2016-07-30 06:00

2016-07-30 06:00

Tänk få tycka och skriva vad man vill

TÄNKVÄRT: Catarina Forsberg

Hennes bruna ögon tittar klentroget på mig. Kanske funderar hon på om hon fattat rätt.

– Så du menar att ingen kollar innan vad du skriver? Du kan skriva vad som helst?

– Ja, så länge det är sant och så länge det inte strider mot våra etiska regler.

– Men.... Och jag kan skriva utan att någon får reda på att det är jag som skrivit?

– Ja, det kan du. Om jag talar om för någon att det är du så kan jag hamna i domstol och tvingas böta.

– Men... är det säkert???

Flickan är ung. Hon har flytt från ett land där militärpolisen stormade familjens hus och grep hennes far som arbetade på en underjordisk tidning.

Tillsammans med några andra flickor är hon på studiebesök för att få veta lite om hur en tidning fungerar i Sverige. Men den mesta tiden går åt till att försöka övertyga henne om att det faktiskt finns något som heter tryckfrihet, yttrandefrihet och källskydd. Och att det fungerar.

Det är långt ifrån första gången jag får denna reaktion från människor som inte är uppvuxna i Sverige. Från människor som kommer från länder där man fortfarande slåss med livet som insats för rätten att få uttrycka sin åsikt.

Men hennes uppspärrade ögon och tvivlande tonfall bär jag med mig hela tiden.

Och jag tänker att det kanske trots allt inte är kris för svenska tidningar. Jag tänker att mediebranschen är inne i en smärtsam omställningsprocess. En process där vi måste hitta smarta lösningar för att fortsätta spela en viktig roll i vår demokrati.

Men kris? Vi har ju faktiskt alla möjligheter att arbeta som vi vill.

Vi lever i ett land där tryckfrihetsförordningen firar 250 (!!) år. 1766 fick Sverige den första lag i Sverige som gjorde tryckfriheten till en lag. Tack vare den fick vi också offentlighetsprincipen som betyder att alla har rätt att ta del av offentliga handlingar.

Vi lever i ett land där vem som helst kan ta kontakt med media och berätta något. Eller skriva en insändare. Och vara garanterad anonymitet.

Vi lever i ett land där chefer i offentlig förvaltning inte ens får lov att fråga vem som lämnat uppgifter eller skrivit en insändare.

Och så tänker jag att alla vi som är födda och uppvuxna med dessa friheter borde träffa någon som inte tror att det är sant när man berättar.

För att vi ska vakna till och inse hur bra vi har det.

För att vi ska vara tacksamma för att vi inte bor i Turkiet där 100 medier stängts ner och där nya arresteringar av journalister beordrades den gångna veckan.

För att vi ska sluta att ta yttrandefrihet och tryckfrihet för given.

För att vi ska bli bättre på att använda de möjligheter vi har att uttrycka åsikter om vad som händer och framföra egna idéer på lösningar.

Jag tänker att jag nog ska sortera in ordet mediekris under avdelningen missbrukade ord.

Hennes bruna ögon tittar klentroget på mig. Kanske funderar hon på om hon fattat rätt.

– Så du menar att ingen kollar innan vad du skriver? Du kan skriva vad som helst?

– Ja, så länge det är sant och så länge det inte strider mot våra etiska regler.

– Men.... Och jag kan skriva utan att någon får reda på att det är jag som skrivit?

– Ja, det kan du. Om jag talar om för någon att det är du så kan jag hamna i domstol och tvingas böta.

– Men... är det säkert???

Flickan är ung. Hon har flytt från ett land där militärpolisen stormade familjens hus och grep hennes far som arbetade på en underjordisk tidning.

Tillsammans med några andra flickor är hon på studiebesök för att få veta lite om hur en tidning fungerar i Sverige. Men den mesta tiden går åt till att försöka övertyga henne om att det faktiskt finns något som heter tryckfrihet, yttrandefrihet och källskydd. Och att det fungerar.

Det är långt ifrån första gången jag får denna reaktion från människor som inte är uppvuxna i Sverige. Från människor som kommer från länder där man fortfarande slåss med livet som insats för rätten att få uttrycka sin åsikt.

Men hennes uppspärrade ögon och tvivlande tonfall bär jag med mig hela tiden.

Och jag tänker att det kanske trots allt inte är kris för svenska tidningar. Jag tänker att mediebranschen är inne i en smärtsam omställningsprocess. En process där vi måste hitta smarta lösningar för att fortsätta spela en viktig roll i vår demokrati.

Men kris? Vi har ju faktiskt alla möjligheter att arbeta som vi vill.

Vi lever i ett land där tryckfrihetsförordningen firar 250 (!!) år. 1766 fick Sverige den första lag i Sverige som gjorde tryckfriheten till en lag. Tack vare den fick vi också offentlighetsprincipen som betyder att alla har rätt att ta del av offentliga handlingar.

Vi lever i ett land där vem som helst kan ta kontakt med media och berätta något. Eller skriva en insändare. Och vara garanterad anonymitet.

Vi lever i ett land där chefer i offentlig förvaltning inte ens får lov att fråga vem som lämnat uppgifter eller skrivit en insändare.

Och så tänker jag att alla vi som är födda och uppvuxna med dessa friheter borde träffa någon som inte tror att det är sant när man berättar.

För att vi ska vakna till och inse hur bra vi har det.

För att vi ska vara tacksamma för att vi inte bor i Turkiet där 100 medier stängts ner och där nya arresteringar av journalister beordrades den gångna veckan.

För att vi ska sluta att ta yttrandefrihet och tryckfrihet för given.

För att vi ska bli bättre på att använda de möjligheter vi har att uttrycka åsikter om vad som händer och framföra egna idéer på lösningar.

Jag tänker att jag nog ska sortera in ordet mediekris under avdelningen missbrukade ord.