2016-10-08 06:00

2016-10-08 06:00

Den svenska modellen

KRÖNIKA: Björn Reimers

Funderade häromdagen lite kring ”den svenska modellen” som det tjatades om så intensivt i somras från bland annat Almedalsscenerna.

Vad innebär det egentligen? Anledningen var att jag hamnade i en diskussion om den så självklara samhällsservicen som vi mer eller mindre tar för given. Mycket av det som samhället tidigare stod för och garanterade har i dag privatiserats och ”effektiviserats” så till den milda grad att inte så mycket längre återstår. Och ribban för vad som skulle kunna uppfattas som rimlig service sänks successivt hela tiden.

Det som nu startade diskussionen var vårt kära gamla postverk, eller Postnord som det numera heter och som, ska gudarna veta, är ett vinstdrivande bolag. Ingår de i den svenska modellen? De funderar nu som bäst på hur man ska komma undan den där så tidsödande postutdelningen. Ett tag ville man ha postboxar precis innanför dörren på hyreshusen så de stackars brevbärarna skulle slippa springa i trappor. Nu stred det tydligen mot lagen så då fick man tänka nytt. Då blev våra gamla brevinkast plötsligt små dödsfällor där våra postiljoner kunde fastna med tummen och kanske skada sig illa. När jag växte upp fick man post två gånger om dagen samt på lördagar. Man hade en speciell avdelning som utredde försändelser där adressen var otydlig. Själv minns jag ett vykort där man ritat en liten karta istället för att skriva ut adressen. Det funkade perfekt.

Hur man på Postnord ser på att fyra av tio svenskar haft problem med försändelser som inte kommer fram och att hälften av det svenska folket saknar förtroende för företaget vet jag inte, men tilläggas kan att det är helt och hållet i paritet med SJ, ett annat bolag med statligt ägande som har svårt att leverera.

En annan grej är banker som inte längre hanterar kontanter. Det är ju helt jäkla sjukt när man tänker efter. Vi har genom åren samlat lite pengar i en burk hemma där vi lägger lite mynt och kanske även någon sedel ibland. Det brukar bli någon tusenlapp när den är full som vi kanske gör något skojigt för, bara som en kul grej. Nu funkar det inte längre så bra då ingen längre vill växla in pengarna, i alla fall ingen bank. Tänk dig att du köper nya däck till bilen, men som levereras utan luft. Något du får fixa själv någon annanstans.

På tal om SJ så är frostnätterna här, det kommer med all sannolikhet att innebära inställda tåg. Jag bävar för de resor som finns i min planeringskalender. Det kan bli tung väntan på en kylig perrong någonstans i vårt avlånga land.

En annan viktig funktion som har grava problem är polisen. Jag känner en del poliser, samtliga har med frustration uttalat att de nu ser över om de kan jobba kvar. Här kan man snacka om sänkt ribba. Färre och färre brott klaras upp medan våld och bus eskalerar. Oron sprider sig bland medborgarna. Om vi på vårt företag endast kunde lösa drygt 10 procent av våra kunders problem vore vi givetvis dödsdömda.

När man mäter medborgarnas förtroende för olika samhällsfunktioner och myndigheter är det lite spännande att konstatera att äldre tillfrågade har klart mindre förtroende än yngre. Jag tolkar det som om att vi med några år på nacken minns tider när både posten kom ut, tjuvarna hamnade i finkan och tågen kom i tid. De yngre har inte samma förväntningar. De har vant sig vid att ribban hela tiden sänks när det gäller all typ av samhällsservice. Kanske är allt detta sammanfattat den nya svenska modellen vi alla måste vänja oss vid.

Vad innebär det egentligen? Anledningen var att jag hamnade i en diskussion om den så självklara samhällsservicen som vi mer eller mindre tar för given. Mycket av det som samhället tidigare stod för och garanterade har i dag privatiserats och ”effektiviserats” så till den milda grad att inte så mycket längre återstår. Och ribban för vad som skulle kunna uppfattas som rimlig service sänks successivt hela tiden.

Det som nu startade diskussionen var vårt kära gamla postverk, eller Postnord som det numera heter och som, ska gudarna veta, är ett vinstdrivande bolag. Ingår de i den svenska modellen? De funderar nu som bäst på hur man ska komma undan den där så tidsödande postutdelningen. Ett tag ville man ha postboxar precis innanför dörren på hyreshusen så de stackars brevbärarna skulle slippa springa i trappor. Nu stred det tydligen mot lagen så då fick man tänka nytt. Då blev våra gamla brevinkast plötsligt små dödsfällor där våra postiljoner kunde fastna med tummen och kanske skada sig illa. När jag växte upp fick man post två gånger om dagen samt på lördagar. Man hade en speciell avdelning som utredde försändelser där adressen var otydlig. Själv minns jag ett vykort där man ritat en liten karta istället för att skriva ut adressen. Det funkade perfekt.

Hur man på Postnord ser på att fyra av tio svenskar haft problem med försändelser som inte kommer fram och att hälften av det svenska folket saknar förtroende för företaget vet jag inte, men tilläggas kan att det är helt och hållet i paritet med SJ, ett annat bolag med statligt ägande som har svårt att leverera.

En annan grej är banker som inte längre hanterar kontanter. Det är ju helt jäkla sjukt när man tänker efter. Vi har genom åren samlat lite pengar i en burk hemma där vi lägger lite mynt och kanske även någon sedel ibland. Det brukar bli någon tusenlapp när den är full som vi kanske gör något skojigt för, bara som en kul grej. Nu funkar det inte längre så bra då ingen längre vill växla in pengarna, i alla fall ingen bank. Tänk dig att du köper nya däck till bilen, men som levereras utan luft. Något du får fixa själv någon annanstans.

På tal om SJ så är frostnätterna här, det kommer med all sannolikhet att innebära inställda tåg. Jag bävar för de resor som finns i min planeringskalender. Det kan bli tung väntan på en kylig perrong någonstans i vårt avlånga land.

En annan viktig funktion som har grava problem är polisen. Jag känner en del poliser, samtliga har med frustration uttalat att de nu ser över om de kan jobba kvar. Här kan man snacka om sänkt ribba. Färre och färre brott klaras upp medan våld och bus eskalerar. Oron sprider sig bland medborgarna. Om vi på vårt företag endast kunde lösa drygt 10 procent av våra kunders problem vore vi givetvis dödsdömda.

När man mäter medborgarnas förtroende för olika samhällsfunktioner och myndigheter är det lite spännande att konstatera att äldre tillfrågade har klart mindre förtroende än yngre. Jag tolkar det som om att vi med några år på nacken minns tider när både posten kom ut, tjuvarna hamnade i finkan och tågen kom i tid. De yngre har inte samma förväntningar. De har vant sig vid att ribban hela tiden sänks när det gäller all typ av samhällsservice. Kanske är allt detta sammanfattat den nya svenska modellen vi alla måste vänja oss vid.