2016-06-03 06:00

2016-06-03 06:00

Jag skulle aldrig klara en uppskrivning i dag

KRÖNIKA

Lillsyrran ska ta körkort. 18 år i oktober. Skitungen som var ett litet pain in the ass när man var yngre. Hon har gått och blivit stor. En tjej med skinn på näsan som kan trycka upp en i ett hörn i en diskussion så man får slut på argument och går därifrån med gamnacke och lite sargat självförtroende.

Hon envisas med att låna skor av mig trots att det skiljer i storlek, hon pressar ner foten sen sitter de som gjutet på henne.

Jag har ju numera haft mitt körkort i elva år vilket gör att jag kvalificerar in mig som handledare till henne. Vilket gjorde att hon frågade snällt på en systers vis

”Nu får fan du bli handledare åt mig, morsan är ju hysterisk och farsan har noll koll, jag kan inte köra med dem.

Det är nämligen så att en av de finaste komplimanger jag fått här i livet var när min mans morfar åkte med mig när vi bodde i Österrike och han sa:

”Gabriella, du har en oerhört mjuk och fin körstil, du motorbromsar väldigt bra. Du är en kvinnlig motsvarighet på Ayrton Senna.”

Med de orden i bakhuvudet, sagt och gjort. Körkortshandledare it is.

Vilken jävla titel så säg!

Jag tänkte mig lite som Colin McRae och Tina Thörner. Jag som kartläsare och syrran som förare.

Vi cruisar genom stan, vindrutorna nere, bra musik, syrran kan köra runt mig lite, hänga med när det ska handlas, köra till träningen, följa med o hämta kids. Ja, jag pekar och hon kör helt enkelt.

Men under den här kursen man gick för att få den här titeln så insåg jag både en och två saker.

1. Jag skulle ALDRIG i hela mitt liv klara en uppskrivning i dag. Alltså vet ni hur många skyltar det finns att hålla reda på?! Vet ni bromssträckan om ni tredubblar er fart? Vet ni vad lufttrycket i en personbils däck ska vara? Jag menar jag har fullt upp med och veta om jag ska tanka bensin eller diesel i bilen.

2. Jag håller nu stark på att övertala lillsyrran att cykel är ett väldigt bra alternativ till bil. Det är inte ens viktigt med körkort.

Så om vi säger att ni håller er undan från vägarna i centrala delen av Karlskoga främst sluttningen i stan där man tränar start i backe tisdagar och torsdagar mellan 18-19 så skulle ni själva göra er en stor tjänst. Alltså vi har bra försäkring så ni behöver inte vara oroliga men ja ni vet,bättre att ta det säkra före det osäkra.

Jag är ju inte nu bara sister of the year, jag är även mother of the year.

Jag drog in poäng hos barnen häromdagen när jag trollade fram chokladpannkakor.

Det var en sån där dag då allt bara föll på plats, barnen var lyckliga, jag var lycklig, jag hade världens längsta tålamod, fanns inga problem eller hinder som skulle förstöra det här. Jag var oövervinnelig.

Fram till barnen sa att de var väldigt sugna på pannkakor till kvällsmaten.

Min akilleshäl som mamma. Den där jävla smeten ligger och hånler åt mig i stekpannan

”Jag kommer bara bli en klump, en pannkaksröra är vad jag kommer bli”.

Medan jag stod och svor ifrågasatte yngsta sonen hur det kommer sig att pannkakorna inte ser likadana ut som pappas brukar göra?

”Varför är inte dina runda mamma? Varför ser de så fula ut? Har du bränt dem? Kan du ens steka pannkakor?”

Men vem vann? Jo såklart JAG! Å som jag gjorde det,tillslut när självförtroendet hade kommit stod jag o flippade pannkakor som jag inte gjort något annat här o livet.

Barnen tjöt av glädje och applåderade mig. Vilken seger alltså.

Om en vecka så står jag och gråter till den blomstertid nu kommer då skolavslutningen nalkas.

Jag är blödig så jag gömmer mig bakom ett par solglasögon.

En vecka kvar till de nykläckta studenterna springer ut i vuxenlivet också.

Vilka dagar de har framför sig!

Om ni ser en livrädd människa i framsätet på en röd bil med övningskörningsskylt så är det bara jag o syrran som är ute och rattar! Å jag antagligen skriker för glatta livet.

Wish me luck!

Hon envisas med att låna skor av mig trots att det skiljer i storlek, hon pressar ner foten sen sitter de som gjutet på henne.

Jag har ju numera haft mitt körkort i elva år vilket gör att jag kvalificerar in mig som handledare till henne. Vilket gjorde att hon frågade snällt på en systers vis

”Nu får fan du bli handledare åt mig, morsan är ju hysterisk och farsan har noll koll, jag kan inte köra med dem.

Det är nämligen så att en av de finaste komplimanger jag fått här i livet var när min mans morfar åkte med mig när vi bodde i Österrike och han sa:

”Gabriella, du har en oerhört mjuk och fin körstil, du motorbromsar väldigt bra. Du är en kvinnlig motsvarighet på Ayrton Senna.”

Med de orden i bakhuvudet, sagt och gjort. Körkortshandledare it is.

Vilken jävla titel så säg!

Jag tänkte mig lite som Colin McRae och Tina Thörner. Jag som kartläsare och syrran som förare.

Vi cruisar genom stan, vindrutorna nere, bra musik, syrran kan köra runt mig lite, hänga med när det ska handlas, köra till träningen, följa med o hämta kids. Ja, jag pekar och hon kör helt enkelt.

Men under den här kursen man gick för att få den här titeln så insåg jag både en och två saker.

1. Jag skulle ALDRIG i hela mitt liv klara en uppskrivning i dag. Alltså vet ni hur många skyltar det finns att hålla reda på?! Vet ni bromssträckan om ni tredubblar er fart? Vet ni vad lufttrycket i en personbils däck ska vara? Jag menar jag har fullt upp med och veta om jag ska tanka bensin eller diesel i bilen.

2. Jag håller nu stark på att övertala lillsyrran att cykel är ett väldigt bra alternativ till bil. Det är inte ens viktigt med körkort.

Så om vi säger att ni håller er undan från vägarna i centrala delen av Karlskoga främst sluttningen i stan där man tränar start i backe tisdagar och torsdagar mellan 18-19 så skulle ni själva göra er en stor tjänst. Alltså vi har bra försäkring så ni behöver inte vara oroliga men ja ni vet,bättre att ta det säkra före det osäkra.

Jag är ju inte nu bara sister of the year, jag är även mother of the year.

Jag drog in poäng hos barnen häromdagen när jag trollade fram chokladpannkakor.

Det var en sån där dag då allt bara föll på plats, barnen var lyckliga, jag var lycklig, jag hade världens längsta tålamod, fanns inga problem eller hinder som skulle förstöra det här. Jag var oövervinnelig.

Fram till barnen sa att de var väldigt sugna på pannkakor till kvällsmaten.

Min akilleshäl som mamma. Den där jävla smeten ligger och hånler åt mig i stekpannan

”Jag kommer bara bli en klump, en pannkaksröra är vad jag kommer bli”.

Medan jag stod och svor ifrågasatte yngsta sonen hur det kommer sig att pannkakorna inte ser likadana ut som pappas brukar göra?

”Varför är inte dina runda mamma? Varför ser de så fula ut? Har du bränt dem? Kan du ens steka pannkakor?”

Men vem vann? Jo såklart JAG! Å som jag gjorde det,tillslut när självförtroendet hade kommit stod jag o flippade pannkakor som jag inte gjort något annat här o livet.

Barnen tjöt av glädje och applåderade mig. Vilken seger alltså.

Om en vecka så står jag och gråter till den blomstertid nu kommer då skolavslutningen nalkas.

Jag är blödig så jag gömmer mig bakom ett par solglasögon.

En vecka kvar till de nykläckta studenterna springer ut i vuxenlivet också.

Vilka dagar de har framför sig!

Om ni ser en livrädd människa i framsätet på en röd bil med övningskörningsskylt så är det bara jag o syrran som är ute och rattar! Å jag antagligen skriker för glatta livet.

Wish me luck!

  • Gabriella Lagerstam