2016-08-05 22:54

2016-08-05 22:55

Stämning med Melissa Horn

KARLSKOGA: Melissa Horn första artist ut på Augustikalaset

Trots en plötsligt flytt från Udden till Kupolen, letade sig ändå minst 200 personer till stället för att se sångfågeln Melissa Horn inleda Augustikalaset.

Innan hon släppte debuten ”Långa nätter”, så var Melissa Horn förband till Peter LeMarc år 2007 och hade hunnit släppa två singlar. Därefter har det gått mer eller mindre spikrakt uppåt för sångfågeln från Stockholm, vars föräldrar är jazzkatten Maritza Horn och narkosprofessorn Eddie Weitzberg. Album som sålt guld, legat på förstaplats på försäljningslistorna och har rosats av både kritiker och publik.

Kraftig försening

Förutsättningarna innan konserten var inte de bästa. Information om flytten från Udden och Kupolen verkade inte ha nått ut till alla och festivalgeneral Niclas Lagerstam meddelade publiken att speltiden ändrades från prick åtta till halv nio, så att alla som köpt biljett innan skulle hinna dit. Så passerade även klockan halv och ingen Melissa Horn syntes till ännu. Men så kvart i nio uppenbarade sig hon och bandet på scen och publiken hade hunnit växa sig till vad som började likna en festivalpublik till antalet.

De inledde med ”Nåt annat än det här” och till en början önskade säkert många att det fortfarande skulle ha varit på Udden man var på. Melissa Horns insats gör dock att man snabbt glömmer bort det. Hon har en förmåga att med små medel trollbinda publiken och fylla ut en scen oavsett storlek. Det är inga stora gester, inget juckande med mikrofonstativ á la pudelrockaren David Coverdale i Whitesnake. Skinnjackan ger henne lite pondus, men Melissa Horns sköra röst och låtar med texter som badar i melankoli gör att man flyttats till andra rum. I ”Vår sista dans” är det bara hon och pianisten och ”andäktigt” är ett för klent adjektiv för att beskriva känslan.

Rungande applåder

Spelningen ökade betydligt i intensitet i outrot till ”De två årstiderna” där Melissa upprepar raderna ”jag kan inte glömma dig, men du måste förstå” och man är bra nära till tårarna. Men när det hade klingat ut var det rungande applåder vi fick.

Melissa Horn berättade att de hade sett framemot denna spelning med spänning, då detta var den första spelning de gjort inomhus denna sommarvända. Hon passade även ödmjukt på att be publiken om ursäkt att de fått vänta, varpå en övertaggad herre i publiken glatt tjöt ”ja, be om ursäkt”. Men Melissa, du behöver inte be om ursäkt. Publiken älskade dig ändå.

Indiepop och dans

En av låtarna som framfördes under kvällen var ”Hur ska det gå”. Trots att förutsättningarna som tidigare nämnt inte var de bästa, så kändes det ändå när Melissa Horns spelning närmade sig slutet att detta nog skulle gå bra. En festival kan få en dålig inledning, men Melissa Horn får även den mest surmulne att vakna och känna att det inte är så illa i alla fall.

Sista låten blev ”Falla fritt”. Men många svävade förmodligen på moln efter konserten i stället för att falla. Kvällen fortsatte senare med röjig indiepop från lokala förmågorna Roshambo. Nattsuddarna steg sedan upp för att veva med armen och dansa natten lång till Nause.

Innan hon släppte debuten ”Långa nätter”, så var Melissa Horn förband till Peter LeMarc år 2007 och hade hunnit släppa två singlar. Därefter har det gått mer eller mindre spikrakt uppåt för sångfågeln från Stockholm, vars föräldrar är jazzkatten Maritza Horn och narkosprofessorn Eddie Weitzberg. Album som sålt guld, legat på förstaplats på försäljningslistorna och har rosats av både kritiker och publik.

Kraftig försening

Förutsättningarna innan konserten var inte de bästa. Information om flytten från Udden och Kupolen verkade inte ha nått ut till alla och festivalgeneral Niclas Lagerstam meddelade publiken att speltiden ändrades från prick åtta till halv nio, så att alla som köpt biljett innan skulle hinna dit. Så passerade även klockan halv och ingen Melissa Horn syntes till ännu. Men så kvart i nio uppenbarade sig hon och bandet på scen och publiken hade hunnit växa sig till vad som började likna en festivalpublik till antalet.

De inledde med ”Nåt annat än det här” och till en början önskade säkert många att det fortfarande skulle ha varit på Udden man var på. Melissa Horns insats gör dock att man snabbt glömmer bort det. Hon har en förmåga att med små medel trollbinda publiken och fylla ut en scen oavsett storlek. Det är inga stora gester, inget juckande med mikrofonstativ á la pudelrockaren David Coverdale i Whitesnake. Skinnjackan ger henne lite pondus, men Melissa Horns sköra röst och låtar med texter som badar i melankoli gör att man flyttats till andra rum. I ”Vår sista dans” är det bara hon och pianisten och ”andäktigt” är ett för klent adjektiv för att beskriva känslan.

Rungande applåder

Spelningen ökade betydligt i intensitet i outrot till ”De två årstiderna” där Melissa upprepar raderna ”jag kan inte glömma dig, men du måste förstå” och man är bra nära till tårarna. Men när det hade klingat ut var det rungande applåder vi fick.

Melissa Horn berättade att de hade sett framemot denna spelning med spänning, då detta var den första spelning de gjort inomhus denna sommarvända. Hon passade även ödmjukt på att be publiken om ursäkt att de fått vänta, varpå en övertaggad herre i publiken glatt tjöt ”ja, be om ursäkt”. Men Melissa, du behöver inte be om ursäkt. Publiken älskade dig ändå.

Indiepop och dans

En av låtarna som framfördes under kvällen var ”Hur ska det gå”. Trots att förutsättningarna som tidigare nämnt inte var de bästa, så kändes det ändå när Melissa Horns spelning närmade sig slutet att detta nog skulle gå bra. En festival kan få en dålig inledning, men Melissa Horn får även den mest surmulne att vakna och känna att det inte är så illa i alla fall.

Sista låten blev ”Falla fritt”. Men många svävade förmodligen på moln efter konserten i stället för att falla. Kvällen fortsatte senare med röjig indiepop från lokala förmågorna Roshambo. Nattsuddarna steg sedan upp för att veva med armen och dansa natten lång till Nause.

  • Sebastian Norling Rauhala