2016-09-03 06:00

2016-09-03 06:00

En människa fattas mig – tack för allt

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

I går var jag med på en fantastisk människas begravning. Höll min man hårt i handen medan mascaran rann.

Länge tvekade jag om jag skulle gå alls. Det var ju så länge sedan vi arbetade ihop. Jag var rädd att alla skulle undra vad jag gjorde där över huvud taget. Hans hustru som jag bara har träffat ett fåtal gånger. Hans barn som var små när jag träffade dem och som garanterat inte har något minne alls av mig.

Men så fick jag reda på tid och plats, och att Florence varit tydlig med att alla som vill få komma.

Och för kanske en vecka sedan bestämde jag mig: jag måste ta ett sista farväl av Sten Nöjd.

Mannen som höll mig i handen när jag tog mina första vingliga steg på journalistikens bana.

Mannen som sammanfattade min första arbetsdag på Nerikes Allehandas lokalredaktion i Karlskoga med orden ”Det gick ju ganska bra, vi var rädda för att vi skulle behöva visa dig hur man skriver”.

Mannen som titta beklagande på mig och sa ”Det har vi redan gjort”. Mannen som efter ett tag gick med på att det var länge sedan, så det gick att göra jobbet igen. På mitt sätt.

Mannen som körde handen genom håret, plirade och sa ”Men du käring, det har du faktiskt rätt i.”

Mannen som lärde mig att perspektiv på tillvaron är A och O.

Mannen som sällan tog till överord.

Mannen som verkade känna varenda människa i Karlskoga.

Mannen som sparkade mig ur boet och lät mig göra även jobb som jag inte visste att jag kunde klara av.

Mannen som sa att jag kunde och sedan hjälpte mig tills jag klarade av det.

Mannen som funnits med mig i hela mitt yrkesverksamma liv trots att det var länge sedan vi arbetade ihop.

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag tänkt vad skulle Sten ha sagt om detta? hur skulle Sten ha löst detta?

Många gånger har det blivit lättare att hantera yrkesmässiga motgångar med hans röst i bakhuvudet. Ofta har jag faktiskt fattat ett klokare beslut genom att fråga mig själv just vad Sten skulle ha gjort.

Sista gången vi träffades åt vi lunch på Degernäs och pratade. Och pratade. Och pratade.

Jag insåg med stigande förvåning att han inte alls insett vilken stor roll han spelat i mitt liv. Jag hoppas och tror att han förstod, till slut. Och jag är så glad och tacksam att jag fick chansen att berätta det för honom.

Klyschan att man ska tala om för människor hur viktiga de är och hur mycket man uppskattar och älskar dem är sann. För man vet aldrig om man får en chans till.

Sten Nöjd har somnat in.

Men genom alla människor han påverkat genom sin person och sin journalistik kommer han ändå att leva vidare.

Du fattas mig och många andra – tack för allt.

I går var jag med på en fantastisk människas begravning. Höll min man hårt i handen medan mascaran rann.

Länge tvekade jag om jag skulle gå alls. Det var ju så länge sedan vi arbetade ihop. Jag var rädd att alla skulle undra vad jag gjorde där över huvud taget. Hans hustru som jag bara har träffat ett fåtal gånger. Hans barn som var små när jag träffade dem och som garanterat inte har något minne alls av mig.

Men så fick jag reda på tid och plats, och att Florence varit tydlig med att alla som vill få komma.

Och för kanske en vecka sedan bestämde jag mig: jag måste ta ett sista farväl av Sten Nöjd.

Mannen som höll mig i handen när jag tog mina första vingliga steg på journalistikens bana.

Mannen som sammanfattade min första arbetsdag på Nerikes Allehandas lokalredaktion i Karlskoga med orden ”Det gick ju ganska bra, vi var rädda för att vi skulle behöva visa dig hur man skriver”.

Mannen som titta beklagande på mig och sa ”Det har vi redan gjort”. Mannen som efter ett tag gick med på att det var länge sedan, så det gick att göra jobbet igen. På mitt sätt.

Mannen som körde handen genom håret, plirade och sa ”Men du käring, det har du faktiskt rätt i.”

Mannen som lärde mig att perspektiv på tillvaron är A och O.

Mannen som sällan tog till överord.

Mannen som verkade känna varenda människa i Karlskoga.

Mannen som sparkade mig ur boet och lät mig göra även jobb som jag inte visste att jag kunde klara av.

Mannen som sa att jag kunde och sedan hjälpte mig tills jag klarade av det.

Mannen som funnits med mig i hela mitt yrkesverksamma liv trots att det var länge sedan vi arbetade ihop.

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag tänkt vad skulle Sten ha sagt om detta? hur skulle Sten ha löst detta?

Många gånger har det blivit lättare att hantera yrkesmässiga motgångar med hans röst i bakhuvudet. Ofta har jag faktiskt fattat ett klokare beslut genom att fråga mig själv just vad Sten skulle ha gjort.

Sista gången vi träffades åt vi lunch på Degernäs och pratade. Och pratade. Och pratade.

Jag insåg med stigande förvåning att han inte alls insett vilken stor roll han spelat i mitt liv. Jag hoppas och tror att han förstod, till slut. Och jag är så glad och tacksam att jag fick chansen att berätta det för honom.

Klyschan att man ska tala om för människor hur viktiga de är och hur mycket man uppskattar och älskar dem är sann. För man vet aldrig om man får en chans till.

Sten Nöjd har somnat in.

Men genom alla människor han påverkat genom sin person och sin journalistik kommer han ändå att leva vidare.

Du fattas mig och många andra – tack för allt.