2016-07-30 06:00

2016-07-30 06:00

Fusk, terror och skön konst

KRÖNIKA:

Nu stundar de Olympiska Spelen, OS. Den riktigt stora festen för oss idrottsnördar.

Det skulle kunna vara ett skönt avbräck i världspolitik och terrordåd, men jag vet inte, det känns lite avslaget efter den ryska dopingcirkusens hattande fram och tillbaka. Det organiserade fusket är en illastinkande farsot som förstört väldigt mycket av vad idrotten i väldigt många år har stått för. Jag är heller inte så naiv att jag tror det är enbart ryssar som fuskar.

Så länge de riktigt stora pengarna är involverade kommer olika typer av genvägar till framgång att sökas och uppfinnas. Jag är heller ingen förespråkare för att återuppta amatöridrotten.

Självklart ska alla som vill kunna satsa på en yrkeskarriär inom sin idrott och samtidigt kunna leva gott, men visst har det ekonomiska gått till överdrift i de stora arenaidrotterna.

Tänk vilka fester vi annars fått vara med om i OS-sammanhang. Hockeyguld med Foppas galna straff, Anders Gärderuds 3000 meter hinder. Du vet den där när tysken faller som blev en riktig klassiker. Bernt Johanssons cykelguld 1976.

Visst minns du den där fantastiska bilden där Bernt med enbart polismotorcyklar i förgrunden, helt ensam cyklist på upploppsrakan, åkte mot guldet. Eller den där galna sommaren 2004 när Carolina Klyft, Christian Olsson och Stefan Holm tog tre friidrottsguld kort efter varandra. Oförglömligt. Men också skandaler som ofta uppdagats i efterhand.

När fantastiska lopp och rekord visade sig vara gjorda med otillåtna medel. Vem minns inte Ben Johnsons gigantiska kropp, full av steroider och annat skit slå världen med häpnad men till slut avslöjades som ytterligare en av många fuskare.

Så jag vet inte, visst kommer jag att kika lite på tävlingarna, men det kommer inte att vara med samma entusiasm som tidigare.

Terrordåd i Frankrike och Tyskland sätter Europa i skräck. Något som givetvis utnyttjas av högerpopulister och andra hatfalanger där man nu försöker skylla terrorn på flyktingkris och invandring.

Det är ingen som funderat över att det är just denna terror som alla faktiskt flyr ifrån. En terror så fruktansvärt mycket större än den vi drabbats av i Europa.

Jag förstår inte varför debatten i stort enbart handlar om hur vi ska hantera flyktingströmmar och hur vi ska motverka terror. Varför fokuserar inte världssamfundet på att få stopp på krigen i Syrien och Irak? Varför gör man inte gemensam sak och en gång för alla slår ner IS-styrkorna. Det kan inte vara omöjligt om man tar i tillräckligt mycket.

Jag är definitivt ingen krigshetsare, men jag tror inte att man löser detta terrorkrig vid förhandlingsbordet. Tyvärr är det alltför många som tjänar stora pengar på dessa krig så någon lösning i närtid tror jag heller inte på.

I veckan var jag och besökte Sandgrund och Lars Lerins utställning för första gången. Tyvärr missade jag Mikael Persbrandts bilder med någon dag. Lite synd, men det var ändå Lars Lerin jag ville uppleva.

Lerins bilder ser man inte bara, de upplever man med både kropp och själ. Hans bilder är magiska. Jag blir lika glad och upprymd av att gå in i hans fantastiska akvareller som att höra musik. Hans bilder är precis som riktigt bra musik. Jazz. Precis som jazz med en del stänk av både Rock´n Roll och Blues. Inga ramar, några stänk här och där, men ändå struktur mitt i improvisationerna. Precision och glädje. Färger och gråskala. Tålamod och lust. Perfektion. Har du inte varit där så bums iväg.

En vecka kvar på semestern. Fan va´ tiden går fort när man har roligt...

Björn Reimers

Det skulle kunna vara ett skönt avbräck i världspolitik och terrordåd, men jag vet inte, det känns lite avslaget efter den ryska dopingcirkusens hattande fram och tillbaka. Det organiserade fusket är en illastinkande farsot som förstört väldigt mycket av vad idrotten i väldigt många år har stått för. Jag är heller inte så naiv att jag tror det är enbart ryssar som fuskar.

Så länge de riktigt stora pengarna är involverade kommer olika typer av genvägar till framgång att sökas och uppfinnas. Jag är heller ingen förespråkare för att återuppta amatöridrotten.

Självklart ska alla som vill kunna satsa på en yrkeskarriär inom sin idrott och samtidigt kunna leva gott, men visst har det ekonomiska gått till överdrift i de stora arenaidrotterna.

Tänk vilka fester vi annars fått vara med om i OS-sammanhang. Hockeyguld med Foppas galna straff, Anders Gärderuds 3000 meter hinder. Du vet den där när tysken faller som blev en riktig klassiker. Bernt Johanssons cykelguld 1976.

Visst minns du den där fantastiska bilden där Bernt med enbart polismotorcyklar i förgrunden, helt ensam cyklist på upploppsrakan, åkte mot guldet. Eller den där galna sommaren 2004 när Carolina Klyft, Christian Olsson och Stefan Holm tog tre friidrottsguld kort efter varandra. Oförglömligt. Men också skandaler som ofta uppdagats i efterhand.

När fantastiska lopp och rekord visade sig vara gjorda med otillåtna medel. Vem minns inte Ben Johnsons gigantiska kropp, full av steroider och annat skit slå världen med häpnad men till slut avslöjades som ytterligare en av många fuskare.

Så jag vet inte, visst kommer jag att kika lite på tävlingarna, men det kommer inte att vara med samma entusiasm som tidigare.

Terrordåd i Frankrike och Tyskland sätter Europa i skräck. Något som givetvis utnyttjas av högerpopulister och andra hatfalanger där man nu försöker skylla terrorn på flyktingkris och invandring.

Det är ingen som funderat över att det är just denna terror som alla faktiskt flyr ifrån. En terror så fruktansvärt mycket större än den vi drabbats av i Europa.

Jag förstår inte varför debatten i stort enbart handlar om hur vi ska hantera flyktingströmmar och hur vi ska motverka terror. Varför fokuserar inte världssamfundet på att få stopp på krigen i Syrien och Irak? Varför gör man inte gemensam sak och en gång för alla slår ner IS-styrkorna. Det kan inte vara omöjligt om man tar i tillräckligt mycket.

Jag är definitivt ingen krigshetsare, men jag tror inte att man löser detta terrorkrig vid förhandlingsbordet. Tyvärr är det alltför många som tjänar stora pengar på dessa krig så någon lösning i närtid tror jag heller inte på.

I veckan var jag och besökte Sandgrund och Lars Lerins utställning för första gången. Tyvärr missade jag Mikael Persbrandts bilder med någon dag. Lite synd, men det var ändå Lars Lerin jag ville uppleva.

Lerins bilder ser man inte bara, de upplever man med både kropp och själ. Hans bilder är magiska. Jag blir lika glad och upprymd av att gå in i hans fantastiska akvareller som att höra musik. Hans bilder är precis som riktigt bra musik. Jazz. Precis som jazz med en del stänk av både Rock´n Roll och Blues. Inga ramar, några stänk här och där, men ändå struktur mitt i improvisationerna. Precision och glädje. Färger och gråskala. Tålamod och lust. Perfektion. Har du inte varit där så bums iväg.

En vecka kvar på semestern. Fan va´ tiden går fort när man har roligt...

Björn Reimers