2016-09-30 06:00

2016-09-30 16:58

Här ska dagarna få gå...

Sri Lanka tog oss med storm. Människorna, naturen, kontrasterna, stränderna, maten. Jacks lycka när han såg elefantbebisarna på vårt safari genom en nationalpark i landets centrala delar.

Den sex timmar långa tågresan bland hisnande vyer, teplantage och små byar.

Milos passion för snorkling, och den stora glädjen när vi såg hajar under en snorklingstur utanför östra kusten.

Det har varit intensivt, mer intensivt än vad vi hade tänkt oss innan. Men vi ville bara se och uppleva mer, och vi har mått så bra och känt oss fyllda av energi allihop.

Så vi körde på, när vi nu hade chansen.

Det blev 25 dagar i ett land vi gärna återvänder till. Vi tog farväl med lite dramatik på flygplatsen, med ett pass som var kvarglömt på hotellet i huvudstaden Colombo, inlämnat som deposition när vi checkade in dagen innan.

En taxichaufför sattes i arbete och fick frakta passet genom Colombos kvällstrafik innan det tillslut nådde fram till oss, några minuter innan incheckningen stängde.

Den här gången löste det sig. Visserligen i sista stund, med det ordnade sig. Under en nio månader lång resa är det inte alltid det kommer att göra det.

Det kommer inträffa missöden, vi vet det och är nog ganska mentalt förberedda på det. Ändå är det klart att vi inte önskar något hellre än att allt ska flyta på, hela tiden. Att vi ska vara friska. Att ingen ska skada sig. Att vi inte ska bli lurade på pengar, inte bestulna på våra saker. Att det alltid ska ligga fyra pass i passfodralet och att alla ska må bra.

Men precis som hemma kommer saker att hända även här, och det är bara att vara tacksam för varje dag när allting flyter på och vi fyller på energinivåerna ännu mer.

Vi landar i Kuala Lumpur, reser vidare mot staden Kota Bahru på Malaysias östkust. Nu är vi trötta, riktigt trötta. Men några steg kvar innan vi kan slappna av ordentligt.

En taxiresa till hamnen och ombord på en liten båt. Räknar väskorna, allt är med. Det är tidig förmiddag, vi har rest några timmar framåt i tiden men även om vi är trötta så njuter vi av de nya vyerna. Turkost hav och så småningom de palmbeklädda stränderna.

Perhentian islands. Här ska vi landa i elva dagar och bara vara, på en liten liten strand där det bara ligger tre små resorts. Vår lilla bungalow är synnerligen enkel. Ström finns bara från sju på kvällen till sju på morgonen. Inte på dagarna. Det glipar mellan träplankorna och finns ingen air condition eller andra bekvämligheter. Duschen består av en avklippt trädgårdsslang, och en ödla som är flera decimeter lång tycks bo i badrummet.

Vi älskar stället.

Vi har sju steg till stranden. Några till så är vi ute i havet. Hängmattorna som fästs här och var i palmernas stammar inbjuder till en sån där vila som får hela kroppen och alla sinnen att slappna av på en gång.

Ljudet från vågorna. Korallerna med sina fiskar strax utanför vår strand.

Här ska dagarna få gå, med skolarbete, snorkling och bad. Inte så mycket mer än så.

Och det känns alldeles alldeles bra.

Den sex timmar långa tågresan bland hisnande vyer, teplantage och små byar.

Milos passion för snorkling, och den stora glädjen när vi såg hajar under en snorklingstur utanför östra kusten.

Det har varit intensivt, mer intensivt än vad vi hade tänkt oss innan. Men vi ville bara se och uppleva mer, och vi har mått så bra och känt oss fyllda av energi allihop.

Så vi körde på, när vi nu hade chansen.

Det blev 25 dagar i ett land vi gärna återvänder till. Vi tog farväl med lite dramatik på flygplatsen, med ett pass som var kvarglömt på hotellet i huvudstaden Colombo, inlämnat som deposition när vi checkade in dagen innan.

En taxichaufför sattes i arbete och fick frakta passet genom Colombos kvällstrafik innan det tillslut nådde fram till oss, några minuter innan incheckningen stängde.

Den här gången löste det sig. Visserligen i sista stund, med det ordnade sig. Under en nio månader lång resa är det inte alltid det kommer att göra det.

Det kommer inträffa missöden, vi vet det och är nog ganska mentalt förberedda på det. Ändå är det klart att vi inte önskar något hellre än att allt ska flyta på, hela tiden. Att vi ska vara friska. Att ingen ska skada sig. Att vi inte ska bli lurade på pengar, inte bestulna på våra saker. Att det alltid ska ligga fyra pass i passfodralet och att alla ska må bra.

Men precis som hemma kommer saker att hända även här, och det är bara att vara tacksam för varje dag när allting flyter på och vi fyller på energinivåerna ännu mer.

Vi landar i Kuala Lumpur, reser vidare mot staden Kota Bahru på Malaysias östkust. Nu är vi trötta, riktigt trötta. Men några steg kvar innan vi kan slappna av ordentligt.

En taxiresa till hamnen och ombord på en liten båt. Räknar väskorna, allt är med. Det är tidig förmiddag, vi har rest några timmar framåt i tiden men även om vi är trötta så njuter vi av de nya vyerna. Turkost hav och så småningom de palmbeklädda stränderna.

Perhentian islands. Här ska vi landa i elva dagar och bara vara, på en liten liten strand där det bara ligger tre små resorts. Vår lilla bungalow är synnerligen enkel. Ström finns bara från sju på kvällen till sju på morgonen. Inte på dagarna. Det glipar mellan träplankorna och finns ingen air condition eller andra bekvämligheter. Duschen består av en avklippt trädgårdsslang, och en ödla som är flera decimeter lång tycks bo i badrummet.

Vi älskar stället.

Vi har sju steg till stranden. Några till så är vi ute i havet. Hängmattorna som fästs här och var i palmernas stammar inbjuder till en sån där vila som får hela kroppen och alla sinnen att slappna av på en gång.

Ljudet från vågorna. Korallerna med sina fiskar strax utanför vår strand.

Här ska dagarna få gå, med skolarbete, snorkling och bad. Inte så mycket mer än så.

Och det känns alldeles alldeles bra.