2016-09-10 06:00

2016-09-10 06:46

Sträck på dig och le människa!

Jag är så nervös så jag skakar. I alla fall känns det så. Vid första intervjun hade jag inget att förlora, så den gick bra. Men nu. Drömjobbet är inom räckhåll. Om jag bara gör bra ifrån mig nu också.

Jag tar ett djupt andetag. Skakar lite på mig. Rätar på axlarna och klistrar på det min far kallar ett falskt matrosleende.

Sedan knackar jag på dörren och möter tre herrar som förhoppningsvis ska anse mig kompetent nog för att anställa mig.

Ganska många år har gått sedan dess, men jag kommer ihåg det så väl. Jag kände mig som en fejk, och var övertygad om att de skulle genomskåda mig.

Men nu visar forskning att jag gjorde helt rätt.

Att kroppsspråket är en viktig del av vår kommunikation är inget nytt. Man kan gå kurser i hur man ska stå, gå och sitta för att göra rätt intryck i rätt sammanhang.

Men att man påverkar sig själv med sitt kroppsspråk var nytt för mig.

Forskning visar dock att det är precis det vi kan.

Ett leende – hur falskt och ansträngt det än må vara – gör det lättare för oss att återhämta oss från stress.

Försök har också visat att en så enkel sak som att sitta rak i ryggen gör det lättare att minnas positiva saker.

Harvardpsykologen Amy Cuddy har genomfört studier som visar att man faktiskt känner sig mer självsäker efter att till exempel ha stått upp bredbent med händerna på höfterna i ett par minuter. Dessutom ökade mängden testosteron samtidigt som mängden av stresshormonet kortisol minskade.

De här kraftfulla kroppsuttrycken kan användas medvetet i stressade situationer för att lura hjärnan så att man känner sig mer självsäker säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet.

Så kanske var jag ingen fejk när jag gick in till intervjun. Kanske fanns det inget för de tre herrarna att genomskåda. Kanske lurade jag mig själv så bra att jag kunde visa mitt rätta jag?

För jag fick jobbet.

Och det har jag kvar ännu.

Och nästa gång någon säger till mig att sträcka på mig och le ska jag faktiskt försöka göra just det.

För chansen finns ju att jag lurar mig själv till att må lite bättre.

Och hur skeptisk jag än kan vara till forskning ibland, så känner jag att i det här fallet har jag inget att förlora men en hel del att vinna om forskarna har rätt.

 

 

 

 

Jag tar ett djupt andetag. Skakar lite på mig. Rätar på axlarna och klistrar på det min far kallar ett falskt matrosleende.

Sedan knackar jag på dörren och möter tre herrar som förhoppningsvis ska anse mig kompetent nog för att anställa mig.

Ganska många år har gått sedan dess, men jag kommer ihåg det så väl. Jag kände mig som en fejk, och var övertygad om att de skulle genomskåda mig.

Men nu visar forskning att jag gjorde helt rätt.

Att kroppsspråket är en viktig del av vår kommunikation är inget nytt. Man kan gå kurser i hur man ska stå, gå och sitta för att göra rätt intryck i rätt sammanhang.

Men att man påverkar sig själv med sitt kroppsspråk var nytt för mig.

Forskning visar dock att det är precis det vi kan.

Ett leende – hur falskt och ansträngt det än må vara – gör det lättare för oss att återhämta oss från stress.

Försök har också visat att en så enkel sak som att sitta rak i ryggen gör det lättare att minnas positiva saker.

Harvardpsykologen Amy Cuddy har genomfört studier som visar att man faktiskt känner sig mer självsäker efter att till exempel ha stått upp bredbent med händerna på höfterna i ett par minuter. Dessutom ökade mängden testosteron samtidigt som mängden av stresshormonet kortisol minskade.

De här kraftfulla kroppsuttrycken kan användas medvetet i stressade situationer för att lura hjärnan så att man känner sig mer självsäker säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet.

Så kanske var jag ingen fejk när jag gick in till intervjun. Kanske fanns det inget för de tre herrarna att genomskåda. Kanske lurade jag mig själv så bra att jag kunde visa mitt rätta jag?

För jag fick jobbet.

Och det har jag kvar ännu.

Och nästa gång någon säger till mig att sträcka på mig och le ska jag faktiskt försöka göra just det.

För chansen finns ju att jag lurar mig själv till att må lite bättre.

Och hur skeptisk jag än kan vara till forskning ibland, så känner jag att i det här fallet har jag inget att förlora men en hel del att vinna om forskarna har rätt.