2016-07-27 13:58

2016-07-27 13:58

Livsfarliga rubriker

LEDARE

Jag jobbar i Norrköping, men kommer från Stockholm, där jag fortfarande bor. Närmare bestämt är jag uppväxt i Solna, längs den tunnelbanelinje som vanligtvis kallas för den blå.

När jag var fjorton år gammal började jag spela fotboll i Rissne, ett par stationer längre ut, och under åren som följde hade jag nästan hela mitt umgänge längs Hjulstalinjen.

De ofta utskällda miljonprogrammen längs den linjen är fortfarande det närmaste jag har till vad man kallar ett hem, och därför är det också med stigande förvåning som jag har läst de senaste årens medierapportering om dem.

Det heter att de har förvandlats till ”no go zones”, utanförskapsområden där myndigheterna helt har förlorat kontrollen och gett upp.

Jag var senast i maj i år i en av de stadsdelar som pekats ut som havererade, och jag måste säga att om det är så samhällets sönderfall ser ut så kommer vi faktiskt inte att märka särskilt mycket av det; torghandeln och restaurangerna verkade göra fina affärer, gräsmattorna var välklippta och bibliotekets största problem var att både besökande och personal önskade rymligare lokaler.

För att citera den före detta statsministern Fredrik Reinfeldt – om det är detta vi kallar för en systemkollaps, vilka ord har vi då egentligen var?

Det hela är särskilt olyckligt eftersom den bild som målas upp framför allt fastnar hos dem som aldrig själva har anledning att besöka ett sådant ställe. Resultatet blir att den komplicerade, sociala problematik som faktiskt finns reduceras till en fråga om lag och ordning; i stället för verksamma åtgärder, kommer debatten att fokusera på brott och straff.

Det blir fler uniformerade poliser, i stället för en ny vårdcentral och större lokaler till biblioteket.

På sätt och vis är det samma problem som den allsvenska fotbollen har. Många som aldrig sett en match tror att arenorna är fulla av huliganer och våld. Alla som under de senaste åren varit på Nya Parken vet att det inte är sant – men hur ska den bilden egentligen nå fram, när rubrikerna alltid är feta och tryckta i svart?

Måns Wadensjö

När jag var fjorton år gammal började jag spela fotboll i Rissne, ett par stationer längre ut, och under åren som följde hade jag nästan hela mitt umgänge längs Hjulstalinjen.

De ofta utskällda miljonprogrammen längs den linjen är fortfarande det närmaste jag har till vad man kallar ett hem, och därför är det också med stigande förvåning som jag har läst de senaste årens medierapportering om dem.

Det heter att de har förvandlats till ”no go zones”, utanförskapsområden där myndigheterna helt har förlorat kontrollen och gett upp.

Jag var senast i maj i år i en av de stadsdelar som pekats ut som havererade, och jag måste säga att om det är så samhällets sönderfall ser ut så kommer vi faktiskt inte att märka särskilt mycket av det; torghandeln och restaurangerna verkade göra fina affärer, gräsmattorna var välklippta och bibliotekets största problem var att både besökande och personal önskade rymligare lokaler.

För att citera den före detta statsministern Fredrik Reinfeldt – om det är detta vi kallar för en systemkollaps, vilka ord har vi då egentligen var?

Det hela är särskilt olyckligt eftersom den bild som målas upp framför allt fastnar hos dem som aldrig själva har anledning att besöka ett sådant ställe. Resultatet blir att den komplicerade, sociala problematik som faktiskt finns reduceras till en fråga om lag och ordning; i stället för verksamma åtgärder, kommer debatten att fokusera på brott och straff.

Det blir fler uniformerade poliser, i stället för en ny vårdcentral och större lokaler till biblioteket.

På sätt och vis är det samma problem som den allsvenska fotbollen har. Många som aldrig sett en match tror att arenorna är fulla av huliganer och våld. Alla som under de senaste åren varit på Nya Parken vet att det inte är sant – men hur ska den bilden egentligen nå fram, när rubrikerna alltid är feta och tryckta i svart?

Måns Wadensjö