2016-07-10 12:21

2016-07-10 16:48

Folkhemmets människor

TEATER: Lysande när Stadra Teater dammar av Henning Mankell-pärla

Apelsinträdet presenteras inledningsvis som en berättelse om vanliga människor mellan två regnväder. Det första är daterat till augusti 1936 och det andra inträffar något av de första åren på 1980-talet. Så har Henning Mankell ramat in sin folkhemskrönika som spelas på Stadra Teater till 14 augusti.

Henning Mankell skrev pjäsen 1983 och den är inte uppförd särskilt ofta. Märkligt nog kan tyckas, i alla fall för den som just upplevt Stadra Teaters version.

Där har det blivit en utomordentligt rik och välspelad föreställning som ser långt in i människans själ och som funderar på livet och hur olika villkoren för att leva detta liv kan se ut.

Det är en varm, insiktsfull skildring av vänskap och hur svårt det är att bli vuxen, vara människa och leva efter benhårda ideal.

Vi är och förblir ofullkomliga och jag kan tänka mig att Henning Mankell tittar ned från sin himmel och ömt ser på när vi stretar vidare och försöker göra så gott vi kan. För det är det pjäsen går ut på, att vi ska göra så gott vi kan så att de som kommer efter får det bättre än oss.

Det handlar inte om revolutionsmärkt socialism utan snarare någon slags gammaldags hederlig gråsossemoral av ett slag som tycks vara på utdöende. Johan Bernander, regi, har bearbetat texten och jag har en känsla av att Mankell ska dela äran av det lyckosamma resultatet med Bernander som också ser till att innehållet presenteras på ett lättsamt och i ordets rätta bemärkelse underhållande sätt.

Kanske inga flatskratt men väl massor av igenkännande leenden eftersom Mankell fångat tidsandan, framför allt 1960-talets, på ett förtjusande träffsäkert sätt.

Sex nedslag

Apelsinträdet utspelas under sex bestämda tidpunkter som infaller 1936, 1944, 1957, 1963, 1968 samt något år i början av 1980-talet. Tre personer står i centrum: paret Axel och Karin Karlsson och deras vän Oscar Sundin. Axel och Karin får två döttrar Susanne och Eivor och Susanne träffar rörmokaren Evert och dessa tre gör avtryck från 1957 och framåt.

Det börjar med att Oscar rusar in i den cykelverkstad där Axel arbetar. Oscar har fått sparken efter att ha skällt ut en friherre bosatt på Sibyllegatan på Östermalm som inte kunde hålla sig när toaletten var avstängd.

Nu ska han åka till Spanien och undrar om Axel ska följa med. Kamraterna är övertygade socialister och har länge pratat om att åka till Spanien för att slåss mot Franco. Axel får möjlighet att ta över cykelverkstaden och det visar sig även att Karin är med barn så han avstår under vånda att följa med.

Det är inledningen. Oscar är den övertygade kommunisten, revolutionen går före allt. Vi är förtrupper, sen kommer andra efter. I nästa scen är han bitter men inte mindre övertygad. Oscar följer livet ut sin kallelse.

Han delar ut flygblad, samlar namnunderskrifter och lever efter devisen att det aldrig är för sent att slåss för nåt man tror på. Han är lycklig när Sovjet 1957 är först med att skicka upp en satellit och försvarar invasionen i Ungern med att det var en kontrarevolution som måste slås ned.

Axel är inledningsvis lika övertygad, men också mer pragmatisk. Ideologiskt skulle man kunna säga att anden är villig men köttet svagt. Därför kan han börja med svartabörsaffärer under kriget och när reklamen kommer på 1950-talet hoppar han på tåget. USA och Kennedy står för framtidstro och mordet på Kennedy skakar om.

Axel är en glidare som är otrogen mot frun och ljuger men han är ändå inte en ond man. Han ger efter för frestelser men försöker vara trogen, såväl idealen som frun.

Karin är den som står för den genuina gråsossemoralen. Hon är trygg i sig själv, inga yviga argument eller stora ord. Hon vet vad som är rätt, moralen finns i hjärterot och blodomlopp, robust övertygad om att leva som man lär. Karin vill arbeta, lära sig språk och upptäcka opera och ser inte sin arbetarklassbakgrund som hinder.

Anna Söderling (Karin), Magnus Wetterholm (Oscar) och Rune Jakobsson (Axel) tar tillvara rollfigurernas alla skiftningar och möjligheter och är lysande.

Döttrarna Susanna (Maja Lundberg) och Eivor (Amber Klassen) får stå för varsin ståndpunkt. Det är 1960-tal och Susanna är gift med en rörmokare och har två barn medan Eivor studerar på universitet.

Hon ska analysera könsperspektivet i sagor, går klädd i murarskjorta och hängselbyxor och är med och ockuperar kårhuset i Stockholm. Det finns en fin scen när Susanna konfronterar Eivor, hon tror att Eivor ser ned på hennes och makens liv och tror inte på Eivor. Susanna konstaterar att Eivor är som nyfrälst, över en natt tillägnade sig Eivor en ny vokabulär och det verkar inte som om hon tänkt själv.

Innan dess har Eivor klagat på föräldrarna. De har inte lärt henne hur det är att bli vuxen. När Olle Björklund och Nils Erik Bæhrendtz pratade om världen på tv talade föräldrarna om vilka kläder de hade och färgen på slipsen. Jag älskar er men är livrädd att bli som er om 30 år, säger Eivor.

Allt går igen konstaterar Karin.

Allt - utom v-jeans och det är väl en evinnerlig tur.

Henning Mankell skrev pjäsen 1983 och den är inte uppförd särskilt ofta. Märkligt nog kan tyckas, i alla fall för den som just upplevt Stadra Teaters version.

Där har det blivit en utomordentligt rik och välspelad föreställning som ser långt in i människans själ och som funderar på livet och hur olika villkoren för att leva detta liv kan se ut.

Det är en varm, insiktsfull skildring av vänskap och hur svårt det är att bli vuxen, vara människa och leva efter benhårda ideal.

Vi är och förblir ofullkomliga och jag kan tänka mig att Henning Mankell tittar ned från sin himmel och ömt ser på när vi stretar vidare och försöker göra så gott vi kan. För det är det pjäsen går ut på, att vi ska göra så gott vi kan så att de som kommer efter får det bättre än oss.

Det handlar inte om revolutionsmärkt socialism utan snarare någon slags gammaldags hederlig gråsossemoral av ett slag som tycks vara på utdöende. Johan Bernander, regi, har bearbetat texten och jag har en känsla av att Mankell ska dela äran av det lyckosamma resultatet med Bernander som också ser till att innehållet presenteras på ett lättsamt och i ordets rätta bemärkelse underhållande sätt.

Kanske inga flatskratt men väl massor av igenkännande leenden eftersom Mankell fångat tidsandan, framför allt 1960-talets, på ett förtjusande träffsäkert sätt.

Sex nedslag

Apelsinträdet utspelas under sex bestämda tidpunkter som infaller 1936, 1944, 1957, 1963, 1968 samt något år i början av 1980-talet. Tre personer står i centrum: paret Axel och Karin Karlsson och deras vän Oscar Sundin. Axel och Karin får två döttrar Susanne och Eivor och Susanne träffar rörmokaren Evert och dessa tre gör avtryck från 1957 och framåt.

Det börjar med att Oscar rusar in i den cykelverkstad där Axel arbetar. Oscar har fått sparken efter att ha skällt ut en friherre bosatt på Sibyllegatan på Östermalm som inte kunde hålla sig när toaletten var avstängd.

Nu ska han åka till Spanien och undrar om Axel ska följa med. Kamraterna är övertygade socialister och har länge pratat om att åka till Spanien för att slåss mot Franco. Axel får möjlighet att ta över cykelverkstaden och det visar sig även att Karin är med barn så han avstår under vånda att följa med.

Det är inledningen. Oscar är den övertygade kommunisten, revolutionen går före allt. Vi är förtrupper, sen kommer andra efter. I nästa scen är han bitter men inte mindre övertygad. Oscar följer livet ut sin kallelse.

Han delar ut flygblad, samlar namnunderskrifter och lever efter devisen att det aldrig är för sent att slåss för nåt man tror på. Han är lycklig när Sovjet 1957 är först med att skicka upp en satellit och försvarar invasionen i Ungern med att det var en kontrarevolution som måste slås ned.

Axel är inledningsvis lika övertygad, men också mer pragmatisk. Ideologiskt skulle man kunna säga att anden är villig men köttet svagt. Därför kan han börja med svartabörsaffärer under kriget och när reklamen kommer på 1950-talet hoppar han på tåget. USA och Kennedy står för framtidstro och mordet på Kennedy skakar om.

Axel är en glidare som är otrogen mot frun och ljuger men han är ändå inte en ond man. Han ger efter för frestelser men försöker vara trogen, såväl idealen som frun.

Karin är den som står för den genuina gråsossemoralen. Hon är trygg i sig själv, inga yviga argument eller stora ord. Hon vet vad som är rätt, moralen finns i hjärterot och blodomlopp, robust övertygad om att leva som man lär. Karin vill arbeta, lära sig språk och upptäcka opera och ser inte sin arbetarklassbakgrund som hinder.

Anna Söderling (Karin), Magnus Wetterholm (Oscar) och Rune Jakobsson (Axel) tar tillvara rollfigurernas alla skiftningar och möjligheter och är lysande.

Döttrarna Susanna (Maja Lundberg) och Eivor (Amber Klassen) får stå för varsin ståndpunkt. Det är 1960-tal och Susanna är gift med en rörmokare och har två barn medan Eivor studerar på universitet.

Hon ska analysera könsperspektivet i sagor, går klädd i murarskjorta och hängselbyxor och är med och ockuperar kårhuset i Stockholm. Det finns en fin scen när Susanna konfronterar Eivor, hon tror att Eivor ser ned på hennes och makens liv och tror inte på Eivor. Susanna konstaterar att Eivor är som nyfrälst, över en natt tillägnade sig Eivor en ny vokabulär och det verkar inte som om hon tänkt själv.

Innan dess har Eivor klagat på föräldrarna. De har inte lärt henne hur det är att bli vuxen. När Olle Björklund och Nils Erik Bæhrendtz pratade om världen på tv talade föräldrarna om vilka kläder de hade och färgen på slipsen. Jag älskar er men är livrädd att bli som er om 30 år, säger Eivor.

Allt går igen konstaterar Karin.

Allt - utom v-jeans och det är väl en evinnerlig tur.