2016-05-12 09:55

2016-05-12 09:55

Tigern har vassa klor

TEATER: Nu har turen kommit till Länsteatern

Sylvass ironi mixad med varmhjärtad satir och framförd med lågmäld underskruv gör det här till en storartad upplevelse. Jag talar om Tigern, en föreställning som landat på Nya China i Örebro efter närmare ett år på olika scener. Men skynda, denna pärla går bara ett par veckor och sista föreställningen ges 21 maj.

Tigern är en pjäs av den rumänska dramatikern Gianina Carbunariu som uppförs av Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Dramaten, Malmö Stadsteater, Folkteatern i Gävleborg, Riksteatern och Länsteatern. Föreställningen hade premiär på Dramaten i september i fjol och har därefter spelats på de teatrar som ingår i samarbetet och den 10 maj kom den till Örebro.

Sophia Jupither har regisserat och på scenen återfinns David Fukamachi Regnfors, Fredrik Gunnarsson, Åsa Persson, Jonas Sjöqvist och Anders Hambraeus, som annars ingår i Länsteaterns fasta ensemble.

Det är basfakta och skådisarna har inga rollnamn. De presenterar sig med sitt riktiga förnamn och ger förutsättningarna för vad som ska framföras. Alla är klädda i lediga vardagskläder och de agerar mot en teakbrun vägg av det slag som var modern på 1970-talet. Ett bord med mikrofon och några stolar kompletterar scenbilden.

Fiktiv dokumentär

Det handlar om, säger en av dem, en sibirisk tiger som rymde från ett zoo i en mellanstor europeisk stad med historisk kärna. Så långt lär det vara sant. Men denna händelse fick Gianina Carbunariu att börja fundera och dessa funderingar har alltså lett till Tigern, en fiktiv dokumentär eller som det också heter mockumentär. När föreställningen drar igång berättar skådisarna att den bygger på intervjuer av ett antal människor och återger därefter ett antal av dem.

Låter inte särskilt spännande men det har blivit en oerhört sevärd föreställning bland annat på grund av avsaknaden av yttre dramatik, underskruven och skådespelarnas suveräna tajming. Och språket, där översättaren Inger Johanssons arbete måste hyllas med tanke på att föreställningen svämmar över av pregnanta och träffsäkra formuleringar.

Den främmande

Skådespelarna drar ned en karta över staden och pekar ut olika områden. Ett exklusivt inhägnat villaområde som skapats tack vare hederligt arbete och traditionella värderingar. Smaka på den, sådan blodisande ironi är en bristvara i dagens samhälle men här finns det gott om liknande formuleringar. I ett annat område av staden bor dem som skaffat sig tak över huvudet genom att använda eget material. Frågan är om ens någon smart backslickad PR-nisse skulle kunna beskriva hemlöshet och utslagning så elegant. Men i Tigern är den sortens ironier frekvent förekommande.

Anders Hambreaus som taxichaufför berättar om första mötet med henne. Tigern heter Mikaela men omtalas oftast som hon, varelsen eller något annat halvanonymt. Hon är en främling, den andre, någon som kommer utifrån och hotar inrotade och ingrodda vanor och synsätt. Och de som hotas kan vara allt från ett par på dekis som dragit sig undan till en park för att dela på en flaska sprit som måste blandas ut med vatten. Inte bara för att räcka längre utan också för att de inte ska bli blinda. Men också dessa kantstötta figurer hittar en anledning att klaga på den tillfällige besökaren, främlingen. Ett annat inslag handlar om två turister som berättar vad som hände på uteserveringen och denna berättelse översätts av en hurtfrisk man från stadens turistbyrå som väljer att skoja bort det som skulle kunna vara kritiskt och förstärker det positiva. Där finns en passage som visar att det finns djupgående existentiella funderingar i pjäsen. Kvinnan vid uteserveringen ser tigern som Messias. Det är nämligen, menar hon, nödvändigt för Messias att återkomma i djurgestalt eftersom människan är så komprometterad att det vore omöjligt att återvända som människa.

Dracula eller Ceausescu

En burdus kråka diskuterar med en diskret och blyg gråsparv och en världsvan duva vad som hänt och dessa tre agerar i enlighet med sin persona i en av föreställningens roligaste scener. Andra berättelser utgår från den rike knösen som drar klorna av varelsen för att skydda sina ägodelar, hon har repat hans bil, läkaren som tvingas välja vem som ska sys först, och en lärare som stänger ute den som ser ut att vilja komma in eftersom det viktigaste är att skydda oss som är innanför. Där finns också den ensamme pensionären som leds framåt i sin berättelse av någon sorts programledare och kommer att efterlysa en tyrann, en Dracula eller åtminstone en Ceausescu. Och så två bankmän. En vill ha säkerhet för ett lån och får pälsen värderad till 5000 euro vilket räcker till ett lån på 200 euro. Den andre konstaterar att det är rätt svårt nu att råna en bank, nästan lika svårt som att få ett lån och där hör man ekot från Bertolt Brecht. Sen följer en absurd diskussionen om vem som egentligen ägde pälsen innan en man pratar om hur svårt det är att tala om depression. Allt detta och mer därtill ryms i Tigern. Det är så sorgligt. Men också absurdistiskt roligt. Smart och tankeväckande. Intelligent. En fabel som slår ned mitt i samtiden. Föreställningen är bara fem kvart men dessa kvartingar räcker mer än väl för att fylla människans mått.

Tigern är en pjäs av den rumänska dramatikern Gianina Carbunariu som uppförs av Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Dramaten, Malmö Stadsteater, Folkteatern i Gävleborg, Riksteatern och Länsteatern. Föreställningen hade premiär på Dramaten i september i fjol och har därefter spelats på de teatrar som ingår i samarbetet och den 10 maj kom den till Örebro.

Sophia Jupither har regisserat och på scenen återfinns David Fukamachi Regnfors, Fredrik Gunnarsson, Åsa Persson, Jonas Sjöqvist och Anders Hambraeus, som annars ingår i Länsteaterns fasta ensemble.

Det är basfakta och skådisarna har inga rollnamn. De presenterar sig med sitt riktiga förnamn och ger förutsättningarna för vad som ska framföras. Alla är klädda i lediga vardagskläder och de agerar mot en teakbrun vägg av det slag som var modern på 1970-talet. Ett bord med mikrofon och några stolar kompletterar scenbilden.

Fiktiv dokumentär

Det handlar om, säger en av dem, en sibirisk tiger som rymde från ett zoo i en mellanstor europeisk stad med historisk kärna. Så långt lär det vara sant. Men denna händelse fick Gianina Carbunariu att börja fundera och dessa funderingar har alltså lett till Tigern, en fiktiv dokumentär eller som det också heter mockumentär. När föreställningen drar igång berättar skådisarna att den bygger på intervjuer av ett antal människor och återger därefter ett antal av dem.

Låter inte särskilt spännande men det har blivit en oerhört sevärd föreställning bland annat på grund av avsaknaden av yttre dramatik, underskruven och skådespelarnas suveräna tajming. Och språket, där översättaren Inger Johanssons arbete måste hyllas med tanke på att föreställningen svämmar över av pregnanta och träffsäkra formuleringar.

Den främmande

Skådespelarna drar ned en karta över staden och pekar ut olika områden. Ett exklusivt inhägnat villaområde som skapats tack vare hederligt arbete och traditionella värderingar. Smaka på den, sådan blodisande ironi är en bristvara i dagens samhälle men här finns det gott om liknande formuleringar. I ett annat område av staden bor dem som skaffat sig tak över huvudet genom att använda eget material. Frågan är om ens någon smart backslickad PR-nisse skulle kunna beskriva hemlöshet och utslagning så elegant. Men i Tigern är den sortens ironier frekvent förekommande.

Anders Hambreaus som taxichaufför berättar om första mötet med henne. Tigern heter Mikaela men omtalas oftast som hon, varelsen eller något annat halvanonymt. Hon är en främling, den andre, någon som kommer utifrån och hotar inrotade och ingrodda vanor och synsätt. Och de som hotas kan vara allt från ett par på dekis som dragit sig undan till en park för att dela på en flaska sprit som måste blandas ut med vatten. Inte bara för att räcka längre utan också för att de inte ska bli blinda. Men också dessa kantstötta figurer hittar en anledning att klaga på den tillfällige besökaren, främlingen. Ett annat inslag handlar om två turister som berättar vad som hände på uteserveringen och denna berättelse översätts av en hurtfrisk man från stadens turistbyrå som väljer att skoja bort det som skulle kunna vara kritiskt och förstärker det positiva. Där finns en passage som visar att det finns djupgående existentiella funderingar i pjäsen. Kvinnan vid uteserveringen ser tigern som Messias. Det är nämligen, menar hon, nödvändigt för Messias att återkomma i djurgestalt eftersom människan är så komprometterad att det vore omöjligt att återvända som människa.

Dracula eller Ceausescu

En burdus kråka diskuterar med en diskret och blyg gråsparv och en världsvan duva vad som hänt och dessa tre agerar i enlighet med sin persona i en av föreställningens roligaste scener. Andra berättelser utgår från den rike knösen som drar klorna av varelsen för att skydda sina ägodelar, hon har repat hans bil, läkaren som tvingas välja vem som ska sys först, och en lärare som stänger ute den som ser ut att vilja komma in eftersom det viktigaste är att skydda oss som är innanför. Där finns också den ensamme pensionären som leds framåt i sin berättelse av någon sorts programledare och kommer att efterlysa en tyrann, en Dracula eller åtminstone en Ceausescu. Och så två bankmän. En vill ha säkerhet för ett lån och får pälsen värderad till 5000 euro vilket räcker till ett lån på 200 euro. Den andre konstaterar att det är rätt svårt nu att råna en bank, nästan lika svårt som att få ett lån och där hör man ekot från Bertolt Brecht. Sen följer en absurd diskussionen om vem som egentligen ägde pälsen innan en man pratar om hur svårt det är att tala om depression. Allt detta och mer därtill ryms i Tigern. Det är så sorgligt. Men också absurdistiskt roligt. Smart och tankeväckande. Intelligent. En fabel som slår ned mitt i samtiden. Föreställningen är bara fem kvart men dessa kvartingar räcker mer än väl för att fylla människans mått.