2016-06-04 06:00

2016-06-04 06:00

Den blomstertid nu kommer...

KRÖNIKA

Sommaren står i full blom. Nu i veckan har vi haft högsommarvärme. Syrenerna blommar för fullt och min morgonpromenad med hundarna doftar starkt av liljekonvalj. Det är en tid att längta till och njuta av.

Till veckan springer studenter ut med sång i sina champagnefuktade strupar för att tas emot av jublande vänner och stolta föräldrar. På alla skolgårdar hissas flaggor, det lövas med björk och sjungs sommarvisor. Euforin och livet sprudlar. Men mitt i all lycka också ett mörker. Det finns elever som inte deltar, som inte kan eller får vara med, som heller inte vill. De mobbade, de undanskuffade, de kränkta. De som under terminen fått stå ut med spott och spe från sina ”kamrater” och som heller inte fått någon hjälp från en trött, okunnig och nonchalant skolpersonal. De här eleverna är alltför många, i alla åldrar, från småskolan till gymnasiet.

För mobbing är inget litet skitproblem. 60 000 skolbarn kränks varje år, både fysiskt och psykiskt. Det kräver att vi vuxna är på tå när sådant upptäcks och inte sopar problemen under mattan. Jag har personligen hört en rektor säga att ”lite får man väl tåla” när det påtalades att en av hans elever kränktes på en skolavslutning. Med en sådan skolledning förstår man att det inte blir lätt att hjälpa mobbade elever. För mig är det fullständigt ofattbart att vuxna människor, skolpersonal och föräldrar, inte tar problemen på fullaste allvar. Hanterar dem omedelbart och med full kraft.

Ett konkret exempel är en liten sjuårig kille som går i första klass i ett mindre samhälle här i närheten, vi kan kalla honom Pelle. Han har utsatts för mobbing från förskolan upp i första klass utan att få den självklara hjälp han har all rätt att få, trots kämpande föräldrar som fått fajtas mot skola och nämnder utan att något vettigt hänt. Till slut brast det för Pelle och han gav igen mot sina förövare. Först då kom reaktionen från skolan. Problemet vändes mot offret som nu blev den skyldige. Pelle blev avstängd, sedan satt i karantän ensam med stödpersonal. Nu när hans jämnåriga kamrater sjunger Idas sommarvisa och kramar fröken till sommarlovsavsked är Pelle inte välkommen att delta. Hur kan det ens vara möjligt!?

Minns du bikergänget jag skrev om för ett par veckor sedan, DACA, Drivers Against Child Abuse? Pelle är nu ett av de barn som upptas under ”Protected By DACA”. Vi kommer också ge honom en värdig skolavslutning, något att minnas och samtidigt visa omgivningen att det finns människor som bryr sig.

Så du som har barn och barnbarn som du i veckan kommer att fira med skumpa, glass och tårta, hylla med sånger och ballonger. Glöm inte bort alla de barn som inte får vara med, som ser skollovet som en befrielse från sina plågoandar mer än som en tid präglat av kärlek, sol och bad, och som redan nu räds för den höst som kommer. Och du som lärare som nu tar en välbehövlig ledighet från lektioner och barn och som med lite dåligt samvete funderar över om du inte kunnat göra lite mer för några av barnen i klassen. Lova mig att du i fortsättningen alltid reagerar på minsta signal du ser som kan härledas till mobbing och trakasserier. Inget enda barn ska behöva må dåligt av att gå till skolan på grund av att de utsätts för mobbing och kränkningar. I Läroplanen, Skollagen och diskrimineringslagstiftningen är det väldigt tydligt vad som gäller.

Till dig som redan är drabbad, både som barn och förälder. Ge aldrig upp! Du har all rätt på din sida. Alltid. Glöm aldrig det.

Till veckan springer studenter ut med sång i sina champagnefuktade strupar för att tas emot av jublande vänner och stolta föräldrar. På alla skolgårdar hissas flaggor, det lövas med björk och sjungs sommarvisor. Euforin och livet sprudlar. Men mitt i all lycka också ett mörker. Det finns elever som inte deltar, som inte kan eller får vara med, som heller inte vill. De mobbade, de undanskuffade, de kränkta. De som under terminen fått stå ut med spott och spe från sina ”kamrater” och som heller inte fått någon hjälp från en trött, okunnig och nonchalant skolpersonal. De här eleverna är alltför många, i alla åldrar, från småskolan till gymnasiet.

För mobbing är inget litet skitproblem. 60 000 skolbarn kränks varje år, både fysiskt och psykiskt. Det kräver att vi vuxna är på tå när sådant upptäcks och inte sopar problemen under mattan. Jag har personligen hört en rektor säga att ”lite får man väl tåla” när det påtalades att en av hans elever kränktes på en skolavslutning. Med en sådan skolledning förstår man att det inte blir lätt att hjälpa mobbade elever. För mig är det fullständigt ofattbart att vuxna människor, skolpersonal och föräldrar, inte tar problemen på fullaste allvar. Hanterar dem omedelbart och med full kraft.

Ett konkret exempel är en liten sjuårig kille som går i första klass i ett mindre samhälle här i närheten, vi kan kalla honom Pelle. Han har utsatts för mobbing från förskolan upp i första klass utan att få den självklara hjälp han har all rätt att få, trots kämpande föräldrar som fått fajtas mot skola och nämnder utan att något vettigt hänt. Till slut brast det för Pelle och han gav igen mot sina förövare. Först då kom reaktionen från skolan. Problemet vändes mot offret som nu blev den skyldige. Pelle blev avstängd, sedan satt i karantän ensam med stödpersonal. Nu när hans jämnåriga kamrater sjunger Idas sommarvisa och kramar fröken till sommarlovsavsked är Pelle inte välkommen att delta. Hur kan det ens vara möjligt!?

Minns du bikergänget jag skrev om för ett par veckor sedan, DACA, Drivers Against Child Abuse? Pelle är nu ett av de barn som upptas under ”Protected By DACA”. Vi kommer också ge honom en värdig skolavslutning, något att minnas och samtidigt visa omgivningen att det finns människor som bryr sig.

Så du som har barn och barnbarn som du i veckan kommer att fira med skumpa, glass och tårta, hylla med sånger och ballonger. Glöm inte bort alla de barn som inte får vara med, som ser skollovet som en befrielse från sina plågoandar mer än som en tid präglat av kärlek, sol och bad, och som redan nu räds för den höst som kommer. Och du som lärare som nu tar en välbehövlig ledighet från lektioner och barn och som med lite dåligt samvete funderar över om du inte kunnat göra lite mer för några av barnen i klassen. Lova mig att du i fortsättningen alltid reagerar på minsta signal du ser som kan härledas till mobbing och trakasserier. Inget enda barn ska behöva må dåligt av att gå till skolan på grund av att de utsätts för mobbing och kränkningar. I Läroplanen, Skollagen och diskrimineringslagstiftningen är det väldigt tydligt vad som gäller.

Till dig som redan är drabbad, både som barn och förälder. Ge aldrig upp! Du har all rätt på din sida. Alltid. Glöm aldrig det.

  • Björn Reimers