2016-08-06 06:00

2016-08-06 06:00

Den väg som till himla bär

KRÖNIKA:

Inte för att jag har något som helst fog för det, men nog vill jag tro att karlskogingen uppfattas som både gemytlig och trevlig.

Och om det så är, så är det ändå ingenting jämfört med de kullor och dalkarlar som bebor Dalarnas land.

Eller har jag bara haft tur?

Nej jag tror inte det, hemkomna från vår årliga tur i Charlie Normans och Gustaf Vasas rike står vi stärkta i vår uppfattning att:

– Dä skulle vara så fel mä e' vrång kulla och en vresig dalkarl.

Men hur som helst med det. Det är inte fel att vakna upp på ett pensionat i Karlborn, ett stenkast från Sundborn där Carl Larsson och hans söta fru Karin huserade.

Och med utsikt över Sundbornån njuta en frukost med såväl bäver och brax bland publiken.

– Vill ni titta i söndagens Dagens Nyheter undrar värdinnan?

– Nej tack, blir det unisona svaret. Egoistiskt fjärmar vi oss från världens allt elände och försöker till och med att glömma spegeln man passerade på väg till matsalen.

– Fa'n, det börjar allt att bli bra tunt däruppe på höskullen.

Men så småningom blir det som det blir, man nappar vanemässigt åt sig tidningen för att i alla fall göra en snabb-bläddring fram till kultursidorna. Och vad hittar man där?

Jodå, förutom att Volvos Amazon fyller 60 år så grattas också Rune Lindströms Himlaspel som i dagarna fyller 75 år.

''Den väg som till himla bär.''

Där Mats, på sin vandring i spelets huvudroll till och med upprörde nazismens propagandaminister Goebbles som tyckte:

– Det vimlar – alldeles för mycket - av kung Salomo och andra judar i Lindströms pjäs.

Och ungefär där, blir man åter påmind om att det börjar bli litet tunt däruppe på höskullen.

Nej, nej, inte på skullen där Gustaf Vasa gömde sig utan på min egen skulle, förlåt skalle, där huvudet börjar växa igenom frisyren.

För så här skrevs det i Dagens angående hår och frisyrer.

Fem år efter det att Volvos Amazonmodell lanserades så satt beatlarna George Harrison och Paul McCartney på en biograf i London och såg Vilgot Sjömans filmatisering av Rune Lindströms Himlaspel.

Och blev så inspirerade av masarnas pottklippningar att de beslöt att övertala sina polare John och Ringo att det var den rätta looken för ett coming-band i sextiotalets England.

Låt håret växa och saken är biff.

– Om nu detta är sant, och om så vore så drattar ju hela min kulturuppfattning om Dalarna på ändan.

För mig har ju Dalarna till dags dato bestått av Anders Zorn, Carl och Karin Larsson, Björn Skifs, Putte Wickman, Charlie Norman, Peter Karlsson och de Blå Grodorna, Dan Andersson, Mora-Nisse och många, många fler.

Men aldrig hade jag väl trott att The Beatles haft sin enorma framgång att tacka Rune Lindström för. I alla fall utseendemässigt.

Själv har jag ju större delen av min framtid bakom mig och det skulle bara se patetiskt ut.

Men alla ni litet yngre som har kalufs kvar. Prova, klipp er som Mats i Himlaspelet – eller som Paul, John, George och Ringo – så ligger vägen öppen för erövringar som innebär att släkters framtid säkerställs såväl i England som här hemma.

I fäders spår – för framtids segrar, på den väg som till himla bär.

 

Torbjörn S. Karlsson

Och om det så är, så är det ändå ingenting jämfört med de kullor och dalkarlar som bebor Dalarnas land.

Eller har jag bara haft tur?

Nej jag tror inte det, hemkomna från vår årliga tur i Charlie Normans och Gustaf Vasas rike står vi stärkta i vår uppfattning att:

– Dä skulle vara så fel mä e' vrång kulla och en vresig dalkarl.

Men hur som helst med det. Det är inte fel att vakna upp på ett pensionat i Karlborn, ett stenkast från Sundborn där Carl Larsson och hans söta fru Karin huserade.

Och med utsikt över Sundbornån njuta en frukost med såväl bäver och brax bland publiken.

– Vill ni titta i söndagens Dagens Nyheter undrar värdinnan?

– Nej tack, blir det unisona svaret. Egoistiskt fjärmar vi oss från världens allt elände och försöker till och med att glömma spegeln man passerade på väg till matsalen.

– Fa'n, det börjar allt att bli bra tunt däruppe på höskullen.

Men så småningom blir det som det blir, man nappar vanemässigt åt sig tidningen för att i alla fall göra en snabb-bläddring fram till kultursidorna. Och vad hittar man där?

Jodå, förutom att Volvos Amazon fyller 60 år så grattas också Rune Lindströms Himlaspel som i dagarna fyller 75 år.

''Den väg som till himla bär.''

Där Mats, på sin vandring i spelets huvudroll till och med upprörde nazismens propagandaminister Goebbles som tyckte:

– Det vimlar – alldeles för mycket - av kung Salomo och andra judar i Lindströms pjäs.

Och ungefär där, blir man åter påmind om att det börjar bli litet tunt däruppe på höskullen.

Nej, nej, inte på skullen där Gustaf Vasa gömde sig utan på min egen skulle, förlåt skalle, där huvudet börjar växa igenom frisyren.

För så här skrevs det i Dagens angående hår och frisyrer.

Fem år efter det att Volvos Amazonmodell lanserades så satt beatlarna George Harrison och Paul McCartney på en biograf i London och såg Vilgot Sjömans filmatisering av Rune Lindströms Himlaspel.

Och blev så inspirerade av masarnas pottklippningar att de beslöt att övertala sina polare John och Ringo att det var den rätta looken för ett coming-band i sextiotalets England.

Låt håret växa och saken är biff.

– Om nu detta är sant, och om så vore så drattar ju hela min kulturuppfattning om Dalarna på ändan.

För mig har ju Dalarna till dags dato bestått av Anders Zorn, Carl och Karin Larsson, Björn Skifs, Putte Wickman, Charlie Norman, Peter Karlsson och de Blå Grodorna, Dan Andersson, Mora-Nisse och många, många fler.

Men aldrig hade jag väl trott att The Beatles haft sin enorma framgång att tacka Rune Lindström för. I alla fall utseendemässigt.

Själv har jag ju större delen av min framtid bakom mig och det skulle bara se patetiskt ut.

Men alla ni litet yngre som har kalufs kvar. Prova, klipp er som Mats i Himlaspelet – eller som Paul, John, George och Ringo – så ligger vägen öppen för erövringar som innebär att släkters framtid säkerställs såväl i England som här hemma.

I fäders spår – för framtids segrar, på den väg som till himla bär.

 

Torbjörn S. Karlsson