2016-09-03 06:00

2016-09-03 06:00

Snickare? Nej. Spikare? Ja.

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

Det sägs att det finns människor som är begåvade med ett absolut gehör när det gäller musik.

Och det kan man säga på en gång.

Vilket helvete den kategorin måste genomlida när falsksångarna tar sig ton i media.

Jag kan tänka mig att det uppfattas som en slipskivas försök att dela en skiffersten i tvenne delar.

Men i alla fall, för min del är jag övertygad om att det finns människor med absolut gehör även inom andra yrkeskategorier.

Och dom första jag kommer att tänka på är alla superduktiga Byggare Bob.

För hur avundsjuk blir man inte när ett riktigt proffs dyker upp. Hytter litet med tumstocken, dyker ner i en brädhög och vips – eller i alla fall efter ett par dagar – så står där en friggebod fix och färdig.

Ibland, jag säger ibland, så drabbas man av något slags högmod och tror att man verkligen tillhör den kategorin och visst.

Och visst, efter nå'n månad står där en bod klappad och klar. Ungefär samma skapelse som det tog yrkesmannen ett par dagar att färdigställa.

Min allra första lilla bod byggde jag utan vinkelhake och vattenpass.

– För så gjorde di förr i väla.

Det var nästan skämmigt att använda hjälpmedel tyckte de gamla timmermännen. Det räckte gott med siktögat och det hade man ju alltid med sig.

Och det var precis det jag förlitade mig på.

– Jag har byggt den själv, berättade jag för alla som kom och tittade.

– Ja, vi ser det, var den allmänna uppfattningen.

Det gjorde mig snarare stolt än ledsen. Jag hade satt min prägel på boden och hur många snickare kan säga det?

Det var inte utan att jag kände mig som en uthusens Picasso.

Se'n kom grannen med sitt vattenpass och konstaterade.

– Det finns inte en rak vägg i hela bygget. Förmodligen svävar vi i livsfara så länge vi befinner oss under dess tak.

Men likväl står det kvar, många år senare.

Jag visste att jag hade en stomme som kunde stå pall för en naturkatastrof. Handplockade stockar som påminde om de handbilade produkter som våra förfäder körde med i sina timrade stugor.

Hårt arbete, men när bjälklaget låg stadigt på plintarna infann sig ett gediget välbefinnande.

För att inte ens tala om det makligt sluttande taket, där all traktens snö kunde skottats upp utan att det bågnade.

Så frågan som infinner sig är. Vad är viktigast? Lodräta väggar och räta vinklar i en byggsats som till stora delar består av plywood och masonit.

Eller, stadigt, överdimensionerat material i ett bygge där kreatören gått litet mera på känsla än att förlita sig på bubblan i vattenpasset.

Ja, troligen är det väl upp till var och en, men vad är det egentligen som säger att uppfinnaren av den räta vinkeln hade rätt?

Det som talar för att han, eller möjligen hon, var fel ute är nutidens uppföranden av byggnader som Turning Torso.

Själv har jag byggt ett antal Turning Torso genom åren.

Visserligen i miniatyr men ändå.

Och samtliga snedvridna monument står kvar som museala bevis på att:

Snickare? Nej. Spikare? Ja.

Förresten, i dag är det 49 år sedan högertrafiken infördes.

Något som också – av många - ansågs som helt snedvridet.

Och det kan man säga på en gång.

Vilket helvete den kategorin måste genomlida när falsksångarna tar sig ton i media.

Jag kan tänka mig att det uppfattas som en slipskivas försök att dela en skiffersten i tvenne delar.

Men i alla fall, för min del är jag övertygad om att det finns människor med absolut gehör även inom andra yrkeskategorier.

Och dom första jag kommer att tänka på är alla superduktiga Byggare Bob.

För hur avundsjuk blir man inte när ett riktigt proffs dyker upp. Hytter litet med tumstocken, dyker ner i en brädhög och vips – eller i alla fall efter ett par dagar – så står där en friggebod fix och färdig.

Ibland, jag säger ibland, så drabbas man av något slags högmod och tror att man verkligen tillhör den kategorin och visst.

Och visst, efter nå'n månad står där en bod klappad och klar. Ungefär samma skapelse som det tog yrkesmannen ett par dagar att färdigställa.

Min allra första lilla bod byggde jag utan vinkelhake och vattenpass.

– För så gjorde di förr i väla.

Det var nästan skämmigt att använda hjälpmedel tyckte de gamla timmermännen. Det räckte gott med siktögat och det hade man ju alltid med sig.

Och det var precis det jag förlitade mig på.

– Jag har byggt den själv, berättade jag för alla som kom och tittade.

– Ja, vi ser det, var den allmänna uppfattningen.

Det gjorde mig snarare stolt än ledsen. Jag hade satt min prägel på boden och hur många snickare kan säga det?

Det var inte utan att jag kände mig som en uthusens Picasso.

Se'n kom grannen med sitt vattenpass och konstaterade.

– Det finns inte en rak vägg i hela bygget. Förmodligen svävar vi i livsfara så länge vi befinner oss under dess tak.

Men likväl står det kvar, många år senare.

Jag visste att jag hade en stomme som kunde stå pall för en naturkatastrof. Handplockade stockar som påminde om de handbilade produkter som våra förfäder körde med i sina timrade stugor.

Hårt arbete, men när bjälklaget låg stadigt på plintarna infann sig ett gediget välbefinnande.

För att inte ens tala om det makligt sluttande taket, där all traktens snö kunde skottats upp utan att det bågnade.

Så frågan som infinner sig är. Vad är viktigast? Lodräta väggar och räta vinklar i en byggsats som till stora delar består av plywood och masonit.

Eller, stadigt, överdimensionerat material i ett bygge där kreatören gått litet mera på känsla än att förlita sig på bubblan i vattenpasset.

Ja, troligen är det väl upp till var och en, men vad är det egentligen som säger att uppfinnaren av den räta vinkeln hade rätt?

Det som talar för att han, eller möjligen hon, var fel ute är nutidens uppföranden av byggnader som Turning Torso.

Själv har jag byggt ett antal Turning Torso genom åren.

Visserligen i miniatyr men ändå.

Och samtliga snedvridna monument står kvar som museala bevis på att:

Snickare? Nej. Spikare? Ja.

Förresten, i dag är det 49 år sedan högertrafiken infördes.

Något som också – av många - ansågs som helt snedvridet.