2016-10-08 10:00

2016-10-08 10:00

Har jag varit en nyttig idiot?

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Jag vet att det är livsfarligt att börja nagga på yttrandefriheten, det har jag förfäktat större delen av mitt yrkesverksamma liv.

Men är det inte ännu mer livsfarligt att inlåta sig i diskussioner om huruvida alla människor i grund och botten har samma värde?

Det är 30 år sedan jag började på journalisthögskolan – alltså har jag levt mer än halva mitt liv helt beroende av det fria ordet.

I början tog jag det nog mest för givet det är ju så det är i Sverige.


Men ju längre jag jobbat med detta desto tydligare har jag känt hoten, att det inte är så självklart längre. Jag har tagit strid, jag har argumenterat, jag har citerat Voltaires Jag delar inte dina åsikter men jag ska strida till min död för din rätt att yttra dem (om det nu var han som sa det...)

Men på sista tiden har jag börjar ifrågasätta vad det är jag slåss för.

På allvar.

Vilket pris är vi beredda att betala för att alla ska få säga vad de tycker? Finns det åsikter som inte är åsikter utan bara ett sätt att smutskasta? Kan vi ens föra en diskussion som handlar om huruvida alla människor har samma värde? Ska vi göra det? Har vi en skyldighet att tillhandahålla en arena för precis allt?

Den senaste stormen bröt ut när Nya Tider bereddes plats på Bok och biblioteksmässan. Chefredaktören för denna tidning intervjuades i Aktuellt på bästa sändningstid och fick i stort sett oemotsagd lägga ut texten om sina i grunden nazistiska värderingar.


Och frågan är om det verkligen är vår skyldighet att i alla lägen tillhandahålla en plattform för alla slags åsikter? Måste Bok och biblioteksmässan släppa in Nya Tider? Är det en självklarhet att ansvariga utgivare måste publicera allt som håller sig inom ramarna?

Att polisen ger demonstrationstillstånd och att Public Service har en speciell roll är en sak. Men alla vi andra? För bara ett par månader sedan hade jag svarat ett klart och tydligt JA på den frågan. Nu är jag inte lika säger längre.

Och detta är bara toppen av isberget.

Ordförande i Svenska advokatsamfundet har liknat en moderat riksdagsledamot vid en brun råtta, en erkänd skribent på en av kvällstidningarna undrar hur vi ska göra oss av med dessa mänskliga råttor – kanske med gift?

När civilminister Ardalan Shekarabi tar en debatt med sverigedemokraternas Jimmy Åkesson – och alltså behandlar partiet som ett vanligt parti – blir han hånad, hotad och till och med mordhotad. På Sverigedemokraternas egen facebooksida.


Och det hat som finns på nätet gör mig mörkrädd. Jag är fullt medveten om att det finns lagar som förhindrar att man förtalar och hotar – men hur effektivt fungerar de egentligen? När lagfördes och dömdes någon senast?

Och i skugglandet har tonen i dagens samhälle blivit rå, hotfull, vulgär och skrämmande.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om det är detta så många slagits för? Om det är detta som är så viktigt att försvara?

Det känns allt mer som att två principer ställs mot varandra: All människors lika värde mot yttrandefriheten.

Och då måste vi väl ändå sätta människors lika värde i första rummet?

Eller?

Jag vet att det är livsfarligt att börja nagga på yttrandefriheten, det har jag förfäktat större delen av mitt yrkesverksamma liv.

Men är det inte ännu mer livsfarligt att inlåta sig i diskussioner om huruvida alla människor i grund och botten har samma värde?

Det är 30 år sedan jag började på journalisthögskolan – alltså har jag levt mer än halva mitt liv helt beroende av det fria ordet.

I början tog jag det nog mest för givet det är ju så det är i Sverige.


Men ju längre jag jobbat med detta desto tydligare har jag känt hoten, att det inte är så självklart längre. Jag har tagit strid, jag har argumenterat, jag har citerat Voltaires Jag delar inte dina åsikter men jag ska strida till min död för din rätt att yttra dem (om det nu var han som sa det...)

Men på sista tiden har jag börjar ifrågasätta vad det är jag slåss för.

På allvar.

Vilket pris är vi beredda att betala för att alla ska få säga vad de tycker? Finns det åsikter som inte är åsikter utan bara ett sätt att smutskasta? Kan vi ens föra en diskussion som handlar om huruvida alla människor har samma värde? Ska vi göra det? Har vi en skyldighet att tillhandahålla en arena för precis allt?

Den senaste stormen bröt ut när Nya Tider bereddes plats på Bok och biblioteksmässan. Chefredaktören för denna tidning intervjuades i Aktuellt på bästa sändningstid och fick i stort sett oemotsagd lägga ut texten om sina i grunden nazistiska värderingar.


Och frågan är om det verkligen är vår skyldighet att i alla lägen tillhandahålla en plattform för alla slags åsikter? Måste Bok och biblioteksmässan släppa in Nya Tider? Är det en självklarhet att ansvariga utgivare måste publicera allt som håller sig inom ramarna?

Att polisen ger demonstrationstillstånd och att Public Service har en speciell roll är en sak. Men alla vi andra? För bara ett par månader sedan hade jag svarat ett klart och tydligt JA på den frågan. Nu är jag inte lika säger längre.

Och detta är bara toppen av isberget.

Ordförande i Svenska advokatsamfundet har liknat en moderat riksdagsledamot vid en brun råtta, en erkänd skribent på en av kvällstidningarna undrar hur vi ska göra oss av med dessa mänskliga råttor – kanske med gift?

När civilminister Ardalan Shekarabi tar en debatt med sverigedemokraternas Jimmy Åkesson – och alltså behandlar partiet som ett vanligt parti – blir han hånad, hotad och till och med mordhotad. På Sverigedemokraternas egen facebooksida.


Och det hat som finns på nätet gör mig mörkrädd. Jag är fullt medveten om att det finns lagar som förhindrar att man förtalar och hotar – men hur effektivt fungerar de egentligen? När lagfördes och dömdes någon senast?

Och i skugglandet har tonen i dagens samhälle blivit rå, hotfull, vulgär och skrämmande.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om det är detta så många slagits för? Om det är detta som är så viktigt att försvara?

Det känns allt mer som att två principer ställs mot varandra: All människors lika värde mot yttrandefriheten.

Och då måste vi väl ändå sätta människors lika värde i första rummet?

Eller?

  • Catarina Forsberg