2016-09-23 06:00

2016-09-23 06:00

Eldprovet för en kille

KRÖNIKA: Gabriella Lagerstam

Okej, jag lägger mig platt. Vi har en bortskämd diva i huset. Min man har anat det länge att hon finns där under ytan och bara väntat på att få slå ut i blom.

Jag själv har varit naiv och sagt ”aldrig, finns inte en chans”.

Det gör ont och jag hatar att förlora men han har rätt. Det har blivit outhärdligt. Han steker ägg och rostar mackor åt henne, hon himlar med ögonen för att äggen är för dåligt stekta och mackorna för dåligt rostade.


Hon önskar yoghurt, sen ångrar hon sig. Hon tjuter för allt och ingenting, hon pekar med fingret och domderar, inget är tillräckligt bra. Ligger i soffan och vrålar efter vatten, böcker och godis, choklad ska det vara annars jävlar blir det liv i luckan.

Det är jobbigt att duscha, det är fel kläder, vill inte borsta håret.

Vi vill tro att det bara är en fas, men det har pågått en period nu, kanske att hon växer ifrån det. Hon är ju inte gammal.

Hon är ju trots allt bara 29 år.

Det är bara det att efter 11 år tillsammans så står fortfarande min man som ett frågetecken några dagar innan den berömda ”tjej-veckan” kommer när jag förklarar klart och tydligen för honom att det snart är den tiden i månaden.

Han tittar på mig med stora vidöppna ögon när jag står i garderoben och tjuter för att det inte finns något att ha på sig, finns INGET!


Sen hur många gånger EGENTLIGEN ska jag behöva säga att jag vill ha min äggula fast? Hur kan han inte lägga det på minnet att tredje veckan i månaden vill jag ha mina rostade franskor på rostgrad tre och inte två?!

Hur kan han inte höra vad jag tänker?

Barnen förstår. Dom stryker mamma medhårs och accepterar att ett nej är ett nej och gör inte några större utsvävningar just dom dagarna.

Jag menar bara för att jag sa att jag ville ha Marabou daim innan han satt sig i bilen så får han väl ändå förstå att jag blir upprörd när han kommer hem med just Marabou daim när jag egentligen tänkte på Marabou Lakrits!

Är det för mycket begärt att han antecknar lite?

”Nej, älskling jag är inte suuuuuuuur!” (Här står jag och vimmar spishällen så den snart kan antända av min friktion.) För det råkar nog vara så att jag är sur. På vad?

Hur faan ska jag komma ihåg det?


Det kan ju bara vara så att jag var inställd på att vara sur. Det går inte bara att flippa över som om man flippar ett mynt. Näe, någon jävla ordning får det vara. Sur det ska jag vara. Minst 15 minuter till iallafall.

Sen ebbar det här humöret ut allt som dagarna går. Den vita krigsdimman har lagt sig.

Min man vågar möta min blick och han steker goda ägg. Alldeles perfekt faktiskt.

Livet är underbart, jag älskar allt! Finns inga problem jag inte skulle kunna lösa.

Jag ser allt i ljusa färger.

Så egentligen är väl allt jag ville säga förlåt älskling för allt jag kallade dig innan mina dagar.

Å under och efter... förlåt för dem 15 procent som faller utanför mitt annars 85 procent humör.

Förlåt för att jag hotade att sälja dina golfklubbor och förlåt att jag kanske vid något tillfälle väckte dig lite för bryskt.

Allt är lugnt nu. Det är långt tid kvar till nästa period! En evighet. Jag kommer inte ens vara sur.

Men jag vill ha min ägggula fast från och med 15:e nästa månad. Bara en heads up!

Okej, jag lägger mig platt. Vi har en bortskämd diva i huset. Min man har anat det länge att hon finns där under ytan och bara väntat på att få slå ut i blom.

Jag själv har varit naiv och sagt ”aldrig, finns inte en chans”.

Det gör ont och jag hatar att förlora men han har rätt. Det har blivit outhärdligt. Han steker ägg och rostar mackor åt henne, hon himlar med ögonen för att äggen är för dåligt stekta och mackorna för dåligt rostade.


Hon önskar yoghurt, sen ångrar hon sig. Hon tjuter för allt och ingenting, hon pekar med fingret och domderar, inget är tillräckligt bra. Ligger i soffan och vrålar efter vatten, böcker och godis, choklad ska det vara annars jävlar blir det liv i luckan.

Det är jobbigt att duscha, det är fel kläder, vill inte borsta håret.

Vi vill tro att det bara är en fas, men det har pågått en period nu, kanske att hon växer ifrån det. Hon är ju inte gammal.

Hon är ju trots allt bara 29 år.

Det är bara det att efter 11 år tillsammans så står fortfarande min man som ett frågetecken några dagar innan den berömda ”tjej-veckan” kommer när jag förklarar klart och tydligen för honom att det snart är den tiden i månaden.

Han tittar på mig med stora vidöppna ögon när jag står i garderoben och tjuter för att det inte finns något att ha på sig, finns INGET!


Sen hur många gånger EGENTLIGEN ska jag behöva säga att jag vill ha min äggula fast? Hur kan han inte lägga det på minnet att tredje veckan i månaden vill jag ha mina rostade franskor på rostgrad tre och inte två?!

Hur kan han inte höra vad jag tänker?

Barnen förstår. Dom stryker mamma medhårs och accepterar att ett nej är ett nej och gör inte några större utsvävningar just dom dagarna.

Jag menar bara för att jag sa att jag ville ha Marabou daim innan han satt sig i bilen så får han väl ändå förstå att jag blir upprörd när han kommer hem med just Marabou daim när jag egentligen tänkte på Marabou Lakrits!

Är det för mycket begärt att han antecknar lite?

”Nej, älskling jag är inte suuuuuuuur!” (Här står jag och vimmar spishällen så den snart kan antända av min friktion.) För det råkar nog vara så att jag är sur. På vad?

Hur faan ska jag komma ihåg det?


Det kan ju bara vara så att jag var inställd på att vara sur. Det går inte bara att flippa över som om man flippar ett mynt. Näe, någon jävla ordning får det vara. Sur det ska jag vara. Minst 15 minuter till iallafall.

Sen ebbar det här humöret ut allt som dagarna går. Den vita krigsdimman har lagt sig.

Min man vågar möta min blick och han steker goda ägg. Alldeles perfekt faktiskt.

Livet är underbart, jag älskar allt! Finns inga problem jag inte skulle kunna lösa.

Jag ser allt i ljusa färger.

Så egentligen är väl allt jag ville säga förlåt älskling för allt jag kallade dig innan mina dagar.

Å under och efter... förlåt för dem 15 procent som faller utanför mitt annars 85 procent humör.

Förlåt för att jag hotade att sälja dina golfklubbor och förlåt att jag kanske vid något tillfälle väckte dig lite för bryskt.

Allt är lugnt nu. Det är långt tid kvar till nästa period! En evighet. Jag kommer inte ens vara sur.

Men jag vill ha min ägggula fast från och med 15:e nästa månad. Bara en heads up!

  • Gabriella Lagerstam