2016-05-13 06:00

2016-05-13 06:00

Ljuset betyder att det inte längre är vinter

IDA THUNBERG

Jag vaknar. Ljust i hela sovrummet. Fågelkvitter utanför.

Sträcker mig efter mobilen. 04:47.

I alla fall nästan en kvart längre än igår, tänker jag, och drar täcket över huvudet och gör ett naivt försök att somna om. Men egentligen vet jag att det är lönlöst.

Ljuset är tillbaka på vår del av jorden, och med den följer en period då jag av tradition sover ännu mindre än vanligt.

Jo, jag har provat med alla tänkbara sovmasker och har naturligtvis mörkläggningsgardin i sovrummet.

Men det är som att ljuset letar sig in, som att dagen kryper sig på vad jag än gör.

Och det blir några märkliga timmar, när jag är för trött för att göra något kreativt, för trött för att gå upp och låta dagen ta fart. Men för vaken för att sova.

Under dessa ljusa timmar mitt emellan natt och dag brukar jag ibland tänka på Gamla stan. Jag bodde där en sommar en gång, när det hade blivit millennieskifte några månader tidigare och jag nyss hade kommit hem från min första backpackerresa genom Thailand.

Nu var jag tillbaka i Stockholm och hade fått ett vikariat som nyhetsreporter på Aftonbladet. Något längre lägenhetskontrakt fanns inte på kartan att man kunde få, men jag hade fått hyra ett rum med delat kök på Tyska brinken över sommaren.

Det var ett väldigt typiskt Gamla stan-hus, med knarrande golv, högt i tak, stenväggar och stora fönster, beläget i en mysig gränd.

På Aftonbladet jobbade jag som nattreporter, den som satt nätterna igenom och snabbt skrev de allra, allra sista uppdateringarna i nyhetstexterna innan tidningen skickades till tryckeriet. Ringde runt till landets alla vakthavande polisbefäl och frågade vad som hänt under kvällen och natten. Läste de första lokaltidningarna som kom under de tidiga morgontimmarna. Larmade nyhetschefen om något större hände så vi var tvungna att ringa in mer folk och göra extraupplaga.

När jag tänker på den sommaren tänker jag på varm choklad och inplastade minibaguetter med ost och skinka ur myntautomaten. Jag tänker på trycksvärta på fingrarna från de första färska tidningarna som anlände med bud från tryckeriet. Och jag tänker på ljuset.

När jag gick av mitt pass vid sex-sju-tiden på morgonen stod tidningen för taxi hem. Utanför bilfönstret började livet vakna. Människor på väg till jobbet. Morgonpigga turister promenerande över broarna från Söder.

Jag drog för gardinerna för de stora fönstren, så gott det nu gick. Visste att jag snart inte skulle kunna andas härinne i mitt stenrum om jag inte lät fönstret stå öppet litegrann.

Det känns som att jag aldrig sov den sommaren. Jag hör fortfarande ljuden från turistguiderna som berättade om Gamla stans historia på alla möjliga språk nedanför mitt fönster. Hör Tyska kyrkans klockor som spelade ett långt stycke varje timme.

Känner fortfarande hur ljuset alltid var omkring mig. I min värld, den sommaren, var det aldrig natt.

Men då som nu så var det på något vis värt det.

Det är så det känns även den här morgonen, när klockan visar 04:47 och jag vet att jag inte kommer att somna om.

Det är värt det, eftersom allt det här ljuset betyder att det inte längre är vinter.

Sträcker mig efter mobilen. 04:47.

I alla fall nästan en kvart längre än igår, tänker jag, och drar täcket över huvudet och gör ett naivt försök att somna om. Men egentligen vet jag att det är lönlöst.

Ljuset är tillbaka på vår del av jorden, och med den följer en period då jag av tradition sover ännu mindre än vanligt.

Jo, jag har provat med alla tänkbara sovmasker och har naturligtvis mörkläggningsgardin i sovrummet.

Men det är som att ljuset letar sig in, som att dagen kryper sig på vad jag än gör.

Och det blir några märkliga timmar, när jag är för trött för att göra något kreativt, för trött för att gå upp och låta dagen ta fart. Men för vaken för att sova.

Under dessa ljusa timmar mitt emellan natt och dag brukar jag ibland tänka på Gamla stan. Jag bodde där en sommar en gång, när det hade blivit millennieskifte några månader tidigare och jag nyss hade kommit hem från min första backpackerresa genom Thailand.

Nu var jag tillbaka i Stockholm och hade fått ett vikariat som nyhetsreporter på Aftonbladet. Något längre lägenhetskontrakt fanns inte på kartan att man kunde få, men jag hade fått hyra ett rum med delat kök på Tyska brinken över sommaren.

Det var ett väldigt typiskt Gamla stan-hus, med knarrande golv, högt i tak, stenväggar och stora fönster, beläget i en mysig gränd.

På Aftonbladet jobbade jag som nattreporter, den som satt nätterna igenom och snabbt skrev de allra, allra sista uppdateringarna i nyhetstexterna innan tidningen skickades till tryckeriet. Ringde runt till landets alla vakthavande polisbefäl och frågade vad som hänt under kvällen och natten. Läste de första lokaltidningarna som kom under de tidiga morgontimmarna. Larmade nyhetschefen om något större hände så vi var tvungna att ringa in mer folk och göra extraupplaga.

När jag tänker på den sommaren tänker jag på varm choklad och inplastade minibaguetter med ost och skinka ur myntautomaten. Jag tänker på trycksvärta på fingrarna från de första färska tidningarna som anlände med bud från tryckeriet. Och jag tänker på ljuset.

När jag gick av mitt pass vid sex-sju-tiden på morgonen stod tidningen för taxi hem. Utanför bilfönstret började livet vakna. Människor på väg till jobbet. Morgonpigga turister promenerande över broarna från Söder.

Jag drog för gardinerna för de stora fönstren, så gott det nu gick. Visste att jag snart inte skulle kunna andas härinne i mitt stenrum om jag inte lät fönstret stå öppet litegrann.

Det känns som att jag aldrig sov den sommaren. Jag hör fortfarande ljuden från turistguiderna som berättade om Gamla stans historia på alla möjliga språk nedanför mitt fönster. Hör Tyska kyrkans klockor som spelade ett långt stycke varje timme.

Känner fortfarande hur ljuset alltid var omkring mig. I min värld, den sommaren, var det aldrig natt.

Men då som nu så var det på något vis värt det.

Det är så det känns även den här morgonen, när klockan visar 04:47 och jag vet att jag inte kommer att somna om.

Det är värt det, eftersom allt det här ljuset betyder att det inte längre är vinter.