2016-05-14 06:00

2016-05-14 06:00

Om en pipa, en pipa och en pipa

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

Första pipan. Jag träffade Petrus då och då under min barndoms somrar i Nord-Tröndelag. Vid en flik av Tronheimsfjorden där han bodde i ett ruckel.

Åren hade gjort honom stendöv men det bekymrade honom inte. Han snackade på och levde gjorde han på den fisk han fångade men framför allt på kaffe och tobak. Som han handlade i Samvirkelaget när fisket gått bra.

Pipan var viktigare än allt annat och de dagar den inte var stoppad med Petteröes Blandning var svarta da'r.

Men i alla fall. Åren hann ifatt den gamla enstöringen och när han inte orkade fiska längre vände han upp och ner på sin båt, lade den på ett par bockar och spikade på väggar.

Isolering? Nej det fanns inte i Petrus värld och när nordan ven och fjordens salta vatten skvalpade mot kojans väggar måste det ha varit tufft för den gamle eremiten.

Och till slut kom då dagen när vår Herre tyckte det var bäst att hämta hem Petrus.

Men ingen - av respekt eller skrock - talade öppet om att Petrus lämnat jordelivet.

I stället sa man:

– Ha du hörd att n' Petrus ha lagt ifrå sej pipa ?

– Men va ä de du sier, ä du sikker?

– Ja, å begravelsa stod tre da'r etterpå.

Andra pipan

Härom leden kunde man läsa i media om fotbollsdomaren som gjorde både sig själv och sina uppdragsgivare stadda vid kassa genom att blåsa hej vilt i sin pipa.

Och det första man kommer att tänka på är att en så'n pipa skulle man ha. Men strax infinner sig tanke nummer två, hur vågade han hålla på? Jag menar, det var ju ganska genomskinligt med alla kolorerade kort i luften och det här skulle jag vilja fördjupa mig i.

Tyvärr finns inte platsen men jag lämnar gärna över pipan.

Tredje pipan

Så verkar det som om den gamla skorstenspipan i Svartå kommer att möta sitt öde.

Pipans vara eller icke vara har stötts i åratal, tillräckligt länge för att bara ett alternativ ska återstå. Ungefär som Ekmansbacken.

Men tänk om den gamla stenstoden kunde berätta:

''Jag minns när Mandis följde med Moster Mari till hyttan med kaffe åt Carl Adamsson.

Det var en lång väg av bräder och man var högt uppe i luften innan man kom in. Eftersom trappan var på utsidan så såg man ända ner till Lill-Björkens blåa vatten. En hisnande vacker vy.

Det var varmt därinne och här vilade luffarna ut mellan sina vandringsetapper.

Många gjorde rätt för sig genom att berätta om sina äventyr, men var de kommit ifrån hade de glömt. En del hade dansat på fina baler, men återgått till den frihet det innebar att vara vandrare. Ingen skulle bestämma vad de skulle göra eller när de skulle stiga upp.

Hårdare var det för gubbarna som jobbade i hyttan, men det kom ju en löningsdag.

– Då trava jobbera upp te statioen när tåge frå Kristinehamn kom med sin last uttå starke varor. Stinsen dela ut dä som gubbera beställt och dä tog inte lång stund förrns dôm ble varme i barmen. Inte en drôppe fanns kvar när kosa styrdes hemôt å Mandis farfar han snarka i gräse där han låg.

– Ja nôe rolit ska vi fôlle ha som vi jobber å sliter unner veckera.''

Det var historien om tre, av varandra helt oberoende, pipor. Och i och med det lägger jag ner den fjärde.

Åren hade gjort honom stendöv men det bekymrade honom inte. Han snackade på och levde gjorde han på den fisk han fångade men framför allt på kaffe och tobak. Som han handlade i Samvirkelaget när fisket gått bra.

Pipan var viktigare än allt annat och de dagar den inte var stoppad med Petteröes Blandning var svarta da'r.

Men i alla fall. Åren hann ifatt den gamla enstöringen och när han inte orkade fiska längre vände han upp och ner på sin båt, lade den på ett par bockar och spikade på väggar.

Isolering? Nej det fanns inte i Petrus värld och när nordan ven och fjordens salta vatten skvalpade mot kojans väggar måste det ha varit tufft för den gamle eremiten.

Och till slut kom då dagen när vår Herre tyckte det var bäst att hämta hem Petrus.

Men ingen - av respekt eller skrock - talade öppet om att Petrus lämnat jordelivet.

I stället sa man:

– Ha du hörd att n' Petrus ha lagt ifrå sej pipa ?

– Men va ä de du sier, ä du sikker?

– Ja, å begravelsa stod tre da'r etterpå.

Andra pipan

Härom leden kunde man läsa i media om fotbollsdomaren som gjorde både sig själv och sina uppdragsgivare stadda vid kassa genom att blåsa hej vilt i sin pipa.

Och det första man kommer att tänka på är att en så'n pipa skulle man ha. Men strax infinner sig tanke nummer två, hur vågade han hålla på? Jag menar, det var ju ganska genomskinligt med alla kolorerade kort i luften och det här skulle jag vilja fördjupa mig i.

Tyvärr finns inte platsen men jag lämnar gärna över pipan.

Tredje pipan

Så verkar det som om den gamla skorstenspipan i Svartå kommer att möta sitt öde.

Pipans vara eller icke vara har stötts i åratal, tillräckligt länge för att bara ett alternativ ska återstå. Ungefär som Ekmansbacken.

Men tänk om den gamla stenstoden kunde berätta:

''Jag minns när Mandis följde med Moster Mari till hyttan med kaffe åt Carl Adamsson.

Det var en lång väg av bräder och man var högt uppe i luften innan man kom in. Eftersom trappan var på utsidan så såg man ända ner till Lill-Björkens blåa vatten. En hisnande vacker vy.

Det var varmt därinne och här vilade luffarna ut mellan sina vandringsetapper.

Många gjorde rätt för sig genom att berätta om sina äventyr, men var de kommit ifrån hade de glömt. En del hade dansat på fina baler, men återgått till den frihet det innebar att vara vandrare. Ingen skulle bestämma vad de skulle göra eller när de skulle stiga upp.

Hårdare var det för gubbarna som jobbade i hyttan, men det kom ju en löningsdag.

– Då trava jobbera upp te statioen när tåge frå Kristinehamn kom med sin last uttå starke varor. Stinsen dela ut dä som gubbera beställt och dä tog inte lång stund förrns dôm ble varme i barmen. Inte en drôppe fanns kvar när kosa styrdes hemôt å Mandis farfar han snarka i gräse där han låg.

– Ja nôe rolit ska vi fôlle ha som vi jobber å sliter unner veckera.''

Det var historien om tre, av varandra helt oberoende, pipor. Och i och med det lägger jag ner den fjärde.