2016-04-30 06:00

2016-04-30 06:00

Börja' alltihop på Ko'sia?

KRÖNIKA

Jahapp, då var det Valborgsmäss igen och för egen del tänker jag tillbringa den på just Ko'sia.

Närmare bestämt vid Knutsbols Hembygdsgård efter att ha fått frågan om jag ville åta mig hedersuppdraget att hålla årets vårtal där.

– Aldrig i livet, blev mitt spontana svar. Men efter att ha stött och blött, för och emot, kom jag så småningom fram till att ett sån't erbjudande får man nog bara ''once in a lifetime''.

Så mot bättre vetande tackade jag till slut ja.

Men hur uppstod traditionen att elda på Valborg och vem var hon, den där Valborg?

Ja, den enda Valborg jag känner till - från mina barndomstid på Ko'sia - är Valborg som bodde uppe i Gubbens Tôrp.

Valborg var gängad med Sven och det jag bäst kommer ihåg är när äkta paret Johansson skulle framôt sta'n.

Två gigantiska människor – kanske till en del beroende på alla kläder dom bultat på sig – och en minst lika gigantisk motorcykel med tillhörande, hembyggd, inbyggd sidovagn.

Som Valborg fyllde upp till sista kubikmillimetern.

Ett enormt ekipage, i alla fall i ett barns ögon, som inte minskade i omfång när Sven kickade i gång helvetesmaskinen.

En smärre jordbävning, varken mer eller mindre! Som man förstod hade fått ett lyckligt slut när rök och bensinångor så småningom lagt sig och ekipaget fick stadiga konturer igen och kunde börja sin resa mot staden.

Men inte kan det väl vara den Valborg som fått eldarekvällen uppkallad efter sig?

Neej, även om det vore häftigt så lutar det nog mera åt den heliga Valborg som helgonförklarades under 700-talet och som senare kom att sammankopplas med en hednisk högtid i Tyskland. Och i och med det kom hennes namn – oavsett vad Valborg tyckte – att sammanknippas med hedendomens vårfester som av kristna stämplades som orgier.

För då var häxorna på gång igen och för den vidskepliga allmogen var det bara att, för andra gången under året, ta till gamla beprövade metoder.

Fast, påskeldarna tände man ju för att fira att helvetet var över, valborgsmässoeldarna tog man till för att oskadliggöra spökerierna som leddes av Gammel-Far själv.

Men efterhand tappade man tron på både det ena och andra och övergick till att fira av tradition. Valborg kallades också ett tag för barfotadagen, den dag när barnens skodon låstes in för resten av sommaren.

– Nu onger får ni springe barfota fram te' hösten, ocke dä snöer eller inte.

Men man eldade ju också för att få bort vintern och ju mer man eldade, desto varmare blev sommaren.

Vallebomäss skulle man också dricka mod i märg och ben och på sina håll kallades aftonen för Toddy-daen. Och än i dag i vår upplysta tid, händer det att gubbar samlas för att med hjälp av manligt drickande förstärka sitt kurage.

Oavsett vilket, så hoppas jag att vi ses vi i kväll för att föra diverse traditioner vidare, men också för att hedra den gamla flamman Valborg som fick bränna sitt kristna varumärke för en hednisk rit.

För egen del skickar jag en tanke till Valborg från Gubbens Tôrp, för man kan aldrig vara helt säker.

Kanske har hon trots allt ett finger med i brastraditionen.

I alla fall den på Ko'sia sjön i Knutsbol.

Närmare bestämt vid Knutsbols Hembygdsgård efter att ha fått frågan om jag ville åta mig hedersuppdraget att hålla årets vårtal där.

– Aldrig i livet, blev mitt spontana svar. Men efter att ha stött och blött, för och emot, kom jag så småningom fram till att ett sån't erbjudande får man nog bara ''once in a lifetime''.

Så mot bättre vetande tackade jag till slut ja.

Men hur uppstod traditionen att elda på Valborg och vem var hon, den där Valborg?

Ja, den enda Valborg jag känner till - från mina barndomstid på Ko'sia - är Valborg som bodde uppe i Gubbens Tôrp.

Valborg var gängad med Sven och det jag bäst kommer ihåg är när äkta paret Johansson skulle framôt sta'n.

Två gigantiska människor – kanske till en del beroende på alla kläder dom bultat på sig – och en minst lika gigantisk motorcykel med tillhörande, hembyggd, inbyggd sidovagn.

Som Valborg fyllde upp till sista kubikmillimetern.

Ett enormt ekipage, i alla fall i ett barns ögon, som inte minskade i omfång när Sven kickade i gång helvetesmaskinen.

En smärre jordbävning, varken mer eller mindre! Som man förstod hade fått ett lyckligt slut när rök och bensinångor så småningom lagt sig och ekipaget fick stadiga konturer igen och kunde börja sin resa mot staden.

Men inte kan det väl vara den Valborg som fått eldarekvällen uppkallad efter sig?

Neej, även om det vore häftigt så lutar det nog mera åt den heliga Valborg som helgonförklarades under 700-talet och som senare kom att sammankopplas med en hednisk högtid i Tyskland. Och i och med det kom hennes namn – oavsett vad Valborg tyckte – att sammanknippas med hedendomens vårfester som av kristna stämplades som orgier.

För då var häxorna på gång igen och för den vidskepliga allmogen var det bara att, för andra gången under året, ta till gamla beprövade metoder.

Fast, påskeldarna tände man ju för att fira att helvetet var över, valborgsmässoeldarna tog man till för att oskadliggöra spökerierna som leddes av Gammel-Far själv.

Men efterhand tappade man tron på både det ena och andra och övergick till att fira av tradition. Valborg kallades också ett tag för barfotadagen, den dag när barnens skodon låstes in för resten av sommaren.

– Nu onger får ni springe barfota fram te' hösten, ocke dä snöer eller inte.

Men man eldade ju också för att få bort vintern och ju mer man eldade, desto varmare blev sommaren.

Vallebomäss skulle man också dricka mod i märg och ben och på sina håll kallades aftonen för Toddy-daen. Och än i dag i vår upplysta tid, händer det att gubbar samlas för att med hjälp av manligt drickande förstärka sitt kurage.

Oavsett vilket, så hoppas jag att vi ses vi i kväll för att föra diverse traditioner vidare, men också för att hedra den gamla flamman Valborg som fick bränna sitt kristna varumärke för en hednisk rit.

För egen del skickar jag en tanke till Valborg från Gubbens Tôrp, för man kan aldrig vara helt säker.

Kanske har hon trots allt ett finger med i brastraditionen.

I alla fall den på Ko'sia sjön i Knutsbol.

  • Torbjörn S. Karlsson