2016-05-07 06:00

2016-05-07 06:00

Cyklar Klarälvsbanan med bara ett ben

SOVMORGON: Stelopererad och rullstolsburen men kör ändå

Lilian-Möller Pedersen i Degerfors ligger i hårdträning. Sen många år är hon stelopererad i ena benet. Men med hjälp av en rem runt ena foten och med hjälp av maken Roger Pedersen ska hon på tandemcykel i sommar genomföra det hon kallar sitt eget Vasalopp, genom att trampa Klarälvsbanan.

Operationerna, på grund av en medfödd ledsjukdom, har avlöst varandra sedan hon var i 6-årsåldern och för 25 år sedan stelopererades Lilian-Möller Pedersens ena ben, efter tre misslyckade försök med knäledsprotes. Hon lärde sig tekniken att gå med det stela benet, men några år senare drabbades hon av en rejäl whiplashskada i en bilolycka och det gjorde att hon hamnade i rullstol.

– Yngsta barnbarnet säger att hans farmor är ”hjulbent” och det är jag ju, säger hon.

Lilian-Möller har aldrig gett upp. Hon åker såväl Vårruset som Blodomloppet i rullstol, hon dansar med sin man fast sittande i rullstolen, hon har kört den nio mil långa Klarälvsbanan etappvis två gånger i rullstol och gjorde ett första försök med tandemcykel förra året. Men den cykeln krånglade hela tiden, så loppet fick avbrytas för reparation. Fast Lilian-Möller gav sig inte, en kompis fick skjutsa upp henne tillbaka till platsen det krånglat, så att hon fick cykla sina nio mil.

– Vår yngsta son har sagt ”du har aldrig fattat att du är rullstolsburen du har bara lärt dig leva med rullstol.” Självfallet är det ett handikapp, men det är också ett sätt att leva, jag har försökt vända det till något positivt. Vågar man inte så vinner man inte. Jag törs, jag kan, jag vill, jag ska. Det försöker jag leva efter. Dum i huvudet vet du, säger hon och skrattar.

Hon har nära till skrattet och hon utstrålar verkligen vilja och optimism.

– Ja annat är dumt, man har inte roligare än man gör sig, det har jag med i bröstmjölken från mamma. Roger är också positiv, han får dra det tunga lasset och han är min skatt. Han får hämta cykeln, hjälpa mig ut och göra ”kast med liten kärring” för att få upp mig på cykeln och springa in med min rullstol. Men han tycker det är värt det, vi kommer ut tillsammans och han kan aldrig cykla ifrån mig. Fast jag har fått en ringklocka av ena barnbarnet som jag kan ringa på då jag ska köra om, säger hon och skrattar.

Kämpar på

Kanske det är just kämpaglöden och skrattet som gör att många bilister tutar och vinkar glatt då de kör förbi makarna Pedersen som cyklar.

– Men det finns också de som ropar till Roger: ”Du hon där bak hjälper inte till att trampa!” De ser bara ena sidan av cykeln, där mitt stelopererade ben står stilla på en specialgjord platta. Jag har skojat med Roger att jag ska fästa en cykelkorg i byxlinningen på honom och ta med virkningen ut. Men han beordrar mig att trampa och jag trampar ju faktiskt dubbelt så mycket, eftersom jag trampar både ned och upp, alltså hela varvet, med mitt fastspända ben på andra sidan.

– Jag har inspirerats av Anders ”Järnmannen” Olsson, för jag tänker om han kan simma då kan banne mig jag cykla! Det handlar om livskvalitet.

Människor som är positiva och peppar betyder mycket, inte minst har hon fått väldigt stöd av personalen på Mandels cykel & trädgård där de var i tid och otid med den första tandemcykeln, som mest krånglade hela tiden. Men även nu, när något ska fixas, åker de dit och får service medan de väntar.

Tandemcyklar är dyra, Lilian-Möller är glad att arbetsterapeuten såg hur bra träningen var för henne så att hon delvis kunde få ekonomisk hjälp att köpa in en ny, bättre cykel.

Hur började det?

Det började för två år sen på en cykelprovardag i Karlstad där hon provade liggcykel, men blev bara rädd och såg inte möjligheterna i den. Så stod tandemcykeln där och hon tillfrågades om hon ville prova.

– Vi åkte två varv på en 200-metersbana och jag kände att det här ville jag prova igen! Sen tog killen som höll i det med sig Roger så han fick cykla fram på cykeln och körde lite tippträning med honom.

– Vi har faktiskt inte tippat än så länge, men det är en konst att cykla och det är kommunikation som gäller, speciellt då Roger är så lång så jag inte ser något framåt. Det gäller att ha full tillit för jag ser bara åt sidorna. Han glömmer bort mig ibland och sneddar lite snävt, som en dag då han sa ”känner du vad det luktar av brännässlorna?” Jag svarade honom ”ja, om du stannar ska jag plocka av dem från benen”. När vi åker förbi där det hände så skrattar vi varenda gång. Så om det är hinder i vägen, som en betongklump som jag kan slår foten i, så måste han hela tiden berätta, exempelvis om 50 meter kommer det en stolpe på höger sida.

Efterlängtad cykelbana

Lilian-Möller är, trots att de cyklar 8-10 mil i veckan, även ute dagligen och kör bortåt halvannan mil med rullstolen.

– Det är skönt och roligt att komma ut. Jag tränar även med vikter och på en motionscykel, men det är roligare att cykla ute. Min kropp mår bättre av träning, så det är min medicin, säger Lilian-Möller och fortsätter:

– När vi cyklar ut har vi med fikakorg en del dagar, eller bara kaffe och en frukt och man får jättemycket ut av det för man kan åka och diskutera, man kan ju aldrig åka ifrån varann. Så alla borde ha en tandemcykel!

Nu ser hon fram emot att cykelbanan mellan Degerfors och Karlskoga ska bli klar.

– Vi kommer se till att vara med på invigningen så som jag har väntat på det här! Vi cyklar ibland runt sjön, eller förbi Jacobs loge och ut vid Volvo och tillbaka till Degerfors, så det blir bra med cykelbana där. Sen hoppas jag Vänsterpartiet infriar sina löften och reparerar cykelbanorna, bland annat genom skogen från Strömtorpskolan.

Hon skulle också vilja köpa en kärra i stället för den de köpte men inte får använda, då den fästs i bakhjulet. Då blir ekipaget för långt, cykeln är 240 centimeter lång så de måste ha en kärra fäst i sadelstången. Med en sådan skulle hon kunna ta med rullstolen på turerna och därmed uträtta ärenden samtidigt, i stället för att stå utanför och vänta på det stela benet medan Roger går och uträttar ärenden dit de kommer.

Hoppas fler följer med

Klarälvsbanan är egentligen 22 mil, från Hammarö till Sysslebäck, men bilfri asfaltsträcka är nio mil, från Uddeholm till Karlstad på den gamla banvallen till NKIJ-banan.

– Yngsta sonen gifter sig i sommar, men i slutet av juli åker vi och det vore kul om fler härifrån hakade på och följde med. Om någon inte vill cykla kan den få köra vår bil som servicebil längs sträckan, det skulle vara jättebra.

– Där är otroligt vackert även om det i höjd med Deje är mygg till förbannelse. Där pratar man inte så mycket, utan biter ihop och pinnar på för att ta sig igenom, säger hon och skrattar igen.

Operationerna, på grund av en medfödd ledsjukdom, har avlöst varandra sedan hon var i 6-årsåldern och för 25 år sedan stelopererades Lilian-Möller Pedersens ena ben, efter tre misslyckade försök med knäledsprotes. Hon lärde sig tekniken att gå med det stela benet, men några år senare drabbades hon av en rejäl whiplashskada i en bilolycka och det gjorde att hon hamnade i rullstol.

– Yngsta barnbarnet säger att hans farmor är ”hjulbent” och det är jag ju, säger hon.

Lilian-Möller har aldrig gett upp. Hon åker såväl Vårruset som Blodomloppet i rullstol, hon dansar med sin man fast sittande i rullstolen, hon har kört den nio mil långa Klarälvsbanan etappvis två gånger i rullstol och gjorde ett första försök med tandemcykel förra året. Men den cykeln krånglade hela tiden, så loppet fick avbrytas för reparation. Fast Lilian-Möller gav sig inte, en kompis fick skjutsa upp henne tillbaka till platsen det krånglat, så att hon fick cykla sina nio mil.

– Vår yngsta son har sagt ”du har aldrig fattat att du är rullstolsburen du har bara lärt dig leva med rullstol.” Självfallet är det ett handikapp, men det är också ett sätt att leva, jag har försökt vända det till något positivt. Vågar man inte så vinner man inte. Jag törs, jag kan, jag vill, jag ska. Det försöker jag leva efter. Dum i huvudet vet du, säger hon och skrattar.

Hon har nära till skrattet och hon utstrålar verkligen vilja och optimism.

– Ja annat är dumt, man har inte roligare än man gör sig, det har jag med i bröstmjölken från mamma. Roger är också positiv, han får dra det tunga lasset och han är min skatt. Han får hämta cykeln, hjälpa mig ut och göra ”kast med liten kärring” för att få upp mig på cykeln och springa in med min rullstol. Men han tycker det är värt det, vi kommer ut tillsammans och han kan aldrig cykla ifrån mig. Fast jag har fått en ringklocka av ena barnbarnet som jag kan ringa på då jag ska köra om, säger hon och skrattar.

Kämpar på

Kanske det är just kämpaglöden och skrattet som gör att många bilister tutar och vinkar glatt då de kör förbi makarna Pedersen som cyklar.

– Men det finns också de som ropar till Roger: ”Du hon där bak hjälper inte till att trampa!” De ser bara ena sidan av cykeln, där mitt stelopererade ben står stilla på en specialgjord platta. Jag har skojat med Roger att jag ska fästa en cykelkorg i byxlinningen på honom och ta med virkningen ut. Men han beordrar mig att trampa och jag trampar ju faktiskt dubbelt så mycket, eftersom jag trampar både ned och upp, alltså hela varvet, med mitt fastspända ben på andra sidan.

– Jag har inspirerats av Anders ”Järnmannen” Olsson, för jag tänker om han kan simma då kan banne mig jag cykla! Det handlar om livskvalitet.

Människor som är positiva och peppar betyder mycket, inte minst har hon fått väldigt stöd av personalen på Mandels cykel & trädgård där de var i tid och otid med den första tandemcykeln, som mest krånglade hela tiden. Men även nu, när något ska fixas, åker de dit och får service medan de väntar.

Tandemcyklar är dyra, Lilian-Möller är glad att arbetsterapeuten såg hur bra träningen var för henne så att hon delvis kunde få ekonomisk hjälp att köpa in en ny, bättre cykel.

Hur började det?

Det började för två år sen på en cykelprovardag i Karlstad där hon provade liggcykel, men blev bara rädd och såg inte möjligheterna i den. Så stod tandemcykeln där och hon tillfrågades om hon ville prova.

– Vi åkte två varv på en 200-metersbana och jag kände att det här ville jag prova igen! Sen tog killen som höll i det med sig Roger så han fick cykla fram på cykeln och körde lite tippträning med honom.

– Vi har faktiskt inte tippat än så länge, men det är en konst att cykla och det är kommunikation som gäller, speciellt då Roger är så lång så jag inte ser något framåt. Det gäller att ha full tillit för jag ser bara åt sidorna. Han glömmer bort mig ibland och sneddar lite snävt, som en dag då han sa ”känner du vad det luktar av brännässlorna?” Jag svarade honom ”ja, om du stannar ska jag plocka av dem från benen”. När vi åker förbi där det hände så skrattar vi varenda gång. Så om det är hinder i vägen, som en betongklump som jag kan slår foten i, så måste han hela tiden berätta, exempelvis om 50 meter kommer det en stolpe på höger sida.

Efterlängtad cykelbana

Lilian-Möller är, trots att de cyklar 8-10 mil i veckan, även ute dagligen och kör bortåt halvannan mil med rullstolen.

– Det är skönt och roligt att komma ut. Jag tränar även med vikter och på en motionscykel, men det är roligare att cykla ute. Min kropp mår bättre av träning, så det är min medicin, säger Lilian-Möller och fortsätter:

– När vi cyklar ut har vi med fikakorg en del dagar, eller bara kaffe och en frukt och man får jättemycket ut av det för man kan åka och diskutera, man kan ju aldrig åka ifrån varann. Så alla borde ha en tandemcykel!

Nu ser hon fram emot att cykelbanan mellan Degerfors och Karlskoga ska bli klar.

– Vi kommer se till att vara med på invigningen så som jag har väntat på det här! Vi cyklar ibland runt sjön, eller förbi Jacobs loge och ut vid Volvo och tillbaka till Degerfors, så det blir bra med cykelbana där. Sen hoppas jag Vänsterpartiet infriar sina löften och reparerar cykelbanorna, bland annat genom skogen från Strömtorpskolan.

Hon skulle också vilja köpa en kärra i stället för den de köpte men inte får använda, då den fästs i bakhjulet. Då blir ekipaget för långt, cykeln är 240 centimeter lång så de måste ha en kärra fäst i sadelstången. Med en sådan skulle hon kunna ta med rullstolen på turerna och därmed uträtta ärenden samtidigt, i stället för att stå utanför och vänta på det stela benet medan Roger går och uträttar ärenden dit de kommer.

Hoppas fler följer med

Klarälvsbanan är egentligen 22 mil, från Hammarö till Sysslebäck, men bilfri asfaltsträcka är nio mil, från Uddeholm till Karlstad på den gamla banvallen till NKIJ-banan.

– Yngsta sonen gifter sig i sommar, men i slutet av juli åker vi och det vore kul om fler härifrån hakade på och följde med. Om någon inte vill cykla kan den få köra vår bil som servicebil längs sträckan, det skulle vara jättebra.

– Där är otroligt vackert även om det i höjd med Deje är mygg till förbannelse. Där pratar man inte så mycket, utan biter ihop och pinnar på för att ta sig igenom, säger hon och skrattar igen.

Om Lilian-Möller

Namn: Lilian-Möller Pedersen (det något annorlunda dubbelnamnet kommer från Danmark).

Ålder: 55 år.

Familj: Maken Roger, fyra barn, åtta barnbarn, mamma och två Cornish rex-katter.

Hobby: Familjen, trädgårdsarbete i kolonilotten, cykla, dans, handarbete; stickar, virkar, målar.

På agendan just nu: Vårruset, cykla Klarälvsbanan sen Blodomloppet.