2016-07-23 06:00

2016-07-23 06:00

Så jävla fegt

TORBJÖRN KARLSSON: Lördagstanke

2016 har inte varit något lyckat år för mördarsniglar.

Kunde man läsa i bladet för ett antal veckor sedan.

Men hejsan hoppsan, dom har inte varit i vårat torp och kollat.

Jag har aldrig i mitt syndiga liv sett så mycket sniglar och i vår iver att rädda något i rabatterna har vi lätt tagit livet av en så där 300 stycken om dagen.

Till och med våra yngsta barnbarn på tre respektive fem år har deltagit i våra snigelsafaris.

– Kolla farfar, nu har jag plockat en bääk till!

En bääk, som liksom sina artfränder före honom fick gå ett grymt öde till mötes i en gryta med bensin.

Så jävla fegt kan tyckas. Jag menar, dom stackarna har ju inte ens minsta chans att springa ifrån ens en strakbent pensio, men vad ska man göra.

Jo då, tipsen är många och bara för att ta några ur högen.

Strö ut kaffesump runt salladsodlingen så får grönbladen vara i fred.

Men inte fa'n hjälpte det. Stinkande av koffein – efter att ha forcerat barriären – var det fritt fram för slembutarna att ta för sig av den uppdukade menyn.

– Jaså det hjälpte inte, men prova med att plantera timjan, det avskyr sniglar.

Jo, tack för den, inte våra sniglar i alla fall som väldoftande återigen tog sig igenom vägspärren och lät sig väl smaka av det vegetariska utbudet.

Gräslök är en annan av slemmisarnas favoriter och det är bara att konstatera. Man har inte en chans att utrota sniglarna som likt Egyptens omskrivna gräshoppor invaderar torpets klorofyll.

Helst då på tider när övriga bebyggare ligger och sover.

Så jävla fegt av dom, eller hur?

Men så kommer tankarna. Vad är det jag håller på med?

Visst utgöt sniglarna ett problem för oss, men tänker man i det stora så är det egentligen ganska banalt.

Om man jämför med.

Jag skriver oftast mina krönikor för att roa, krig och politik får andra hålla på med. Men ibland kan man inte låta bli, säkerhetsventilen måste helt enkelt öppnas ibland.

Och då tänker jag på alla så in i helvete fega människor som runt om i världen tar sig friheter.

Hur kan en människa, med en lastbil, utstuderat ta livet av människor och framför allt barn?

Hur är man, oavsett bakgrund och ursprung, funtad för att genomföra någonting dylikt.

Så jävla fegt.

Eller att man går in i en skola, på ett diskotek eller går i land på en ö och på så kort tid som möjligt skjuter ihjäl så många oskyldiga människor som möjligt.

Så jävla fegt.

Eller att ett gäng adrenalinstinna pojkjävlar - på en musikfestival där alla ska ha trevligt – tafsar och våldtar tjejer som om det vore den naturligaste sak i världen.

Jag säger bara. Så jävla, jävla fegt.

Alltså, ibland undrar jag vart vi är på väg. Vart tog gemytligheten vägen och den tid när man inte låste dörren när man gick ut. Man hissade vimpeln för att visa att man var hemma.

– Kom, kom och besök oss. Vi tar en kaffe tillsammans, kaffe med krongrädde och nygräddade rundbullar till. Och snackar litet skit med varandra. Umgås helt enkelt.

Det var då, i dag är det kanske litet mera som Lars Forsell uttryckte saken.

– Ingen av oss behöver vara rädda för att hamna i helvetet. Vi är redan där.

Jag tog mig en rejäl funderare innan jag skrev detta, skulle jag våga?

Ja annars vore det, så jävla fegt av mig.

Kunde man läsa i bladet för ett antal veckor sedan.

Men hejsan hoppsan, dom har inte varit i vårat torp och kollat.

Jag har aldrig i mitt syndiga liv sett så mycket sniglar och i vår iver att rädda något i rabatterna har vi lätt tagit livet av en så där 300 stycken om dagen.

Till och med våra yngsta barnbarn på tre respektive fem år har deltagit i våra snigelsafaris.

– Kolla farfar, nu har jag plockat en bääk till!

En bääk, som liksom sina artfränder före honom fick gå ett grymt öde till mötes i en gryta med bensin.

Så jävla fegt kan tyckas. Jag menar, dom stackarna har ju inte ens minsta chans att springa ifrån ens en strakbent pensio, men vad ska man göra.

Jo då, tipsen är många och bara för att ta några ur högen.

Strö ut kaffesump runt salladsodlingen så får grönbladen vara i fred.

Men inte fa'n hjälpte det. Stinkande av koffein – efter att ha forcerat barriären – var det fritt fram för slembutarna att ta för sig av den uppdukade menyn.

– Jaså det hjälpte inte, men prova med att plantera timjan, det avskyr sniglar.

Jo, tack för den, inte våra sniglar i alla fall som väldoftande återigen tog sig igenom vägspärren och lät sig väl smaka av det vegetariska utbudet.

Gräslök är en annan av slemmisarnas favoriter och det är bara att konstatera. Man har inte en chans att utrota sniglarna som likt Egyptens omskrivna gräshoppor invaderar torpets klorofyll.

Helst då på tider när övriga bebyggare ligger och sover.

Så jävla fegt av dom, eller hur?

Men så kommer tankarna. Vad är det jag håller på med?

Visst utgöt sniglarna ett problem för oss, men tänker man i det stora så är det egentligen ganska banalt.

Om man jämför med.

Jag skriver oftast mina krönikor för att roa, krig och politik får andra hålla på med. Men ibland kan man inte låta bli, säkerhetsventilen måste helt enkelt öppnas ibland.

Och då tänker jag på alla så in i helvete fega människor som runt om i världen tar sig friheter.

Hur kan en människa, med en lastbil, utstuderat ta livet av människor och framför allt barn?

Hur är man, oavsett bakgrund och ursprung, funtad för att genomföra någonting dylikt.

Så jävla fegt.

Eller att man går in i en skola, på ett diskotek eller går i land på en ö och på så kort tid som möjligt skjuter ihjäl så många oskyldiga människor som möjligt.

Så jävla fegt.

Eller att ett gäng adrenalinstinna pojkjävlar - på en musikfestival där alla ska ha trevligt – tafsar och våldtar tjejer som om det vore den naturligaste sak i världen.

Jag säger bara. Så jävla, jävla fegt.

Alltså, ibland undrar jag vart vi är på väg. Vart tog gemytligheten vägen och den tid när man inte låste dörren när man gick ut. Man hissade vimpeln för att visa att man var hemma.

– Kom, kom och besök oss. Vi tar en kaffe tillsammans, kaffe med krongrädde och nygräddade rundbullar till. Och snackar litet skit med varandra. Umgås helt enkelt.

Det var då, i dag är det kanske litet mera som Lars Forsell uttryckte saken.

– Ingen av oss behöver vara rädda för att hamna i helvetet. Vi är redan där.

Jag tog mig en rejäl funderare innan jag skrev detta, skulle jag våga?

Ja annars vore det, så jävla fegt av mig.