2016-06-19 19:20

2016-06-19 19:20

Lustfyllt förpackad sommarteater

TEATER: Teaterföreningen Lyset jubilerar med Rasmus på luffen

1910-talet. Föreställningen inleds med en sång som förklarar att det som komma skall hände för länge sedan i fattigdomens dagar. Inte för att fattigdomen är utrotad i nådens år 2016 men Rasmus på luffen är trots allt en berättelse om en annan tid.

Teaterföreningen Lyset har efter tre år utan sommarspel återupptagit denna trevliga tradition. Kanske för att föreningen fyller 30 i år och att det gått 25 år sedan första sommarspelet - Ringaren i Notre Dame - i och vid Granbergsdals hytta.

Men den här gången är det grönskan i anslutning till Björkborns herrgård som utgör kuliss. Där finns rödmålade stugor, mjölkbord, grusväg och en stig in i grönskan som naturlig inramning till berättelsen.

Eva Dällerud, regi, har satt 1910 som utgångspunkt. Det var en tid när föräldralösa barn på barnhemmet Västhaga fick kupa potatis dagarna i ända. Möjligen med avbrott för att hälsa på fint herrskapsfolk som kom på besök för att ta sig ett barn. Då skulle barnhemsbarnen tvätta sig, le och niga vackert. Men som Gunnar sa, Gunnar är Rasmus bäste kompis, de tar aldrig en pojke med rakt hår, det ska alltid vara en flicka med ljust lockigt hår. Rasmus tröttnar på att alltid bli bortvald och rymmer för att leta upp någon som vill ha en pojke med rakt hår. Han stöter på luffaren Paradis-Oskar som presenterar sig med orden: Oskar heter jag, paradisets luffare och Guds rätte gök. Han, Oskar alltså, konstaterar att Vår herre ville väl att det skulle finnas luffare, annars hade han väl inte gjort några.

Paradis-Oskar protesterar när Rasmus vill följa med honom men ger med sig och sen rullar berättelsen på. Samtalsämnet för dagen är rånet på Sandö bruk där två maskerade rånare kom över pengarna i kassaskåpet och stölden av fru Hedbergs smaragdhalsband. De två poliserna i långrock och kask heter konstapel Andersson och konstapel Bergqvist men är av samma skrot och korn som Kling och Klang i Pippi Långstrump. Rånarna heter Lif och Leander och de har understöd av en lömsk piga. Lif är sugen på lyx, champagne och rysk kaviar medan Leander ska köpa hus i Tidaholm så att han vet vad han har.

Lömsk piga

Det är klart att luffaren blir misstänkt, i all synnerhet som den lömska pigan pekar ut honom. Ser jag ut som två maskerade rånare frågar Paradis-Oskar poliserna och tillägger att han minns tydligt att han inte klädde ut sig till två maskerade rånare. Paradis-Oskar tycker också att det kan vara en förmildrande omständighet att vara oskyldig.

Clintantema

Några scener är smått rafflande, andra tar fasta på humorn. Men hur kan Lif hota Oskar med pistol andra gången när Rasmus nyss kastat pistolen i sjön? Är Lif verkligen utrustad med två pistoler och nöjer sig med att visa en åt gången? Det är dock fyndigt att låta Lif nynna på ledmotivet från en Clintanfilm när busarna i en duelliknande uppställning fångar våra hjältar.

Samuel Hellqvist gjorde rollen som Rasmus vid lördagens föreställning och han alternerar med Rasmus Claesson Sohlberg. Det är två lag som delar på de 18 föreställningarna och det finns ingen anledning tro annat än att båda är jämngoda. Samuel Hellqvist gör en charmig Rasmus och det finns även andra som sticker ut utan att ha särskilt många repliker. Ani Lindbergs glödande utskällning som Fia-Karl Isak går hem liksom Michael Spennares breda värmländska som luffaren Lusknäckaren. Men det går inte att komma ifrån att allt står och faller med Paradis-Oskar. Det visste redan Åke Grönberg som gjorde Paradis-Oskar i filmen från 1955 och det var också skälet till att Grönberg krävde att luffaren skulle stå först i titeln på filmen som därför fick heta Luffaren och Rasmus. Astrid Lindgren gjorde om sitt radioteatermanus, först till filmen och sedan till boken Rasmus på luffen som kom 1956. När Olle Hellbom 1981 tyckte att det var dags för en nyinspelning av Rasmus på luffen valde han Allan Edwall som Paradis-Oskar och Edwall gjorde som vanligt ett minnesvärt avtryck.

Citatmaskin

Paradis-Oskar skulle på dagens svenska kallas citatmaskin men eftersom han trampade runt på vägarna för 100 år sedan spred han folkliga sentenser, talespråk, omkring sig. Tre exempel: ”En annan gång går det bättre sa han som gjorde i byxorna” fälldes när Leander inte hade en slant till Rasmus som tack för hjälpen. ”Allt ska ske med list sa kärringen och tog lössen med tårna” kom till när Rasmus och Oskar skulle informera länsman och när väl poliserna insett sitt misstag löd Oskars kommentar ”Nu kan jag också se sa kärringen, skar av sig ögonlocken”.

Oskar häller upp kaffet på fat och dricker på bit, han är rättrådig och godmodig utan att vara en mes. Och så är han väldigt anspråkslös vad gäller arbete. Peter Krantz gör ett bra jobb och ser till att få med sig övriga i ensemblen. Han har också en riktigt vacker, eller snarare innerlig och öm, sång till Rasmus på sin lott. Nästan lite Afzeliusstuk.

Medkänsla

Det finns, som alltid hos Astrid Lindgren, en stark känsla för utsatta människor och deras villkor och den här föreställningen är inget undantag. Teaterföreningen Lysets uppsättning av Rasmus på luffen förmedlar värdet av stark vänskap och empati och allt är lustfyllt förpackat. Det är sommarteater det.

Teaterföreningen Lyset har efter tre år utan sommarspel återupptagit denna trevliga tradition. Kanske för att föreningen fyller 30 i år och att det gått 25 år sedan första sommarspelet - Ringaren i Notre Dame - i och vid Granbergsdals hytta.

Men den här gången är det grönskan i anslutning till Björkborns herrgård som utgör kuliss. Där finns rödmålade stugor, mjölkbord, grusväg och en stig in i grönskan som naturlig inramning till berättelsen.

Eva Dällerud, regi, har satt 1910 som utgångspunkt. Det var en tid när föräldralösa barn på barnhemmet Västhaga fick kupa potatis dagarna i ända. Möjligen med avbrott för att hälsa på fint herrskapsfolk som kom på besök för att ta sig ett barn. Då skulle barnhemsbarnen tvätta sig, le och niga vackert. Men som Gunnar sa, Gunnar är Rasmus bäste kompis, de tar aldrig en pojke med rakt hår, det ska alltid vara en flicka med ljust lockigt hår. Rasmus tröttnar på att alltid bli bortvald och rymmer för att leta upp någon som vill ha en pojke med rakt hår. Han stöter på luffaren Paradis-Oskar som presenterar sig med orden: Oskar heter jag, paradisets luffare och Guds rätte gök. Han, Oskar alltså, konstaterar att Vår herre ville väl att det skulle finnas luffare, annars hade han väl inte gjort några.

Paradis-Oskar protesterar när Rasmus vill följa med honom men ger med sig och sen rullar berättelsen på. Samtalsämnet för dagen är rånet på Sandö bruk där två maskerade rånare kom över pengarna i kassaskåpet och stölden av fru Hedbergs smaragdhalsband. De två poliserna i långrock och kask heter konstapel Andersson och konstapel Bergqvist men är av samma skrot och korn som Kling och Klang i Pippi Långstrump. Rånarna heter Lif och Leander och de har understöd av en lömsk piga. Lif är sugen på lyx, champagne och rysk kaviar medan Leander ska köpa hus i Tidaholm så att han vet vad han har.

Lömsk piga

Det är klart att luffaren blir misstänkt, i all synnerhet som den lömska pigan pekar ut honom. Ser jag ut som två maskerade rånare frågar Paradis-Oskar poliserna och tillägger att han minns tydligt att han inte klädde ut sig till två maskerade rånare. Paradis-Oskar tycker också att det kan vara en förmildrande omständighet att vara oskyldig.

Clintantema

Några scener är smått rafflande, andra tar fasta på humorn. Men hur kan Lif hota Oskar med pistol andra gången när Rasmus nyss kastat pistolen i sjön? Är Lif verkligen utrustad med två pistoler och nöjer sig med att visa en åt gången? Det är dock fyndigt att låta Lif nynna på ledmotivet från en Clintanfilm när busarna i en duelliknande uppställning fångar våra hjältar.

Samuel Hellqvist gjorde rollen som Rasmus vid lördagens föreställning och han alternerar med Rasmus Claesson Sohlberg. Det är två lag som delar på de 18 föreställningarna och det finns ingen anledning tro annat än att båda är jämngoda. Samuel Hellqvist gör en charmig Rasmus och det finns även andra som sticker ut utan att ha särskilt många repliker. Ani Lindbergs glödande utskällning som Fia-Karl Isak går hem liksom Michael Spennares breda värmländska som luffaren Lusknäckaren. Men det går inte att komma ifrån att allt står och faller med Paradis-Oskar. Det visste redan Åke Grönberg som gjorde Paradis-Oskar i filmen från 1955 och det var också skälet till att Grönberg krävde att luffaren skulle stå först i titeln på filmen som därför fick heta Luffaren och Rasmus. Astrid Lindgren gjorde om sitt radioteatermanus, först till filmen och sedan till boken Rasmus på luffen som kom 1956. När Olle Hellbom 1981 tyckte att det var dags för en nyinspelning av Rasmus på luffen valde han Allan Edwall som Paradis-Oskar och Edwall gjorde som vanligt ett minnesvärt avtryck.

Citatmaskin

Paradis-Oskar skulle på dagens svenska kallas citatmaskin men eftersom han trampade runt på vägarna för 100 år sedan spred han folkliga sentenser, talespråk, omkring sig. Tre exempel: ”En annan gång går det bättre sa han som gjorde i byxorna” fälldes när Leander inte hade en slant till Rasmus som tack för hjälpen. ”Allt ska ske med list sa kärringen och tog lössen med tårna” kom till när Rasmus och Oskar skulle informera länsman och när väl poliserna insett sitt misstag löd Oskars kommentar ”Nu kan jag också se sa kärringen, skar av sig ögonlocken”.

Oskar häller upp kaffet på fat och dricker på bit, han är rättrådig och godmodig utan att vara en mes. Och så är han väldigt anspråkslös vad gäller arbete. Peter Krantz gör ett bra jobb och ser till att få med sig övriga i ensemblen. Han har också en riktigt vacker, eller snarare innerlig och öm, sång till Rasmus på sin lott. Nästan lite Afzeliusstuk.

Medkänsla

Det finns, som alltid hos Astrid Lindgren, en stark känsla för utsatta människor och deras villkor och den här föreställningen är inget undantag. Teaterföreningen Lysets uppsättning av Rasmus på luffen förmedlar värdet av stark vänskap och empati och allt är lustfyllt förpackat. Det är sommarteater det.