2016-05-14 06:00

2016-05-14 06:00

"Jag för ett samtal med mina bilder"

SOVMORGON: Nathalie Ericson fascineras av död och förgänglighet

Nathalie Ericson har sagt att hon tycker det är vackert med döden och är medveten om att vissa tycker att hennes bilder är otäcka att se på. Hon drar sig för att fotografera ansikten och har perioden från 1600-talet till 1800-talet som favoritepok. Nu har hon sökt till Konstfack.

Nathalie Ericson fyller 25 om några månader. Hon är född och uppvuxen i Karlskoga och här tog hon 2011 studenten på Bregårdsskolans bild och form-program med Foto A och B som tillval.

– Det var nog där det började, säger hon och berättar att bilder alltid funnits med henne men att det tog tid innan hon hittade sitt uttryckssätt.

Arbetsproverna till Konstfack bestod mer av teckningar än foton trots att det är som fotograf hon hittills framträtt.

– Jag har inte visat teckningar offentligt men tecknar lika mycket som jag fotograferar. Men jag är inte lika bekväm med att visa teckningarna. Jag har inte känt mig redo än, säger hon och berättar att hon även målar, syr och skulpterar.

– Jag har precis gjort en mask till en fotoserie jag håller på med. Den ska handla om förgänglighet och död.

Nathalie Ericson får frågan varför hon fascineras av död och förgänglighet och funderar en stund.

– Det är nog mitt sätt att få ut mina tankar. Jag för ett samtal med mina bilder, svarar hon.

Nathalie Ericson använder gärna sig själv som modell. Det är lättast så menar hon, lättare att få kontakt jämfört med att använda någon annan. En föregångare är Cindy Sherman som alltid använt sig själv som modell, inte sällan i uppseendeväckande situationer. Nathalie berättar om en bild av Cindy Sherman där hon syns efter att någon våldfört sig på henne.

– Den kan jag knappt titta på. Och då har jag inte svårt att titta på mörka bilder. Men jag tror jag fattat. Hon har inga filter utan är väldigt utlämnande.

Död och förruttnelse

En annan fotograf som plåtat död och förruttnelse är Sally Mann som visade en del av den serie hon plåtade på Body Farm på Fotografiska för något år sedan. Det är bilder av människokroppar i olika stadier av förruttnelse där det kan myllra av likmaskar på de köttiga ytorna. Tankemässigt ruskigt, men i någon mån ändå estetiskt.

– Det kan vara kul att förvilla sinnet, konstaterar Nathalie.

Det blir fler frågor kring denna dragning till förgänglighet och Nathalie Ericson backar inte för någon. Hon har funderat en hel del kring sig själv och livets villkor.

– Jag vet inte riktigt varför, börjar hon.

– Men jag har alltid varit filosofisk. Min hjärna har en tendens att ta mig till platser jag kanske inte vill vara på men ändå har någon sorts behov av.

– De flesta jag försökt prata med har haft svårt att tala om sådana saker så för att bli av med det måste jag göra bilder, fortsätter hon och berättar att hon ofta har klara bilder av vad det ska bli inne i huvudet men att det kan vara svårt att översätta dessa inre bilder, att gestalta dem och få ned dem på papper.

En miljon tystnader

Det har också funnits en tid när den möjligheten inte fanns vilket återspeglas i namnet på hennes Instagramkonto - En miljon tystnader. Ett namn hon härleder till den tid hon inte visste hur hon skulle kunna använda sina tankar på ett kreativt sätt.

– Jag har tidigare haft svårt att prata eller interagera med människor så det blev en lång tystnad. Det är en förklaring till namnet. Men sen finns det också lite mystik i En miljon tystnader.

Nathalie Ericson säger att hon inte alltid varit konstnärligt kreativ och daterar vändpunkten till andra året i gymnasiet.

– Då kunde jag få utlopp för mina tankar. Det var tungt att bära på dem och jag visste inte ens att man kunde göra någonting av dem. Men efteråt blev det mycket enklare.

Hon har sagt att hon tänker mycket på vad en människa är och vad vi gör här på jorden. Frågat sig vad som är meningen med att födas och dö.

– Det är vägen däremellan som jag inte riktigt förstår.

Analogt tar över

Nathalie Ericson fotograferar såväl analogt som digitalt. Canon FT och Yashica C när det är analogt och Canon 7D för det digitala. Det var förra sommaren som hon bestämde sig för att lära sig den analoga processen från grunden - det gjorde hon huvudsakligen på egen hand genom att hämta information på nätet och Youtube - och nu funderar hon på att sluta fotografera digitalt. Ett fullt utrustat mörkrum i en egen ateljé skulle sitta fint, även om hon inte är helt bekväm med alla kemikalier som måste till.

– Tänk att få göra bilderna själv från början till slut. Ha ett helt eget uttryck. Jag praktiserade hos Tord Saxin och blev nästan ställd när jag såg bilderna växa fram i mörkrummet.

– Vi är så inrotade i den digitala världen. Att se allt på en skärm där färgerna inte alltid går fram.

Översinnligt

De bilder hon visar på Instagram har ofta ett översinnligt drag, någon slags blandning av ruinromantik och mystik. Kroppar som är på väg att upplösas, övergå i en annan dimension, någon form av andlighet. Armar vajar som sjögräs, händer, besjälad natur. Det är både skört och starkt. Mest svartvitt, men hon tycker också om bleka färger. Mycket sällan ansikten.

– Jag tycker oftast att det finns för mycket uttryck i ett ansikte och då tar jag bort det, förklarar hon.

En del effekter tar hon fram genom dubbelexponering, när hon arbetar analogt, medan det blir lager på lager digitalt. Och på tal om gestalter som är på väg att lösas upp eller övergå i en annan dimension drar hon paralleller till det vi vanligen kallar verkligheten.

– Den förändras ju hela tiden även om folk inte alltid uppmärksammar det. Vi kanske inte ser ett löv som faller från ett träd bara för att vi ska till jobbet. Det är många sådana små detaljer som jag fastnar i och sen blir det någonting annat.

Gillar Man Ray

Nathalie Ericson går inte på utställningar så ofta. Men hon studerar bilder och räknar upp några fotografer som hon tycker är bra och intressanta. Sally Mann är en och Julia Margaret Cameron, som levde mellan 1815 och 1879, är en annan. Hon gillar Man Ray och nämner också Joel-Peter Witkin. Ett femte namn kommer från en av dem som sett hennes bilder på Instagram och tyckte - med all rätt - att bilderna påminde om Francesca Woodmans. Stora namn, klassiska namn, förgrundsfigurer.

Det kan även finnas en mer näraliggande förklaring till att hon inte söker sig till utställningar för att hitta inspiration.

– Jag har alldeles för mycket inombords så jag behöver ingen yttre inspiration.

Nathalie Ericson har efter studenten gått ett år på en klädutbildning i Dals Långed och ett år på Gamleby fotoskola i ämnet gestaltande fotografi. Hon har varit arbetslös en period och som sagt praktiserat hos Fotografen Saxin. Innan hon skickade in arbetsproverna till Konstfack fanns planer på att söka till Yrkeshögskolan i foto i Göteborg och nu har hon lagt till ett tredje alternativ, Valands linje för foto.

– Jag ska nog söka Yrkeshögskolan eller Valand nästa år eftersom jag inte kände mig riktigt redo i år.

Möjligen faller de alternativen bort om hon kommer in på Konstfack i Stockholm.

– Men jag är inte riktigt säker på vad jag vill. Jag är inne på att jobba mer teoretiskt med konst och ha det egna skapandet som en hobby. Det finns ju något som heter kulturvetare som skulle kunna passa.

Konstnärlig begåvning

Hon har inga tankar på att sluta fotografera eller teckna. Men hon har också insett att friheten att följa sin egen linje, sina egna tankar och idéer, är större för den som inte är beroende av att sälja bilder för att kunna betala hyra och mat. Och den friheten kan vara ovärderlig för en konstnärlig begåvning som Nathalie Ericson som håller på att bygga upp en egen bildvärld av hög karat. För så är det, även om man i en del bilder kan se spår av favoriterna. Men det är inte fel att låta sig inspireras på väg till ett eget uttryck.

– Jag gör inte bilder för att tjäna pengar. Jag vill beröra, få folk att tänka och känna, säger hon och låter mycket bestämd.

Nathalie Ericson skriver mycket och försöker att alltid ha med sig papper och penna för att kunna kasta ned formuleringarna i den stund de uppstår. Det är nämligen lätt hänt, har hon noterat, att precisionen och skärpan riskerar försvinna om det tar för lång tid mellan tanke och nedskrift.

– Jag skulle gärna kombinera skrift och bild och hoppas att nån gång göra en fotobok, säger hon och antyder att även intresset för kläder kan inkluderas på något sätt i det framtida konstnärskapet.

Men först väntar en utställning i Galleri Kråkan från 4 till 17 juli.

Nathalie Ericson fyller 25 om några månader. Hon är född och uppvuxen i Karlskoga och här tog hon 2011 studenten på Bregårdsskolans bild och form-program med Foto A och B som tillval.

– Det var nog där det började, säger hon och berättar att bilder alltid funnits med henne men att det tog tid innan hon hittade sitt uttryckssätt.

Arbetsproverna till Konstfack bestod mer av teckningar än foton trots att det är som fotograf hon hittills framträtt.

– Jag har inte visat teckningar offentligt men tecknar lika mycket som jag fotograferar. Men jag är inte lika bekväm med att visa teckningarna. Jag har inte känt mig redo än, säger hon och berättar att hon även målar, syr och skulpterar.

– Jag har precis gjort en mask till en fotoserie jag håller på med. Den ska handla om förgänglighet och död.

Nathalie Ericson får frågan varför hon fascineras av död och förgänglighet och funderar en stund.

– Det är nog mitt sätt att få ut mina tankar. Jag för ett samtal med mina bilder, svarar hon.

Nathalie Ericson använder gärna sig själv som modell. Det är lättast så menar hon, lättare att få kontakt jämfört med att använda någon annan. En föregångare är Cindy Sherman som alltid använt sig själv som modell, inte sällan i uppseendeväckande situationer. Nathalie berättar om en bild av Cindy Sherman där hon syns efter att någon våldfört sig på henne.

– Den kan jag knappt titta på. Och då har jag inte svårt att titta på mörka bilder. Men jag tror jag fattat. Hon har inga filter utan är väldigt utlämnande.

Död och förruttnelse

En annan fotograf som plåtat död och förruttnelse är Sally Mann som visade en del av den serie hon plåtade på Body Farm på Fotografiska för något år sedan. Det är bilder av människokroppar i olika stadier av förruttnelse där det kan myllra av likmaskar på de köttiga ytorna. Tankemässigt ruskigt, men i någon mån ändå estetiskt.

– Det kan vara kul att förvilla sinnet, konstaterar Nathalie.

Det blir fler frågor kring denna dragning till förgänglighet och Nathalie Ericson backar inte för någon. Hon har funderat en hel del kring sig själv och livets villkor.

– Jag vet inte riktigt varför, börjar hon.

– Men jag har alltid varit filosofisk. Min hjärna har en tendens att ta mig till platser jag kanske inte vill vara på men ändå har någon sorts behov av.

– De flesta jag försökt prata med har haft svårt att tala om sådana saker så för att bli av med det måste jag göra bilder, fortsätter hon och berättar att hon ofta har klara bilder av vad det ska bli inne i huvudet men att det kan vara svårt att översätta dessa inre bilder, att gestalta dem och få ned dem på papper.

En miljon tystnader

Det har också funnits en tid när den möjligheten inte fanns vilket återspeglas i namnet på hennes Instagramkonto - En miljon tystnader. Ett namn hon härleder till den tid hon inte visste hur hon skulle kunna använda sina tankar på ett kreativt sätt.

– Jag har tidigare haft svårt att prata eller interagera med människor så det blev en lång tystnad. Det är en förklaring till namnet. Men sen finns det också lite mystik i En miljon tystnader.

Nathalie Ericson säger att hon inte alltid varit konstnärligt kreativ och daterar vändpunkten till andra året i gymnasiet.

– Då kunde jag få utlopp för mina tankar. Det var tungt att bära på dem och jag visste inte ens att man kunde göra någonting av dem. Men efteråt blev det mycket enklare.

Hon har sagt att hon tänker mycket på vad en människa är och vad vi gör här på jorden. Frågat sig vad som är meningen med att födas och dö.

– Det är vägen däremellan som jag inte riktigt förstår.

Analogt tar över

Nathalie Ericson fotograferar såväl analogt som digitalt. Canon FT och Yashica C när det är analogt och Canon 7D för det digitala. Det var förra sommaren som hon bestämde sig för att lära sig den analoga processen från grunden - det gjorde hon huvudsakligen på egen hand genom att hämta information på nätet och Youtube - och nu funderar hon på att sluta fotografera digitalt. Ett fullt utrustat mörkrum i en egen ateljé skulle sitta fint, även om hon inte är helt bekväm med alla kemikalier som måste till.

– Tänk att få göra bilderna själv från början till slut. Ha ett helt eget uttryck. Jag praktiserade hos Tord Saxin och blev nästan ställd när jag såg bilderna växa fram i mörkrummet.

– Vi är så inrotade i den digitala världen. Att se allt på en skärm där färgerna inte alltid går fram.

Översinnligt

De bilder hon visar på Instagram har ofta ett översinnligt drag, någon slags blandning av ruinromantik och mystik. Kroppar som är på väg att upplösas, övergå i en annan dimension, någon form av andlighet. Armar vajar som sjögräs, händer, besjälad natur. Det är både skört och starkt. Mest svartvitt, men hon tycker också om bleka färger. Mycket sällan ansikten.

– Jag tycker oftast att det finns för mycket uttryck i ett ansikte och då tar jag bort det, förklarar hon.

En del effekter tar hon fram genom dubbelexponering, när hon arbetar analogt, medan det blir lager på lager digitalt. Och på tal om gestalter som är på väg att lösas upp eller övergå i en annan dimension drar hon paralleller till det vi vanligen kallar verkligheten.

– Den förändras ju hela tiden även om folk inte alltid uppmärksammar det. Vi kanske inte ser ett löv som faller från ett träd bara för att vi ska till jobbet. Det är många sådana små detaljer som jag fastnar i och sen blir det någonting annat.

Gillar Man Ray

Nathalie Ericson går inte på utställningar så ofta. Men hon studerar bilder och räknar upp några fotografer som hon tycker är bra och intressanta. Sally Mann är en och Julia Margaret Cameron, som levde mellan 1815 och 1879, är en annan. Hon gillar Man Ray och nämner också Joel-Peter Witkin. Ett femte namn kommer från en av dem som sett hennes bilder på Instagram och tyckte - med all rätt - att bilderna påminde om Francesca Woodmans. Stora namn, klassiska namn, förgrundsfigurer.

Det kan även finnas en mer näraliggande förklaring till att hon inte söker sig till utställningar för att hitta inspiration.

– Jag har alldeles för mycket inombords så jag behöver ingen yttre inspiration.

Nathalie Ericson har efter studenten gått ett år på en klädutbildning i Dals Långed och ett år på Gamleby fotoskola i ämnet gestaltande fotografi. Hon har varit arbetslös en period och som sagt praktiserat hos Fotografen Saxin. Innan hon skickade in arbetsproverna till Konstfack fanns planer på att söka till Yrkeshögskolan i foto i Göteborg och nu har hon lagt till ett tredje alternativ, Valands linje för foto.

– Jag ska nog söka Yrkeshögskolan eller Valand nästa år eftersom jag inte kände mig riktigt redo i år.

Möjligen faller de alternativen bort om hon kommer in på Konstfack i Stockholm.

– Men jag är inte riktigt säker på vad jag vill. Jag är inne på att jobba mer teoretiskt med konst och ha det egna skapandet som en hobby. Det finns ju något som heter kulturvetare som skulle kunna passa.

Konstnärlig begåvning

Hon har inga tankar på att sluta fotografera eller teckna. Men hon har också insett att friheten att följa sin egen linje, sina egna tankar och idéer, är större för den som inte är beroende av att sälja bilder för att kunna betala hyra och mat. Och den friheten kan vara ovärderlig för en konstnärlig begåvning som Nathalie Ericson som håller på att bygga upp en egen bildvärld av hög karat. För så är det, även om man i en del bilder kan se spår av favoriterna. Men det är inte fel att låta sig inspireras på väg till ett eget uttryck.

– Jag gör inte bilder för att tjäna pengar. Jag vill beröra, få folk att tänka och känna, säger hon och låter mycket bestämd.

Nathalie Ericson skriver mycket och försöker att alltid ha med sig papper och penna för att kunna kasta ned formuleringarna i den stund de uppstår. Det är nämligen lätt hänt, har hon noterat, att precisionen och skärpan riskerar försvinna om det tar för lång tid mellan tanke och nedskrift.

– Jag skulle gärna kombinera skrift och bild och hoppas att nån gång göra en fotobok, säger hon och antyder att även intresset för kläder kan inkluderas på något sätt i det framtida konstnärskapet.

Men först väntar en utställning i Galleri Kråkan från 4 till 17 juli.