2016-09-22 09:39

2016-09-22 10:05

Många tråkiga saker att handla

KRÖNIKA: CATARINA FORSBERG

Jag minns det som igår – trots att det är drygt 30 år sedan.

Min första lägenhet.

Bara min.

Två rum och kök.

Nu var jag vuxen och ansvarsfull.

Jag hade räknat ut nästan på öret hur studielånet skulle räcka genom att inte shoppa något onödigt över huvud taget. (Jo, på den tiden kunde jag faktiskt klara det.)

Jag kunde städa och jag kunde fixa käk. Laga mat är väl för mycket sagt, men jag visste i alla fall att jag inte skulle svälta ihjäl.

Med nyckeln i handen låser jag upp för att storstäda innan släkt och vänner skulle komma med flyttkartonger och möbler.

Och sedan stod jag där som en idiot.

För naturligtvis fanns det varken diskmedel, skurmedel, dammsugare, sopborste, sopskyffel, skurhink eller något av allt det andra jag behövde för att kunna städa.

Och inte hade jag körkort eller bil heller.


Så vuxna och ansvarsfulla Catarina fick vackert ringa mamma som kom och hämtade mig och så åkte vi till affären och handlade städgrejor.

Där sprack min tjusiga budget med en stor fet smäll, kan jag säga.

Och inte blev det bättre när jag packat upp alla flyttkartonger.

Porslin, kastruller och det en släkting kallar hôlker och bôlker och bunker och bytter hade jag gott om.

Men skafferiet...

Alltså. Handlat mat hade jag ju gjort.


Men inte någonsin hade jag tänkt på att 80 procent av skafferiets innehåll bestod av det som kallas stapelvaror.

Mjöl, salt, socker, kryddor, pasta, ris, konserver, juicepaket... listan var oändlig.

Behöver jag tala om att inflyttningsfesten blev något försenad?

När äldsta dottern flyttade hemifrån fick hon och pojkvännen ingen traditionell inflyttningspresent av oss.

Vi åkte till Ullared och köpte allt det som man behöver, men som är så satans tråkigt att köpa.

Önskar att jag själv hade haft vett på att önska mig det för dryga 30 år sedan...

Jag minns det som igår – trots att det är drygt 30 år sedan.

Min första lägenhet.

Bara min.

Två rum och kök.

Nu var jag vuxen och ansvarsfull.

Jag hade räknat ut nästan på öret hur studielånet skulle räcka genom att inte shoppa något onödigt över huvud taget. (Jo, på den tiden kunde jag faktiskt klara det.)

Jag kunde städa och jag kunde fixa käk. Laga mat är väl för mycket sagt, men jag visste i alla fall att jag inte skulle svälta ihjäl.

Med nyckeln i handen låser jag upp för att storstäda innan släkt och vänner skulle komma med flyttkartonger och möbler.

Och sedan stod jag där som en idiot.

För naturligtvis fanns det varken diskmedel, skurmedel, dammsugare, sopborste, sopskyffel, skurhink eller något av allt det andra jag behövde för att kunna städa.

Och inte hade jag körkort eller bil heller.


Så vuxna och ansvarsfulla Catarina fick vackert ringa mamma som kom och hämtade mig och så åkte vi till affären och handlade städgrejor.

Där sprack min tjusiga budget med en stor fet smäll, kan jag säga.

Och inte blev det bättre när jag packat upp alla flyttkartonger.

Porslin, kastruller och det en släkting kallar hôlker och bôlker och bunker och bytter hade jag gott om.

Men skafferiet...

Alltså. Handlat mat hade jag ju gjort.


Men inte någonsin hade jag tänkt på att 80 procent av skafferiets innehåll bestod av det som kallas stapelvaror.

Mjöl, salt, socker, kryddor, pasta, ris, konserver, juicepaket... listan var oändlig.

Behöver jag tala om att inflyttningsfesten blev något försenad?

När äldsta dottern flyttade hemifrån fick hon och pojkvännen ingen traditionell inflyttningspresent av oss.

Vi åkte till Ullared och köpte allt det som man behöver, men som är så satans tråkigt att köpa.

Önskar att jag själv hade haft vett på att önska mig det för dryga 30 år sedan...

  • Catarina Forsberg