2016-08-27 06:00

2016-08-27 06:00

Allting går att sälja med mördande reklam

KRÖNIKA

Jag har en stor del av mitt yrkesliv ägnat mig åt reklam och information av olika slag. Under perioder har jag varit en så´n där som försökt plita ihop texter med syfte att få dig att köpa en viss produkt eller tjänst före en annan.

Reklamskribent eller copywriter med ett finare ord. Det har varit annonser, broschyrer, film etcetera. När jag ser tillbaka på detta så gör jag det ändå ganska rakryggad. Jag tycker de projekt jag varit involverad i har varit hyggligt sansade och seriösa. Men visst, syftet givetvis rent kommersiellt.

I dag ser det här med reklam lite annorlunda ut. Utbudet är enormt och budskapen oändligt många. Klart man måste ”skrika” för att nå ut. Det förstår även jag som ju varit i branschen. Ändå tycker jag att det mesta blivit så förbaskat mycket sämre. Både i kvalitet och i strategi. Nu kollar jag inte så ofta på reklamkanalerna, men under vissa perioder, som nu under OS är det oundvikligt. Ett stort antal av dessa reklamsnuttar är rent erbarmligt usla om ni frågar mig. Jag kan inte se hur de skulle kunna locka köpare, snarare tvärt om. Är vi verkligen så korkade och lättlurade? Det som ändå upprör mig mest är reklamen på nätet och alla nätannonserna. Jag blir vansinnigt provocerad när jag mitt i en artikel plötsligt får en film för något jag absolut inte är i närheten av att ens vilja ta i med tång. Och det mitt i ansiktet. Filmen startar dessutom utan att jag behöver göra något. Efter lite fummel får man oftast stopp på skiten, men då har intresset för artikeln redan svalnat.

En annan variant är när man använder så kallade cookies för att ta reda på var jag varit på nätet för att sedan fylla min skärm med produkter från specifika leverantör man besökt. Senast var jag inne på en sajt och kollade på skor. Efter det har jag deras skor i mitt blickfång var jag än befinner mig på nätet. Om de tror att jag tänker handla där har de skitit i det blå skåpet. Det här skapar i mina ögon bara badwill och jag bojkottar kategoriskt dessa annonsörer.

På tal om tidningar och annonser så har väl det absolut lägsta lågvattenmärket presenterat nu den senaste veckan. Tänker givetvis på Mittmedia och dess vd Per Browallius när han gav uttryck för vad vi har att vänta oss i den lokala mediavärldens framtid om han får bestämma. Inom en inte alltför avlägsen framtid är yrket skrivande journalist något vi möjligen kan få uppleva på film. För att klippa ihop några slagfärdiga rubriker och korta klickbara notiser på webbarna krävs ingen gedigen journalistik, bara en entusiastisk penna och ett högt tempo, men det är en helt annan sak. Källkritik och sådant tjafs kommer i andra hand. Det mesta går ju att korrigera i efterhand. Viktigast är ju att man är först. Som grädde på moset till detta utspel så vill de stora drakarna att staten ska bidra med pengar via fonder. Pengar som ska tas från SVT:s och SR:s licensmedel och som gör det möjligt för dessa mediakolosser (Bonnier, MTG och Schibsted) att ”ha råd med” public service. Det är nästan lite gulligt när man tänker på att de tillsammans håvar in miljardvinster. Men, eftersom vi lever i ett tidevarv där en mycket stor del av mänskligheten numera kommunicerar med max 140 tecken i taget, kan vi säkert lägga ner de flesta tidningar och istället ge alla ett twitterkonto. Det är ju dessutom alldeles gratis (hittills).

Reklamskribent eller copywriter med ett finare ord. Det har varit annonser, broschyrer, film etcetera. När jag ser tillbaka på detta så gör jag det ändå ganska rakryggad. Jag tycker de projekt jag varit involverad i har varit hyggligt sansade och seriösa. Men visst, syftet givetvis rent kommersiellt.

I dag ser det här med reklam lite annorlunda ut. Utbudet är enormt och budskapen oändligt många. Klart man måste ”skrika” för att nå ut. Det förstår även jag som ju varit i branschen. Ändå tycker jag att det mesta blivit så förbaskat mycket sämre. Både i kvalitet och i strategi. Nu kollar jag inte så ofta på reklamkanalerna, men under vissa perioder, som nu under OS är det oundvikligt. Ett stort antal av dessa reklamsnuttar är rent erbarmligt usla om ni frågar mig. Jag kan inte se hur de skulle kunna locka köpare, snarare tvärt om. Är vi verkligen så korkade och lättlurade? Det som ändå upprör mig mest är reklamen på nätet och alla nätannonserna. Jag blir vansinnigt provocerad när jag mitt i en artikel plötsligt får en film för något jag absolut inte är i närheten av att ens vilja ta i med tång. Och det mitt i ansiktet. Filmen startar dessutom utan att jag behöver göra något. Efter lite fummel får man oftast stopp på skiten, men då har intresset för artikeln redan svalnat.

En annan variant är när man använder så kallade cookies för att ta reda på var jag varit på nätet för att sedan fylla min skärm med produkter från specifika leverantör man besökt. Senast var jag inne på en sajt och kollade på skor. Efter det har jag deras skor i mitt blickfång var jag än befinner mig på nätet. Om de tror att jag tänker handla där har de skitit i det blå skåpet. Det här skapar i mina ögon bara badwill och jag bojkottar kategoriskt dessa annonsörer.

På tal om tidningar och annonser så har väl det absolut lägsta lågvattenmärket presenterat nu den senaste veckan. Tänker givetvis på Mittmedia och dess vd Per Browallius när han gav uttryck för vad vi har att vänta oss i den lokala mediavärldens framtid om han får bestämma. Inom en inte alltför avlägsen framtid är yrket skrivande journalist något vi möjligen kan få uppleva på film. För att klippa ihop några slagfärdiga rubriker och korta klickbara notiser på webbarna krävs ingen gedigen journalistik, bara en entusiastisk penna och ett högt tempo, men det är en helt annan sak. Källkritik och sådant tjafs kommer i andra hand. Det mesta går ju att korrigera i efterhand. Viktigast är ju att man är först. Som grädde på moset till detta utspel så vill de stora drakarna att staten ska bidra med pengar via fonder. Pengar som ska tas från SVT:s och SR:s licensmedel och som gör det möjligt för dessa mediakolosser (Bonnier, MTG och Schibsted) att ”ha råd med” public service. Det är nästan lite gulligt när man tänker på att de tillsammans håvar in miljardvinster. Men, eftersom vi lever i ett tidevarv där en mycket stor del av mänskligheten numera kommunicerar med max 140 tecken i taget, kan vi säkert lägga ner de flesta tidningar och istället ge alla ett twitterkonto. Det är ju dessutom alldeles gratis (hittills).

  • Björn Reimers