2017-03-30 19:19

2017-03-30 19:19

"Måste våga misslyckas för att kunna lyckas"

KONSTHANTVERK: Lennart Eisenhart ställer ut Keramiskt kaos

Lennart Eisenhart ställer ut ett 100-tal vaser, tekannor, krus, cocktailbägare, fat och väggreliefer hos Konsthantverkarna i Karlstad. Han kallar utställningen Keramiskt kaos och i morgon, lördag 1 april, är det vernissage.

– Jag har efter ett långt yrkesliv som drejare frångått min perfektionism och blivit mer lekfull och spontan inför den här utställningen, säger Lennart Eisenhart.

– Jag har helt enkelt experimenterat mera och då har det stundtals blivit kaos vilket förklarar namnet på utställningen, tillägger han och gör klart att man måste våga misslyckas för att kunna lyckas.

Annika Eisenhart viskar att maken i somras gick en kurs på Leksands folkhögskola och där träffade en japansk keramiker, numera bosatt i Kina, vid namn Takeshi Yasuda.

– Det är han som inspirerat Lennart att busa lite mer, tillägger hon och nämner cocktailbägarna i vit porslinslera med grov svart järnoxid som exempel.

Lennart Eisenhart driver Krukmakargården i Karlskoga sedan 1970-talet och arbetar oftast tillsammans med sin fru, Annika Eisenhart Montelius. De blev ett par 1988 och när de för sex år sedan ställde ut hos Konsthantverkarna i Karlstad hette deras gemensamma utställning En lek med lera. Den här gången står bara Lennarts namn med, även om Annika glaserat verken och stått för en hel del bakomliggande arbete.

Sökte kontraster

– Jag har i kaoset av olika möjliga uttryck begränsat mig till två olika leror och det är den vita porslinsleran som jag blandat med riktigt grov järnoxid och den mörka stengodsleran, fortsätter Lennart Eisenhart och berättar att han bränt föremålen i stengodslera i sin egentillverkade vedugn som ligger i kanten av Kilsbergen.

– Vit porslinslera och mörk stengodslera för att utställningen ska visa på kontraster mellan ljust och lätt, mörkt och tungt och matt och blankt.

Han talar om den reducerade atmosfären i vedugnen vilket innebär att syret stryps och måste tas någon annanstans och det blir från glasyren som då får andra färger. Men även askan som flyger runt inne i vedugnen bidrar till skapandet genom att bilda olika mönster.

Egenblandad lera

– Jag skulle göra ett fat och hade både kavlat och drejat och blandat i fin sand. Men för att få ett fat gick två sönder, fortsätter han väl inne på kaosspåret och nämner att han piffat upp porslinsleran med lavasand.

Han visar en torsoliknande form i porslinslera och avslöjar att alla sprack vid bränningen. Därför blandade han egenhändigt till en stengodslera och valde då lera efter de egenskaper han sökte. Det kunde vara stabiliteten hos en chamottelera medan en annan lera valdes för att få fram den färg han eftersträvade.

– Det blev en tysk, en fransk och en spansk lera så inget brexit där inte, tillägger han med ett leende.

– Jag försöker utmana ytterligheterna, säger han som förklaring till att han bytte lera och nämner i samma andetag att han även använt infärgad porslinslera som ren dekor. Det kan ses i den serie som döpts till Älven och mönstret kom han fram till under en vistelse i Estland.

– Jag hade snäckskal i botten för att det inte skulle kollapsa men visste inte om det skulle fungera.

Vulkanaska

Lennart Eisenhart tar upp olika slags glasyrer och berättar att han bland annat använt sig av temoko, en asiatisk glasyr, och en askglasyr där askan kommer från vinstockar. Men också aska från öppna spisen i torpet i Kilsbergen och vulkanaska från Färöarna har kommit till nytta för att få fram olika färger och nyanser.

– Varje aska har sin egenhet, konstaterar han och nämner ytterligare en glasyr kallad ying-ching celadon som använts i mer än 2000 år i Asien och påpekar att de olika nyanserna även beror på var i ugnen föremålen står.

– En del föremål har bränts i en anagamaugn under sex dygn för att få mycket aska som bildar en glasyr, tillägger Lennart.

Överbrända

Men det kan också gå fel, fast ändå bli slående, som i verket Två sammanvigda med munnen full som består av en vas och en skål som sitter ihop.

– De blev överbrända, i 1500 grader, och föremålen började vandra i ugnen och fastnade i varandra, förklarar han.

Lennart Eisenhart är, förutom djärv och experimentell keramiker, även något av en ugnsnörd. Han byggde sin första ugn som 13-åring och har sen dess byggt gasugnar, vedugnar, rakuugnar, vanliga elugnar och kombinerat el- och gasugnar förutom att han rest runt i världen på olika ugnsseminarier.

– Jag ska under två veckor i slutet av juli vara i Estland för att delta i ett ugnsprojekt. Då ska vi använda oss av den ugnstyp som kallas noborigama och det ska bli väldigt intressant, säger han.

– Jag har efter ett långt yrkesliv som drejare frångått min perfektionism och blivit mer lekfull och spontan inför den här utställningen, säger Lennart Eisenhart.

– Jag har helt enkelt experimenterat mera och då har det stundtals blivit kaos vilket förklarar namnet på utställningen, tillägger han och gör klart att man måste våga misslyckas för att kunna lyckas.

Annika Eisenhart viskar att maken i somras gick en kurs på Leksands folkhögskola och där träffade en japansk keramiker, numera bosatt i Kina, vid namn Takeshi Yasuda.

– Det är han som inspirerat Lennart att busa lite mer, tillägger hon och nämner cocktailbägarna i vit porslinslera med grov svart järnoxid som exempel.

Lennart Eisenhart driver Krukmakargården i Karlskoga sedan 1970-talet och arbetar oftast tillsammans med sin fru, Annika Eisenhart Montelius. De blev ett par 1988 och när de för sex år sedan ställde ut hos Konsthantverkarna i Karlstad hette deras gemensamma utställning En lek med lera. Den här gången står bara Lennarts namn med, även om Annika glaserat verken och stått för en hel del bakomliggande arbete.

Sökte kontraster

– Jag har i kaoset av olika möjliga uttryck begränsat mig till två olika leror och det är den vita porslinsleran som jag blandat med riktigt grov järnoxid och den mörka stengodsleran, fortsätter Lennart Eisenhart och berättar att han bränt föremålen i stengodslera i sin egentillverkade vedugn som ligger i kanten av Kilsbergen.

– Vit porslinslera och mörk stengodslera för att utställningen ska visa på kontraster mellan ljust och lätt, mörkt och tungt och matt och blankt.

Han talar om den reducerade atmosfären i vedugnen vilket innebär att syret stryps och måste tas någon annanstans och det blir från glasyren som då får andra färger. Men även askan som flyger runt inne i vedugnen bidrar till skapandet genom att bilda olika mönster.

Egenblandad lera

– Jag skulle göra ett fat och hade både kavlat och drejat och blandat i fin sand. Men för att få ett fat gick två sönder, fortsätter han väl inne på kaosspåret och nämner att han piffat upp porslinsleran med lavasand.

Han visar en torsoliknande form i porslinslera och avslöjar att alla sprack vid bränningen. Därför blandade han egenhändigt till en stengodslera och valde då lera efter de egenskaper han sökte. Det kunde vara stabiliteten hos en chamottelera medan en annan lera valdes för att få fram den färg han eftersträvade.

– Det blev en tysk, en fransk och en spansk lera så inget brexit där inte, tillägger han med ett leende.

– Jag försöker utmana ytterligheterna, säger han som förklaring till att han bytte lera och nämner i samma andetag att han även använt infärgad porslinslera som ren dekor. Det kan ses i den serie som döpts till Älven och mönstret kom han fram till under en vistelse i Estland.

– Jag hade snäckskal i botten för att det inte skulle kollapsa men visste inte om det skulle fungera.

Vulkanaska

Lennart Eisenhart tar upp olika slags glasyrer och berättar att han bland annat använt sig av temoko, en asiatisk glasyr, och en askglasyr där askan kommer från vinstockar. Men också aska från öppna spisen i torpet i Kilsbergen och vulkanaska från Färöarna har kommit till nytta för att få fram olika färger och nyanser.

– Varje aska har sin egenhet, konstaterar han och nämner ytterligare en glasyr kallad ying-ching celadon som använts i mer än 2000 år i Asien och påpekar att de olika nyanserna även beror på var i ugnen föremålen står.

– En del föremål har bränts i en anagamaugn under sex dygn för att få mycket aska som bildar en glasyr, tillägger Lennart.

Överbrända

Men det kan också gå fel, fast ändå bli slående, som i verket Två sammanvigda med munnen full som består av en vas och en skål som sitter ihop.

– De blev överbrända, i 1500 grader, och föremålen började vandra i ugnen och fastnade i varandra, förklarar han.

Lennart Eisenhart är, förutom djärv och experimentell keramiker, även något av en ugnsnörd. Han byggde sin första ugn som 13-åring och har sen dess byggt gasugnar, vedugnar, rakuugnar, vanliga elugnar och kombinerat el- och gasugnar förutom att han rest runt i världen på olika ugnsseminarier.

– Jag ska under två veckor i slutet av juli vara i Estland för att delta i ett ugnsprojekt. Då ska vi använda oss av den ugnstyp som kallas noborigama och det ska bli väldigt intressant, säger han.