2017-05-20 06:00

2017-05-20 06:00

Tänk om Strandbadet var världen…

LÖRDAGSTANKAR: Catarina Forsberg

Sedan en tid tillbaka är jag i Strandbadet några gånger i veckan och simmar. Och häromdagen kom jag på att om världen fungerade som vår simhall så skulle den se SÅ mycket bättre ut.

För här kommer alla överens. På en väldigt begränsad yta så får vi alla plats på ett eller annat sätt.

För det är verkligen ”alla” som är i Strandbadet.

Bebisar, småbarn, ungdomar, medelålders och pensionärer.

Flickor och pojkar, kvinnor och män.

Smala, tjocka, otränade väldigt vältränade.

De som tränar stenhårt mot ett mål och vi som bara tycker det är underbart skönt att glida fram i vattnet.

Barn som är så stolta att ögonen lyser för att de vågat hoppa från startpallen.

Mannen i 30-årsåldern som förbereder sig som inför ett OS-lopp med att hoppa och frusta, rulla med axlarna och rätta till simglasögonen fyra gånger – och den tunna, gråhåriga kvinnan som sedan bara glider förbi honom i ett frisim som ser ut att vara helt utan ansträngning...

Ungdomar som skvätter, skriker och kastar bollar som inte sällan hamnar i huvudet på oss motionssimmare.

De äldre männen och kvinnorna som tillbringar lika mycket tid med att stå i bassängen och prata som med att simma.

Och så undertecknad som plaskar fram i sakta makt och bara njuter av känslan av viktlöshet i vattnet.

Vi får plats allihop.

Visst tänker jag småelaka tankar om de som inte duschar och tvättar sig innan de hoppar i.

Visst kan jag bli lite irriterad på småbarn som skriker så att mitt huvud håller på att spricka.

Visst jag retar mig lite på de som simmar tre i bredd och pratar – det gör det lite svårt att hålla själva ”cirkelsimmandet” flytande.

 

Jag är helt säker på att det är många som retar sig på mig när de tvingas simma om mig för typ tionde gången. (Jag är långsammast. Alltid.)

Jag misstänker att det finns en och annan som trummar irriterat med fingrarna inombords när jag först ska skölja ur baddräkten (noga, allt klor måste bort) och sedan ska tvätta håret och sedan ska skölja håret. Allt medan de väntar på sin tur att få duscha.

Men vi blir inte otrevliga och skäller på varandra.

Vi får plats.

Allihop.

Med våra olika förutsättningar och mål. Med alla våra olikheter.

Tänk om världen var ett badhus...

 

 

För här kommer alla överens. På en väldigt begränsad yta så får vi alla plats på ett eller annat sätt.

För det är verkligen ”alla” som är i Strandbadet.

Bebisar, småbarn, ungdomar, medelålders och pensionärer.

Flickor och pojkar, kvinnor och män.

Smala, tjocka, otränade väldigt vältränade.

De som tränar stenhårt mot ett mål och vi som bara tycker det är underbart skönt att glida fram i vattnet.

Barn som är så stolta att ögonen lyser för att de vågat hoppa från startpallen.

Mannen i 30-årsåldern som förbereder sig som inför ett OS-lopp med att hoppa och frusta, rulla med axlarna och rätta till simglasögonen fyra gånger – och den tunna, gråhåriga kvinnan som sedan bara glider förbi honom i ett frisim som ser ut att vara helt utan ansträngning...

Ungdomar som skvätter, skriker och kastar bollar som inte sällan hamnar i huvudet på oss motionssimmare.

De äldre männen och kvinnorna som tillbringar lika mycket tid med att stå i bassängen och prata som med att simma.

Och så undertecknad som plaskar fram i sakta makt och bara njuter av känslan av viktlöshet i vattnet.

Vi får plats allihop.

Visst tänker jag småelaka tankar om de som inte duschar och tvättar sig innan de hoppar i.

Visst kan jag bli lite irriterad på småbarn som skriker så att mitt huvud håller på att spricka.

Visst jag retar mig lite på de som simmar tre i bredd och pratar – det gör det lite svårt att hålla själva ”cirkelsimmandet” flytande.

 

Jag är helt säker på att det är många som retar sig på mig när de tvingas simma om mig för typ tionde gången. (Jag är långsammast. Alltid.)

Jag misstänker att det finns en och annan som trummar irriterat med fingrarna inombords när jag först ska skölja ur baddräkten (noga, allt klor måste bort) och sedan ska tvätta håret och sedan ska skölja håret. Allt medan de väntar på sin tur att få duscha.

Men vi blir inte otrevliga och skäller på varandra.

Vi får plats.

Allihop.

Med våra olika förutsättningar och mål. Med alla våra olikheter.

Tänk om världen var ett badhus...