2016-04-29 06:00

2016-04-30 09:04

Snart är det 17 kvadrat som gäller

KRÖNIKA

Det känns på sätt och vis som att vi har hållit på att flytta sen i januari. Vi har gått igenom rum för rum i huset. Gäststugan där jag har mitt kontor. Vi har städat hela stallet och plockat i ordning i vår egenbyggda festkokal uppe på logen.

Vi har fyllt kartong efter kartong. Kört lass efter lass till återvinningen. Gjort ett antal vändor till vårt förråd där vi magasinerar våra kartonger och de möbler vi vill spara.

Förrådet är 17 kvadratmeter stort. Vårt nuvarande hem och tomt flera tusen kvadrat större.

Vi måste vara hårda, inte packa ner saker i onödan. Sånt som vi nog hade sparat av bara farten om vi skulle ha flyttat direkt till ett annat hus gör vi oss av med nu.

– Vi säljer sängborden! sa jag förra helgen. Och så direkt ut på köp- och säljsidan på Facebook.


Det var inget fel på sängborden, tvärtom var de riktigt fina. Men vi insåg när vi rensade att vi bara hade fyllt dem med saker som inte alls behövde ta upp plats just bredvid sängen.

Självklart får en del vara kvar. När vi kommer hem efter vår jorden runt-resa nästa sommar och förhoppningsvis hittar ett nytt hus att köpa så är det ju skönt att slippa börja helt från noll.

Plus att vi ju också äger många kära saker; foton, minnen, gåvor, arveporslin, fina leksaker och annat som vi förstås vill ha kvar.

Men snart är det 17 kvadrat som gäller, och då måste en hel del lämna oss längs vägen.

Det är en speciell process, helt klart. Den här veckan har vi haft en fotograf här som har tagit bilder på huset till annonsen.

Städa och piffa, nya blommor. För naturligtvis vill vi visa ett älskat hus från sin bästa sida.


Samtidigt känns det lite konstigt. Vi har packat ner så mycket av det som är vi. Den enorma väggbonaden med en paljettbeströdd rosa/grön elefant till exempel, som vi köpte på en strand i Goa i Indien. Vi älskar den, men inser att den kanske inte riktigt tilltalar alla. Och under alla omständigheter så stjäl den nog sannolikt ögats uppmärksamhet hos potentiella köpare, och det är ju inte riktigt meningen.

Så nu ligger elefanten där, ihopvikt i en av alla flyttkartonger i förrådet. Han har sällskap av foton och en rad andra personliga saker.

Nu är huset mer... fint. Neutralt. Sådär som jag antar att det ska vara för att någon annan ska kunna tänka in sina möbler här. Sina foton, sina tavlor. Där ska inte vår rosagröna elefant vara med och konkurrera om utrymmet, så är det ju bara.

Men jag saknar den lite, och jag saknar fotoväggen med massa bilder på oss, barnen, familj och vänner som vi tog ner när vardagsrummet skulle målas bländande vitt tidigare i våras.

I kartongerna ligger en del av allt det där som är vi, det som har varit Gräsholmens själ för just oss.


Därför är allt det här även en inre process som pågår i oss alla fyra, en utdragen separation från den plats som varit bara vår i nästan tio år.

Nu börjar vi släppa taget, och det känns både konstigt, skönt och vemodigt på en och samma gång.

Men jag tror faktiskt att vi börjar bli redo.

Vi har fyllt kartong efter kartong. Kört lass efter lass till återvinningen. Gjort ett antal vändor till vårt förråd där vi magasinerar våra kartonger och de möbler vi vill spara.

Förrådet är 17 kvadratmeter stort. Vårt nuvarande hem och tomt flera tusen kvadrat större.

Vi måste vara hårda, inte packa ner saker i onödan. Sånt som vi nog hade sparat av bara farten om vi skulle ha flyttat direkt till ett annat hus gör vi oss av med nu.

– Vi säljer sängborden! sa jag förra helgen. Och så direkt ut på köp- och säljsidan på Facebook.


Det var inget fel på sängborden, tvärtom var de riktigt fina. Men vi insåg när vi rensade att vi bara hade fyllt dem med saker som inte alls behövde ta upp plats just bredvid sängen.

Självklart får en del vara kvar. När vi kommer hem efter vår jorden runt-resa nästa sommar och förhoppningsvis hittar ett nytt hus att köpa så är det ju skönt att slippa börja helt från noll.

Plus att vi ju också äger många kära saker; foton, minnen, gåvor, arveporslin, fina leksaker och annat som vi förstås vill ha kvar.

Men snart är det 17 kvadrat som gäller, och då måste en hel del lämna oss längs vägen.

Det är en speciell process, helt klart. Den här veckan har vi haft en fotograf här som har tagit bilder på huset till annonsen.

Städa och piffa, nya blommor. För naturligtvis vill vi visa ett älskat hus från sin bästa sida.


Samtidigt känns det lite konstigt. Vi har packat ner så mycket av det som är vi. Den enorma väggbonaden med en paljettbeströdd rosa/grön elefant till exempel, som vi köpte på en strand i Goa i Indien. Vi älskar den, men inser att den kanske inte riktigt tilltalar alla. Och under alla omständigheter så stjäl den nog sannolikt ögats uppmärksamhet hos potentiella köpare, och det är ju inte riktigt meningen.

Så nu ligger elefanten där, ihopvikt i en av alla flyttkartonger i förrådet. Han har sällskap av foton och en rad andra personliga saker.

Nu är huset mer... fint. Neutralt. Sådär som jag antar att det ska vara för att någon annan ska kunna tänka in sina möbler här. Sina foton, sina tavlor. Där ska inte vår rosagröna elefant vara med och konkurrera om utrymmet, så är det ju bara.

Men jag saknar den lite, och jag saknar fotoväggen med massa bilder på oss, barnen, familj och vänner som vi tog ner när vardagsrummet skulle målas bländande vitt tidigare i våras.

I kartongerna ligger en del av allt det där som är vi, det som har varit Gräsholmens själ för just oss.


Därför är allt det här även en inre process som pågår i oss alla fyra, en utdragen separation från den plats som varit bara vår i nästan tio år.

Nu börjar vi släppa taget, och det känns både konstigt, skönt och vemodigt på en och samma gång.

Men jag tror faktiskt att vi börjar bli redo.

  • Ida Thunberg