp som avslutning men jag låter ändå sista ordet gå till Evert Taube.

Ty sanningen gör gott och det är sant, att om i dett land man bryter seden

och inte ständigt kacklar likadant, som alla andra kycklingar i reden

men går sin egen väg med stort besvär, förgäter fulheten för allt det sköna

då kacklar alltid någon gammal höna, hur förfärligt lättsinnig man är

men kackla ni i morgon, just i dag, när jag har ordet vill jag hellre gala

– KUCKELIKU! Mitt herrskap till behag, för er har jag satt livet på det hala

tänk mer på glädjen än på gods och gull, ty någon ska fördriva tråkigheten

om ryktet ock ska gå till evigheten, att jag har sjungit för att jag var full!