2016-09-03 06:00

2016-09-03 06:00

Statsråd talar om Bofors under turbulent 1980-tal

ETT KVARTS SEKEL MED ”BOFORSAFFÄREN”: Beslagtaget jaktkrut, filmisk uppgörelse och Medborgarkommission

Fröet till ”Boforsaffären” sätts när AB Bofors den 14 mars 1978 skriver kontrakt med Bahrein om leverans av 161 Robot 70. Kontraktet annullerades och överfördes i november samma år till ett av staten Singapore indirekt helägt företag vid namn Unicorn efter att den svenska regeringen nekat exporttillstånd till Bahrein.

Det är inte mina ord utan de är hämtade från den åtta-sidiga kommuniké som 30 mars 1987 undertecknades av Lars-Erik Thunholm, ordförande i Nobel Industriers styrelse, och Anders G. Carlberg, vd i Nobel Industrier.

Fram till detta datum hade Boforsledningen varit minst sagt sparsam med kommentarer eller medgivanden. Per Mossberg, informationschef, sa i maj 1985: Inga kommentarer. Vår princip är att inte ge några kommentarer eller synpunkter så länge förundersökningen pågår. Sen tillade Mossberg att all exportförsäljning från bolaget skett i överensstämmelse med lämnade tillstånd från berörda myndigheter och så lät det ända till nyss nämnda kommuniké som signalerade en helomvändning.

Pressen på koncernen var våren 1987 enorm. Vid ett av 1 majtalen samma år talade utrikesminister Sten Andersson om Bovfors och lovade att vapenmarodörerna skulle stoppas och att byken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Statsminister Ingvar Carlsson var öppet kritisk och SSU:s dåvarande ordförande Anna Lindh ansåg att staten bör äga företag som tillverkar krigsmateriel. Sommaren 1987 hade också filmen Leif med manus av Claes Eriksson premiär. Galenskaparna och After Shave hade gjort en film som utspelades i det lilla samhället Rotum (läs baklänges). Där finns en vapenfabrik som, enligt signaturen Leif i lokaltidningen, ägnar sig åt illegal vapenhandel.

Tre, fyra år runt mitten av 1980-talet var tonläget uppskruvat. Regeringen kunde inte vänta på den rättsliga prövningen utan tillsatte 2 april 1987 en medborgarkommission med uppgift att granska vissa uppgifter om olaglig vapenexport. Medborgarkommission leddes av förre ambassadören Olof Rydbeck och en av ledamöterna var Gunnel Vallquist, ledamot i Svenska Akademien och kanske mest känd för sin översättning i sju band av Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Ett annat belysande exempel på tidsandan är den journalist som upphetsat rapporterade att Bofors ägnade sig åt svartsmuggling. Som om det skulle finnas ljus eller tillåten smuggling.

Nya kontrakt skrevs

Det börjar alltså med försäljningen av 161 Robot 70 till Bahrein och 143 Robot 70 till Dubai. Men det gick inte att sälja direkt till dessa länder så därför skrevs nya kontrakt där det angavs att Singapore var mottagare. Utförselbevisen till Singapore utfärdades 20 december 1979 och 7 februari 1980 och dit gick leveranserna för att i stort sett omgående skickas vidare till Bahrein och Dubai. Det handlade om RBS 70 till ett sammanlagt värde av 105,7 miljoner kronor.

Den internationella pressen noterade mycket snabbt att robotarna fanns på plats och DN citerar 1 februari 1981 Observer så även i Sverige förekom dessa uppgifter. Men de förnekades av Boforsledningen. Hösten 1989, under rättegången i Stockholms tingsrätt, framkom det att Bahrein under tidigt 1980-tal haft personal på plats i Karlskoga för utbildning och Bofors säkerhetschef Per Anders Kjellgren upptäckte en tullhandling med maskinskriven text där det stod Singapore f.v.b. Bahrein.

Men utåt förnekades allt.

Polisanmäler

Den 29 maj 1984 lämnar Tomas Magnusson, som då var ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, in en polisanmälan till Kriminalpolisen i Stockholm. Bofors styrelse och vd:n Claes-Ulrik Winberg anmäls för brott mot 1960 års lag om varusmuggling.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen hade året innan, 1983, startat en långsiktig kampanj för att massutbilda medlemmar och ta fram fakta om den svenska vapenexporten och i den kampanjen var Lars Jederlund och Henrik Westander frontfigurer. Den polisanmälan som lämnades in byggde dock på uppgifter från en hemlig källa i Bofors och det skulle dröja till tisdag 21 maj 1985 innan allmänheten fick veta att källan heter Ingvar Bratt, civilingenjör och med ett mångårigt förflutet i Bofors men vid den tidpunkten lärare på Bergslagsskolan och engagerad i Miljöpartiet.

Studsande järnvägsvagn

Ett halvår efter Svenska Freds polisanmälan, i november 1984, får tullen i Sverige en fråga från en tulltjänsteman i Österrike som undrar varför de järnvägsvagnar med 80 ton pentyl som Bofors Nobelkrut fått utförseltillstånd att leverera till ett österrikiskt företag studsade tillbaka vid den västtysk-österrikiska gränsen. Vagnarna hamnade i Hamburg där det blev omlastning till båt för vidare transport till Syrien.

Den 20 mars 1985 gör tullkriminalen en husrannsakan på Bofors Nobelkruts huvudkontor och Mats Lundberg, marknadschef, konstaterade i sitt känslosamma anförande i Karlskoga tingsrätt 27 januari 1989 - vilket var 1 410 dagar efter razzian - att han redan sommaren 1985 pekades ut som Sveriges värsta smugglare.

Nio månader efter razzian, den 17 december 1985, stoppas en järnvägsvagn i Trelleborg och de 20 ton krut som vagnen innehåller beslagtas. Åklagaren ska under rättegången hävda att det är militärt krut för Kalasjnikov som bolaget omklassificerat. Bofors Nobelkrut viker inte från åsikten att det är civilt jaktkrut framtaget för 22.Hornet. Vid rättegången i Karlskoga tingsrätt slås fast att den kemiska sammansättningen är identiskt, men tingsrätten finner ingen anledning att ifrågasätta riktigheten i Lars-Erik Björns uppgifter, han var forskningschef i Nobelkrut. Uppgifterna motsägs heller inte på någon avgörande punkt av Stefan Lamneviks - han var FOA:s expert och skrev det utlåtande som åklagaren stödde sig på - vittnesmål tillägger tingsrätten.

Tullkriminalen läcker

Tullkriminalens utredning läckte som ett såll, en av huvudstadstidningarna tycktes ha full insyn och levererade dagligen nya skandaler i krutmålet och efter Ingvar Bratts framträdande var det full storm även i robotdelen. Alla väntade på det rättsliga efterspelet och ingen som läste tidningar eller konsumerade tv och radio kunde se någonting annat än långa fängelsestraff för de inblandade i krut- och robothärvorna framför sig. Men utredningarna dröjde.

Den 24 mars 1986 tecknar Bofors kontrakt med Indien. Det handlar om 410 Haubits 77B till ett värde av 8,4 miljarder. Affären hade inte blivit av utan samtalen föregående höst mellan Rajiv Gandhi, premiärminister i Indien, och Sveriges statsminister Olof Palme. Rajiv Gandhi, som kallades Mr Clean i sin kamp mot korruptionen, krävde att inga mellanhänder fick förekomma och när affären presenteras 1 april 1986 konstaterar Anders G. Carlberg att affären inte hade varit möjlig utan den svenska regeringens hjälp. Nobel Industrier, som då var moderbolag till Bofors, hade beviljats exportkrediter och svenska myndigheter hade under lång tid haft insyn i affären och stött företaget med exportkrediter heter det.

Aktien steg

Det kan inom parentes nämnas att den bundna aktien steg med 45 kronor till 470 kronor och den fria med 55 kronor till 480. Och apropå det här med insyn går det också att notera att aktien stigit med 180 kronor sedan februari vilket är under den period kontraktet finjusteras. Olof Palme mördades 28 februari 1986 och när Rajiv Gandhi kom till Sverige för att medverka på begravningen kom de sista pusselbitarna på plats. Ett knappt år senare, den 15 januari 1987, omkommer krigsmaterielinspektör Carl Fredrik Algernon. Han ramlar under ett tunnelbanetåg på T-centralen och det är fortfarande oklart om det var en olyckshändelse, mord eller självmord. Alla tre förklaringarna har sina förespråkare.

Men utredningarna av krut- och robotsmuggling fortsätter.

Tulip, Lotus och Mont Blanc

Den 16 april 1987 berättar Sveriges Radios Ekoredaktion att Bofors betalat stora summor till hemliga konton i Schweiz som går under namnen Tulip, Lotus och Mont Blanc. Summan 319 miljoner nämns och snart dyker det upp namn som bröderna Hinduja som kopplas till dessa konton. Företaget A.E Services med den förre majoren i brittiska armén Robert ”Bob” Wilson har också fått del av kakan och så småningom framgår det att bolaget styrs av den italienske finansmannen Ottavio Quattrocchi och då blir det riktigt hett eftersom han är barndomskamrat med Rajiv Gandhis hustru Sonia. Även Win Chadha, som arbetat som agent åt Bofors i många år, har fått pengar och Bofors förklarar utbetalningarna med att det är provisioner och avvecklingskostnader för agenter som arbetat åt dem.

Lars Ringberg, chefsåklagare i Stockholm, inleder 19 augusti 1987 en förundersökning om eventuella mutor eller bestickning och lägger ned den 28 januari 1988 eftersom han inte kom nånvart. Men vid det laget var mutorna en mycket het potatis i Indien.

Extra åklagare Stig L. Age ledde krututredningen utan att säga ett knyst. Men när han väl tog till orda vid en presskonferens i Medborgarhuset i Stockholm tisdag 26 maj 1987 pratade han i timmar. Tiden kanske behövdes, det handlade om en utredning på 6 000 sidor. Stig L. Age nöjde sig med att åtala två personer, Bofors Nobelkruts marknadschef Mats Lundberg och affärsmannen Karl-Erik Schmitz som drev Scandinavian Commodity AB. Age avstod från att åtala sex andra personer, däribland vd:n Hans Sivertsson, som tidigare misstänkts.

Smuggling för 74,9 miljoner

Enligt åtalet smugglade Bofors Nobelkrut sammanlagt 708 400 kilo sprängmedel och 583 600 kilo krut vid 42 tillfällen från 1981 till 1985. Det handlade om varor till ett värde av 74,9 miljoner kronor och dessutom var det försöksbrott för 74,2 miljoner. Smugglingen ska ha gått till så att utförseln gick till gröna länder som Österrike, Belgien, Jugoslavien och Italien för att sedan säljas vidare till den verkliga kunden i Syrien, Egypten, Iran och Östtyskland.

Iran var då i krig med Irak, ett krig som bröt ut i september 1980 och under de här åren pågick för fullt. Det hör också till bilden att Olof Palme 1980 utsågs till FN-medlare i kriget, ett uppdrag han hade under några år innan han åter blev svensk statsminister.

Husrannsakan med kaffe

Den 4 november 1987 genomförs husrannsakningar hemma hos Martin Ardbo i Karlskoga och Hans Ekblom som hade adresser i Karlskoga och Otterbäcken. Fru Ardbo bjöd på kaffe och lämnade nycklarna till oss när hon gick ett ärende skriver kriminalinspektör Bengt Pettersson i promemorian. Martin Ardbo var nämligen i Stockholm och de fick vänta på honom. Tf kriminalkommissarie Bengt-Eric Bengtsson deltog i aktionen mot Hans Ekblom och skriver efteråt att husrannsakningarna och förhöret genomfördes i god anda och utan uppståndelse i någon form.

Det skulle dröja till 21 juni 1988 innan överåklagare Folke Ljungwall beslutade sig för att åtala Claes-Ulrik Winberg, Martin Ardbo, Lennart Pålsson och Hans Ekblom för grov varusmuggling och sen förflöt ytterligare ett år innan huvudförhandlingen vid Stockholms tingsrätt inleddes 4 september 1989.

Då är Medborgarkommissionens utredning för länge sedan slutförd, den överlämnades 14 april 1988 till regeringen. Medborgarkommissionen anser att Boforsdirektörerna vilselett regeringen och missbrukat KMI:s förtroende. Stockholms tingsrätt kommer till ungefär samma slutsats, trots att Martin Ardbo, framför allt han, visat på en rad märkliga omständigheter som skulle kunna tolkas som att KMI visste. Försvarets linje var att Bofors verkade i ett system där vidareexport accepterades.

Berättade för Säpo

Säkerhetschefen Per Anders Kjellgren berättade under förhandlingen att myndigheterna ingalunda var okunniga om vidareexporten till Bahrein och Dubai. Han hade på ett tidigt stadium själv tagit kontakt med såväl Lars Grönlund, FMV:s säkerhetschef, som Lars Wilhelmsson, som var chef för Rikspolisstyrelsens Industriskyddsgrupp (som ingår i Säpo) och berättat allt. Sen hände ingenting och när Kjellgren ånyo tog kontakt fick han veta att det stoppats uppifrån. Det gick under rättegången inte att klargöra vad eller vem som detta uppifrån syftade på men ingen av de herrar som infann sig i rätten förnekade Kjellgrens uppgifter.

Överåklagare Folke Ljungwall hade själv lagt fram ett antal förmildrande omständigheter vilket kan förklara att Stockholms tingsrätt fastnade för villkorlig dom för Martin Ardbo, Hans Ekblom och Lennart Pålsson. Claes-Ulrik Winberg, den fjärde åtalade, stod aldrig inför rätta. Han och hans hustru Kristina omkom 31 maj 1989 i en bilolycka. Det har spekulerats i att han skulle ratta in nyheterna när han fick sladd på bilen och körde av vägen. De tre dömda skulle också betala större delen av sina advokatkostnader, 920 000 kronor för Ardbo och drygt en halv miljon vardera för Ekblom och Pålsson medan Nobel Industrier skulle betala 11 miljoner kr.

Domen kom 22 december 1989 och överklagades aldrig.

Bidde en tumme

Karlskoga tingsrätt kom 28 februari 1989 till en annan slutsats än Medborgarkommissionen. Mats Lundberg frikändes i allt väsentligt, han fälldes dock för att ha låtit utföra 5 kilo pentyl och 10 kilo krut som gått som bipackningar. Tingsrätten, med lagman Alf Rosén i spetsen, konstaterade att Mats Lundberg inte behövde berätta att han visste att krutet skulle säljas vidare. Det vore en helt annan sak om han medverkat vid förhandlingar om vidareförsäljning. Tingsrätten skriver också att det inte funnits ”föreskrifter varken i lagtext eller annan författning om förutsättningarna för erhållande av utförseltillstånd beträffande krigsmateriel”. Jörgen Holgersson, rätts- och expeditionschef i Utrikesdepartementet och efter Algernons död en tid tillförordnad krigsmaterielinspektör, var en av många som kallats som vittne. Åklagaren frågade Holgersson om regeringen känt sig bunden av de riktlinjer som styrde krigsmaterielexporten och då svarade Jörgen Holgersson: Nej, inte på det sättet som om de vore lagtext. Riktlinjerna är ett stöd för regeringens totalbedömning menar Holgersson och tillägger senare att KMI samtalar med ansvarigt statsråd och bedömningen är ad hoc-baserad vilket alltså innebär att den enbart grundar sig på detta ärende utan stöd av andra fall.

Den svenska principen, som Jörgen Holgersson lägger fram det i Karlskoga tingsrätt, bygger alltså på ad hoc och inte lagtext. Men det hade ändrats när det var dags för rättegång och de strängare regler som tillkommit visade sig vara ytterligare ett skäl att fria Mats Lundberg. Ett tredje var att krut och sprängämnen till skillnad mot ammunition bedöms som insatsvaror.

Överklagas

Krutmålet överklagas till Svea hovrätt som 1990 kommer till samma slutsats som Karlskoga tingsrätt. Muren faller, Stasis arkiv öppnas och vid mitten av 1990-talet fylls vissa tidningar åter av artiklar om misstänkt krutsmuggling. Det är mestadels nygamla uppgifter. Åklagaren begär dock resning och lyckas - till Mats Lundberg och hans advokats stora förvåning - få resning vilket leder till en ny omgång i Karlskoga tingsrätt. Även den friande domen överklagas, nu hamnar ärendet i Göta hovrätt som 1999 fastställer den friande domen och därmed kan Mats Lundberg lämna rättsalen med fyra friande domar i bakfickan.

Misstankarna anulleras

Det är 1989 valår i Indien och Rajiv Gandhi och Kongresspartiet förlorar valet. En starkt bidragande orsak är att Gandhi ses som djupt insyltad i penningtrillandet i samband med haubitsaffären. Rajiv Gandhi mördas 21 maj 1991 under en ny valrörelse och 1999 har Central Bureau of Investigation (CBI) bestämt sig för att åtala Martin Ardbo och den italienske affärsmannen Ottavio Quattrocchi för mutbrott. Ingen av dem infinner sig i rätten och 5 februari 2004 annullerar Delhi High Court misstankarna mot Rajiv Gandhi och andra. Inget tyder på, anser rätten, att pengar gått direkt till Rajiv Gandhi men tillägger att Gandhi nog trots allt kände till mutorna. Sonia Gandhi tyckte att det var skönt att äntligen slippa de misstankar som följt henne i 17 år.

Det är inte mina ord utan de är hämtade från den åtta-sidiga kommuniké som 30 mars 1987 undertecknades av Lars-Erik Thunholm, ordförande i Nobel Industriers styrelse, och Anders G. Carlberg, vd i Nobel Industrier.

Fram till detta datum hade Boforsledningen varit minst sagt sparsam med kommentarer eller medgivanden. Per Mossberg, informationschef, sa i maj 1985: Inga kommentarer. Vår princip är att inte ge några kommentarer eller synpunkter så länge förundersökningen pågår. Sen tillade Mossberg att all exportförsäljning från bolaget skett i överensstämmelse med lämnade tillstånd från berörda myndigheter och så lät det ända till nyss nämnda kommuniké som signalerade en helomvändning.

Pressen på koncernen var våren 1987 enorm. Vid ett av 1 majtalen samma år talade utrikesminister Sten Andersson om Bovfors och lovade att vapenmarodörerna skulle stoppas och att byken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Statsminister Ingvar Carlsson var öppet kritisk och SSU:s dåvarande ordförande Anna Lindh ansåg att staten bör äga företag som tillverkar krigsmateriel. Sommaren 1987 hade också filmen Leif med manus av Claes Eriksson premiär. Galenskaparna och After Shave hade gjort en film som utspelades i det lilla samhället Rotum (läs baklänges). Där finns en vapenfabrik som, enligt signaturen Leif i lokaltidningen, ägnar sig åt illegal vapenhandel.

Tre, fyra år runt mitten av 1980-talet var tonläget uppskruvat. Regeringen kunde inte vänta på den rättsliga prövningen utan tillsatte 2 april 1987 en medborgarkommission med uppgift att granska vissa uppgifter om olaglig vapenexport. Medborgarkommission leddes av förre ambassadören Olof Rydbeck och en av ledamöterna var Gunnel Vallquist, ledamot i Svenska Akademien och kanske mest känd för sin översättning i sju band av Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Ett annat belysande exempel på tidsandan är den journalist som upphetsat rapporterade att Bofors ägnade sig åt svartsmuggling. Som om det skulle finnas ljus eller tillåten smuggling.

Nya kontrakt skrevs

Det börjar alltså med försäljningen av 161 Robot 70 till Bahrein och 143 Robot 70 till Dubai. Men det gick inte att sälja direkt till dessa länder så därför skrevs nya kontrakt där det angavs att Singapore var mottagare. Utförselbevisen till Singapore utfärdades 20 december 1979 och 7 februari 1980 och dit gick leveranserna för att i stort sett omgående skickas vidare till Bahrein och Dubai. Det handlade om RBS 70 till ett sammanlagt värde av 105,7 miljoner kronor.

Den internationella pressen noterade mycket snabbt att robotarna fanns på plats och DN citerar 1 februari 1981 Observer så även i Sverige förekom dessa uppgifter. Men de förnekades av Boforsledningen. Hösten 1989, under rättegången i Stockholms tingsrätt, framkom det att Bahrein under tidigt 1980-tal haft personal på plats i Karlskoga för utbildning och Bofors säkerhetschef Per Anders Kjellgren upptäckte en tullhandling med maskinskriven text där det stod Singapore f.v.b. Bahrein.

Men utåt förnekades allt.

Polisanmäler

Den 29 maj 1984 lämnar Tomas Magnusson, som då var ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, in en polisanmälan till Kriminalpolisen i Stockholm. Bofors styrelse och vd:n Claes-Ulrik Winberg anmäls för brott mot 1960 års lag om varusmuggling.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen hade året innan, 1983, startat en långsiktig kampanj för att massutbilda medlemmar och ta fram fakta om den svenska vapenexporten och i den kampanjen var Lars Jederlund och Henrik Westander frontfigurer. Den polisanmälan som lämnades in byggde dock på uppgifter från en hemlig källa i Bofors och det skulle dröja till tisdag 21 maj 1985 innan allmänheten fick veta att källan heter Ingvar Bratt, civilingenjör och med ett mångårigt förflutet i Bofors men vid den tidpunkten lärare på Bergslagsskolan och engagerad i Miljöpartiet.

Studsande järnvägsvagn

Ett halvår efter Svenska Freds polisanmälan, i november 1984, får tullen i Sverige en fråga från en tulltjänsteman i Österrike som undrar varför de järnvägsvagnar med 80 ton pentyl som Bofors Nobelkrut fått utförseltillstånd att leverera till ett österrikiskt företag studsade tillbaka vid den västtysk-österrikiska gränsen. Vagnarna hamnade i Hamburg där det blev omlastning till båt för vidare transport till Syrien.

Den 20 mars 1985 gör tullkriminalen en husrannsakan på Bofors Nobelkruts huvudkontor och Mats Lundberg, marknadschef, konstaterade i sitt känslosamma anförande i Karlskoga tingsrätt 27 januari 1989 - vilket var 1 410 dagar efter razzian - att han redan sommaren 1985 pekades ut som Sveriges värsta smugglare.

Nio månader efter razzian, den 17 december 1985, stoppas en järnvägsvagn i Trelleborg och de 20 ton krut som vagnen innehåller beslagtas. Åklagaren ska under rättegången hävda att det är militärt krut för Kalasjnikov som bolaget omklassificerat. Bofors Nobelkrut viker inte från åsikten att det är civilt jaktkrut framtaget för 22.Hornet. Vid rättegången i Karlskoga tingsrätt slås fast att den kemiska sammansättningen är identiskt, men tingsrätten finner ingen anledning att ifrågasätta riktigheten i Lars-Erik Björns uppgifter, han var forskningschef i Nobelkrut. Uppgifterna motsägs heller inte på någon avgörande punkt av Stefan Lamneviks - han var FOA:s expert och skrev det utlåtande som åklagaren stödde sig på - vittnesmål tillägger tingsrätten.

Tullkriminalen läcker

Tullkriminalens utredning läckte som ett såll, en av huvudstadstidningarna tycktes ha full insyn och levererade dagligen nya skandaler i krutmålet och efter Ingvar Bratts framträdande var det full storm även i robotdelen. Alla väntade på det rättsliga efterspelet och ingen som läste tidningar eller konsumerade tv och radio kunde se någonting annat än långa fängelsestraff för de inblandade i krut- och robothärvorna framför sig. Men utredningarna dröjde.

Den 24 mars 1986 tecknar Bofors kontrakt med Indien. Det handlar om 410 Haubits 77B till ett värde av 8,4 miljarder. Affären hade inte blivit av utan samtalen föregående höst mellan Rajiv Gandhi, premiärminister i Indien, och Sveriges statsminister Olof Palme. Rajiv Gandhi, som kallades Mr Clean i sin kamp mot korruptionen, krävde att inga mellanhänder fick förekomma och när affären presenteras 1 april 1986 konstaterar Anders G. Carlberg att affären inte hade varit möjlig utan den svenska regeringens hjälp. Nobel Industrier, som då var moderbolag till Bofors, hade beviljats exportkrediter och svenska myndigheter hade under lång tid haft insyn i affären och stött företaget med exportkrediter heter det.

Aktien steg

Det kan inom parentes nämnas att den bundna aktien steg med 45 kronor till 470 kronor och den fria med 55 kronor till 480. Och apropå det här med insyn går det också att notera att aktien stigit med 180 kronor sedan februari vilket är under den period kontraktet finjusteras. Olof Palme mördades 28 februari 1986 och när Rajiv Gandhi kom till Sverige för att medverka på begravningen kom de sista pusselbitarna på plats. Ett knappt år senare, den 15 januari 1987, omkommer krigsmaterielinspektör Carl Fredrik Algernon. Han ramlar under ett tunnelbanetåg på T-centralen och det är fortfarande oklart om det var en olyckshändelse, mord eller självmord. Alla tre förklaringarna har sina förespråkare.

Men utredningarna av krut- och robotsmuggling fortsätter.

Tulip, Lotus och Mont Blanc

Den 16 april 1987 berättar Sveriges Radios Ekoredaktion att Bofors betalat stora summor till hemliga konton i Schweiz som går under namnen Tulip, Lotus och Mont Blanc. Summan 319 miljoner nämns och snart dyker det upp namn som bröderna Hinduja som kopplas till dessa konton. Företaget A.E Services med den förre majoren i brittiska armén Robert ”Bob” Wilson har också fått del av kakan och så småningom framgår det att bolaget styrs av den italienske finansmannen Ottavio Quattrocchi och då blir det riktigt hett eftersom han är barndomskamrat med Rajiv Gandhis hustru Sonia. Även Win Chadha, som arbetat som agent åt Bofors i många år, har fått pengar och Bofors förklarar utbetalningarna med att det är provisioner och avvecklingskostnader för agenter som arbetat åt dem.

Lars Ringberg, chefsåklagare i Stockholm, inleder 19 augusti 1987 en förundersökning om eventuella mutor eller bestickning och lägger ned den 28 januari 1988 eftersom han inte kom nånvart. Men vid det laget var mutorna en mycket het potatis i Indien.

Extra åklagare Stig L. Age ledde krututredningen utan att säga ett knyst. Men när han väl tog till orda vid en presskonferens i Medborgarhuset i Stockholm tisdag 26 maj 1987 pratade han i timmar. Tiden kanske behövdes, det handlade om en utredning på 6 000 sidor. Stig L. Age nöjde sig med att åtala två personer, Bofors Nobelkruts marknadschef Mats Lundberg och affärsmannen Karl-Erik Schmitz som drev Scandinavian Commodity AB. Age avstod från att åtala sex andra personer, däribland vd:n Hans Sivertsson, som tidigare misstänkts.

Smuggling för 74,9 miljoner

Enligt åtalet smugglade Bofors Nobelkrut sammanlagt 708 400 kilo sprängmedel och 583 600 kilo krut vid 42 tillfällen från 1981 till 1985. Det handlade om varor till ett värde av 74,9 miljoner kronor och dessutom var det försöksbrott för 74,2 miljoner. Smugglingen ska ha gått till så att utförseln gick till gröna länder som Österrike, Belgien, Jugoslavien och Italien för att sedan säljas vidare till den verkliga kunden i Syrien, Egypten, Iran och Östtyskland.

Iran var då i krig med Irak, ett krig som bröt ut i september 1980 och under de här åren pågick för fullt. Det hör också till bilden att Olof Palme 1980 utsågs till FN-medlare i kriget, ett uppdrag han hade under några år innan han åter blev svensk statsminister.

Husrannsakan med kaffe

Den 4 november 1987 genomförs husrannsakningar hemma hos Martin Ardbo i Karlskoga och Hans Ekblom som hade adresser i Karlskoga och Otterbäcken. Fru Ardbo bjöd på kaffe och lämnade nycklarna till oss när hon gick ett ärende skriver kriminalinspektör Bengt Pettersson i promemorian. Martin Ardbo var nämligen i Stockholm och de fick vänta på honom. Tf kriminalkommissarie Bengt-Eric Bengtsson deltog i aktionen mot Hans Ekblom och skriver efteråt att husrannsakningarna och förhöret genomfördes i god anda och utan uppståndelse i någon form.

Det skulle dröja till 21 juni 1988 innan överåklagare Folke Ljungwall beslutade sig för att åtala Claes-Ulrik Winberg, Martin Ardbo, Lennart Pålsson och Hans Ekblom för grov varusmuggling och sen förflöt ytterligare ett år innan huvudförhandlingen vid Stockholms tingsrätt inleddes 4 september 1989.

Då är Medborgarkommissionens utredning för länge sedan slutförd, den överlämnades 14 april 1988 till regeringen. Medborgarkommissionen anser att Boforsdirektörerna vilselett regeringen och missbrukat KMI:s förtroende. Stockholms tingsrätt kommer till ungefär samma slutsats, trots att Martin Ardbo, framför allt han, visat på en rad märkliga omständigheter som skulle kunna tolkas som att KMI visste. Försvarets linje var att Bofors verkade i ett system där vidareexport accepterades.

Berättade för Säpo

Säkerhetschefen Per Anders Kjellgren berättade under förhandlingen att myndigheterna ingalunda var okunniga om vidareexporten till Bahrein och Dubai. Han hade på ett tidigt stadium själv tagit kontakt med såväl Lars Grönlund, FMV:s säkerhetschef, som Lars Wilhelmsson, som var chef för Rikspolisstyrelsens Industriskyddsgrupp (som ingår i Säpo) och berättat allt. Sen hände ingenting och när Kjellgren ånyo tog kontakt fick han veta att det stoppats uppifrån. Det gick under rättegången inte att klargöra vad eller vem som detta uppifrån syftade på men ingen av de herrar som infann sig i rätten förnekade Kjellgrens uppgifter.

Överåklagare Folke Ljungwall hade själv lagt fram ett antal förmildrande omständigheter vilket kan förklara att Stockholms tingsrätt fastnade för villkorlig dom för Martin Ardbo, Hans Ekblom och Lennart Pålsson. Claes-Ulrik Winberg, den fjärde åtalade, stod aldrig inför rätta. Han och hans hustru Kristina omkom 31 maj 1989 i en bilolycka. Det har spekulerats i att han skulle ratta in nyheterna när han fick sladd på bilen och körde av vägen. De tre dömda skulle också betala större delen av sina advokatkostnader, 920 000 kronor för Ardbo och drygt en halv miljon vardera för Ekblom och Pålsson medan Nobel Industrier skulle betala 11 miljoner kr.

Domen kom 22 december 1989 och överklagades aldrig.

Bidde en tumme

Karlskoga tingsrätt kom 28 februari 1989 till en annan slutsats än Medborgarkommissionen. Mats Lundberg frikändes i allt väsentligt, han fälldes dock för att ha låtit utföra 5 kilo pentyl och 10 kilo krut som gått som bipackningar. Tingsrätten, med lagman Alf Rosén i spetsen, konstaterade att Mats Lundberg inte behövde berätta att han visste att krutet skulle säljas vidare. Det vore en helt annan sak om han medverkat vid förhandlingar om vidareförsäljning. Tingsrätten skriver också att det inte funnits ”föreskrifter varken i lagtext eller annan författning om förutsättningarna för erhållande av utförseltillstånd beträffande krigsmateriel”. Jörgen Holgersson, rätts- och expeditionschef i Utrikesdepartementet och efter Algernons död en tid tillförordnad krigsmaterielinspektör, var en av många som kallats som vittne. Åklagaren frågade Holgersson om regeringen känt sig bunden av de riktlinjer som styrde krigsmaterielexporten och då svarade Jörgen Holgersson: Nej, inte på det sättet som om de vore lagtext. Riktlinjerna är ett stöd för regeringens totalbedömning menar Holgersson och tillägger senare att KMI samtalar med ansvarigt statsråd och bedömningen är ad hoc-baserad vilket alltså innebär att den enbart grundar sig på detta ärende utan stöd av andra fall.

Den svenska principen, som Jörgen Holgersson lägger fram det i Karlskoga tingsrätt, bygger alltså på ad hoc och inte lagtext. Men det hade ändrats när det var dags för rättegång och de strängare regler som tillkommit visade sig vara ytterligare ett skäl att fria Mats Lundberg. Ett tredje var att krut och sprängämnen till skillnad mot ammunition bedöms som insatsvaror.

Överklagas

Krutmålet överklagas till Svea hovrätt som 1990 kommer till samma slutsats som Karlskoga tingsrätt. Muren faller, Stasis arkiv öppnas och vid mitten av 1990-talet fylls vissa tidningar åter av artiklar om misstänkt krutsmuggling. Det är mestadels nygamla uppgifter. Åklagaren begär dock resning och lyckas - till Mats Lundberg och hans advokats stora förvåning - få resning vilket leder till en ny omgång i Karlskoga tingsrätt. Även den friande domen överklagas, nu hamnar ärendet i Göta hovrätt som 1999 fastställer den friande domen och därmed kan Mats Lundberg lämna rättsalen med fyra friande domar i bakfickan.

Misstankarna anulleras

Det är 1989 valår i Indien och Rajiv Gandhi och Kongresspartiet förlorar valet. En starkt bidragande orsak är att Gandhi ses som djupt insyltad i penningtrillandet i samband med haubitsaffären. Rajiv Gandhi mördas 21 maj 1991 under en ny valrörelse och 1999 har Central Bureau of Investigation (CBI) bestämt sig för att åtala Martin Ardbo och den italienske affärsmannen Ottavio Quattrocchi för mutbrott. Ingen av dem infinner sig i rätten och 5 februari 2004 annullerar Delhi High Court misstankarna mot Rajiv Gandhi och andra. Inget tyder på, anser rätten, att pengar gått direkt till Rajiv Gandhi men tillägger att Gandhi nog trots allt kände till mutorna. Sonia Gandhi tyckte att det var skönt att äntligen slippa de misstankar som följt henne i 17 år.