2016-04-30 06:00

2016-04-30 06:00

Vi föds varken onda eller goda

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Och så kom det där igen.
Argumentet som gör mig upprörd och som jag anser vara ett feltänk av stora mått.

Jag hade en lång diskussion om mobbning, och jag framhärdade i att det är en allt igenom ond handling.

Men barn föds inte onda, får jag då höra.

Nej det gör de inte. Så långt är vi överens.

Men min bestämda uppfattning är att de inte heller föds goda.

Barn föds som ett blankt papper som behöver fyllas med värderingar. Med tydliga regler om vad som är rätt och fel. Men uppmuntran och tillrättavisningar från i första hand föräldrarna, men också resten av vuxenvärlden.

Ett spädbarn biter sin mamma i bröstvårtan – inte för att vara elak, utan det lilla livet har helt enkelt ingen aning om att det gör ont på mamma.

En ettåring drar katten i svansen och hunden i öronen – för han eller hon har ingen som helst uppfattning om att djuren inte alls tycker att det är kul.

En tvååring dänger gladeligen spaden i huvudet på lekkamraten om han eller hon inte får som hon vill. Har barnet aldrig blivit slaget kan han eller hon inte föreställa sig att det gör ont.

Ett barn som lär sig prata har inget som helst begrepp om ords betydelse eller valör. Han eller hon har ingen aning om att idiot eller tjockis är ord som gör andra illa – om ingen lär dem det.

Naturligtvis föds vi alla med olika förutsättningar för att känna empati. Vissa av oss har lätt för att sätta oss in i andras situation, för andra är det svårt.

Alla har alltså inte förutsättningar att jobba inom psykiatri, barnomsorg och äldreomsorg.

Men med otroligt få undantag kan vi alla lära oss att inte göra folk illa fysiskt. Att det gör ont att bli slagen och sparkad är inte svårt att inse.

De allra flesta av oss kan också lära oss att vara försiktiga med ord. Att inte kalla folk för saker som kan såra. Och även om man inte kan förstå vidden av hur ont det kan göra i en annan människa så kan vi lära oss att låta bli att använda ord som kan göra ont i någon annans själ och hjärta.

Men det är ett ansvar som vilar oerhört tungt på oss föräldrar. Och på alla vuxna som har med barn att göra.

Barn är så otroligt mycket smartare och klokare än vi vuxna alltid inser. Ungar plockar upp och registrerar signaler hela tiden. Och klyschan att de gör som vi gör och inte som vi säger är väldigt, väldigt sann.

Så därför gäller det att markera direkt när ett barn gör ett annat barn illa.

Om det är vårt eget barn är det naturligtvis allra viktigast. Men som vuxen har man ett ansvar för det samhälle vi lever i och det samhälle vi skapar. Och då får man faktiskt ta sig omaket att säga till ett barn som slår ett annat att det är fel.

Oavsett vems barn det är.

Och hur smärtsamt det än kan vara så måste vi också våga se att våra egna barn – även om de naturligtvis är bäst på jorden – inte är perfekta de heller utan behöver en guidande hand i livet.

 

Jag hade en lång diskussion om mobbning, och jag framhärdade i att det är en allt igenom ond handling.

Men barn föds inte onda, får jag då höra.

Nej det gör de inte. Så långt är vi överens.

Men min bestämda uppfattning är att de inte heller föds goda.

Barn föds som ett blankt papper som behöver fyllas med värderingar. Med tydliga regler om vad som är rätt och fel. Men uppmuntran och tillrättavisningar från i första hand föräldrarna, men också resten av vuxenvärlden.

Ett spädbarn biter sin mamma i bröstvårtan – inte för att vara elak, utan det lilla livet har helt enkelt ingen aning om att det gör ont på mamma.

En ettåring drar katten i svansen och hunden i öronen – för han eller hon har ingen som helst uppfattning om att djuren inte alls tycker att det är kul.

En tvååring dänger gladeligen spaden i huvudet på lekkamraten om han eller hon inte får som hon vill. Har barnet aldrig blivit slaget kan han eller hon inte föreställa sig att det gör ont.

Ett barn som lär sig prata har inget som helst begrepp om ords betydelse eller valör. Han eller hon har ingen aning om att idiot eller tjockis är ord som gör andra illa – om ingen lär dem det.

Naturligtvis föds vi alla med olika förutsättningar för att känna empati. Vissa av oss har lätt för att sätta oss in i andras situation, för andra är det svårt.

Alla har alltså inte förutsättningar att jobba inom psykiatri, barnomsorg och äldreomsorg.

Men med otroligt få undantag kan vi alla lära oss att inte göra folk illa fysiskt. Att det gör ont att bli slagen och sparkad är inte svårt att inse.

De allra flesta av oss kan också lära oss att vara försiktiga med ord. Att inte kalla folk för saker som kan såra. Och även om man inte kan förstå vidden av hur ont det kan göra i en annan människa så kan vi lära oss att låta bli att använda ord som kan göra ont i någon annans själ och hjärta.

Men det är ett ansvar som vilar oerhört tungt på oss föräldrar. Och på alla vuxna som har med barn att göra.

Barn är så otroligt mycket smartare och klokare än vi vuxna alltid inser. Ungar plockar upp och registrerar signaler hela tiden. Och klyschan att de gör som vi gör och inte som vi säger är väldigt, väldigt sann.

Så därför gäller det att markera direkt när ett barn gör ett annat barn illa.

Om det är vårt eget barn är det naturligtvis allra viktigast. Men som vuxen har man ett ansvar för det samhälle vi lever i och det samhälle vi skapar. Och då får man faktiskt ta sig omaket att säga till ett barn som slår ett annat att det är fel.

Oavsett vems barn det är.

Och hur smärtsamt det än kan vara så måste vi också våga se att våra egna barn – även om de naturligtvis är bäst på jorden – inte är perfekta de heller utan behöver en guidande hand i livet.