2016-10-01 06:00

2016-10-01 06:00

Oktober, marknader och skomakare

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

I dag skriver vi oktober och oavsett vad man tycker så är det höst.

Jo, jag vet. Det kan fortfarande bli en del sommarliknande dagar.

Så kallad brittsommar, men tyvärr.

Skuggorna blir längre, gässen flyttar och de kolsvarta nätterna kopplar kvävande sitt grepp på ljuset.

– Men fy fa'n vad deprimerad du låter. Live' tar fölle inte slut bare för att sômmern gör dä.

– Nej, en får ta å rycke ôpp sej. Än finns dä mycke å bli gla' övver å i da' ä dä ju höstmarken i Karlskoga.

En slätstruken historia om man jämför med hur det var förr i tiden när Blåbärs-Pelle & Co kom farande från de milsvida slätterna i närke. I skramlande fordon, fullastade med potatis och en ''gesejfaenpå-attityd'' att inte lämna kyrkbyn förrn's varenda plugg var krängd till käringarna i Karlskoga.

Då '' iades'' det både högt och fräckt och damerna – som ofta kom från det högre ståndet – torkade tårar, rodnade och skrattade åt ett språk som var portat i deras fina våningar.

Man skulle till och med kunna säga att det här var enda dagen på året man fick sig litet snusk till livs.

Men hur som helst, hösten är på gång och med det också det förhatliga slitet med kläder på och av.

Tidskrävande och alldeles otroligt svettigt jämfört med att slinka i ett par shorts och trä fötterna i ett par sandaler med kardborrband.

Kardborrbandet, denna makalösa uppfinning som - jämfört med en känga, försedd med trettio hål och en en halv meter snöre – är en välsignelse för en ''pensio'' med en två meter lång och stel lekamen.

Och apropå kängor så kommer jag osökt att tänka på alla skomakare som fanns för i tiden.

– Dä va' inte ovanlit att dä fanns två skomakere i varevelig by.

Ty det här var på den tiden som man gick till skomakaren och lagade sina skodon i stället för att köpa nya.

Och då kommer jag att tänka på den värmländske byskomakare som åtnjöt en rent märkvärdig popularitet.

Byns - och förresten alla närliggande byars pojkar – fullkomligt tävlade om att gå ärenden till honom och det berodde inta bara på att man blev bjuden på snus och karameller.

Nej, just den här gamle skoreparatören hade en vana, eller ovana om man så vill, att när han var klar med kniven så lade han den inte bara ifrån sig.

– Näe, himlar å helvete, du skulle ha sett. Han satte den med en oerhörd kraft djupt in i knäskåla å där stog kniven och darra utan att minsta skvätt blod kom fram. Dä hände te å mä att småpôjker svimma när han drog ut kniven igen.

Vad ingen visste – och det kom inte fram förrän skomakar'n pliggat sina sista par skor – var att han i sin ungdoms fagraste vår gått på sjön. Och att han där fastnat i en ankarkätting som slet av honom höger underben. I en hamn i Santiago, fylldes han med rom, man sågade av resterna och ersatte det gamla benet med ett nytt av ekträ.

För jävligt kan tyckas, men tack vare det erhöll den gamle läderkarvaren hjältestatus bland traktens barn. Och för en gångs skull var byns vuxna överens. Man enades om att hålla tyst och låta skomakaren ta med sig sin hemlighet i graven.

Jo, jag vet. Det kan fortfarande bli en del sommarliknande dagar.

Så kallad brittsommar, men tyvärr.

Skuggorna blir längre, gässen flyttar och de kolsvarta nätterna kopplar kvävande sitt grepp på ljuset.

– Men fy fa'n vad deprimerad du låter. Live' tar fölle inte slut bare för att sômmern gör dä.

– Nej, en får ta å rycke ôpp sej. Än finns dä mycke å bli gla' övver å i da' ä dä ju höstmarken i Karlskoga.

En slätstruken historia om man jämför med hur det var förr i tiden när Blåbärs-Pelle & Co kom farande från de milsvida slätterna i närke. I skramlande fordon, fullastade med potatis och en ''gesejfaenpå-attityd'' att inte lämna kyrkbyn förrn's varenda plugg var krängd till käringarna i Karlskoga.

Då '' iades'' det både högt och fräckt och damerna – som ofta kom från det högre ståndet – torkade tårar, rodnade och skrattade åt ett språk som var portat i deras fina våningar.

Man skulle till och med kunna säga att det här var enda dagen på året man fick sig litet snusk till livs.

Men hur som helst, hösten är på gång och med det också det förhatliga slitet med kläder på och av.

Tidskrävande och alldeles otroligt svettigt jämfört med att slinka i ett par shorts och trä fötterna i ett par sandaler med kardborrband.

Kardborrbandet, denna makalösa uppfinning som - jämfört med en känga, försedd med trettio hål och en en halv meter snöre – är en välsignelse för en ''pensio'' med en två meter lång och stel lekamen.

Och apropå kängor så kommer jag osökt att tänka på alla skomakare som fanns för i tiden.

– Dä va' inte ovanlit att dä fanns två skomakere i varevelig by.

Ty det här var på den tiden som man gick till skomakaren och lagade sina skodon i stället för att köpa nya.

Och då kommer jag att tänka på den värmländske byskomakare som åtnjöt en rent märkvärdig popularitet.

Byns - och förresten alla närliggande byars pojkar – fullkomligt tävlade om att gå ärenden till honom och det berodde inta bara på att man blev bjuden på snus och karameller.

Nej, just den här gamle skoreparatören hade en vana, eller ovana om man så vill, att när han var klar med kniven så lade han den inte bara ifrån sig.

– Näe, himlar å helvete, du skulle ha sett. Han satte den med en oerhörd kraft djupt in i knäskåla å där stog kniven och darra utan att minsta skvätt blod kom fram. Dä hände te å mä att småpôjker svimma när han drog ut kniven igen.

Vad ingen visste – och det kom inte fram förrän skomakar'n pliggat sina sista par skor – var att han i sin ungdoms fagraste vår gått på sjön. Och att han där fastnat i en ankarkätting som slet av honom höger underben. I en hamn i Santiago, fylldes han med rom, man sågade av resterna och ersatte det gamla benet med ett nytt av ekträ.

För jävligt kan tyckas, men tack vare det erhöll den gamle läderkarvaren hjältestatus bland traktens barn. Och för en gångs skull var byns vuxna överens. Man enades om att hålla tyst och låta skomakaren ta med sig sin hemlighet i graven.