2016-04-23 06:00

2016-04-23 06:00

Jag fick hjälp med stukad hjärna

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Denna krönika har jag skrivit på i snart en månad, och jag är fortfarande rädd för att någon ska ta illa vid sig.

Tycka att jag uttrycker mig klumpigt. Känna sig sårad.

Men jag måste ta risken, för ju mer jag tänker på detta desto viktigare känns det.

Jag har nämligen stukat hjärnan lite, och fått fantastisk hjälp med att få stödbandage så att den mår bra igen. Och jag vill att alla ni andra som också stukat hjärnan ska veta att det är OK, och att det finns hjälp att få.

Naturligtvis gick jag inte till företagshälsovården, vårdcentralen eller min chef och sa att jag hade stukat hjärnan. Det kan man ju inte göra. Man kan få hjärnskakning, men stuka den, det kan man inte.

Fast ändå var det just precis det jag hade gjort.

Vid en ordinarie hälsokontroll upptäckte de att jag hade ett så högt blodtryck att jag blev sjukskriven med omedelbar verkan. Min kloka läkare misstänkte att det låg mer än övervikt bakom blodtrycket, och min chef sa OK till att jag fick gå till en beteendevetare.

Och det visade sig ganska snart att min hjärna var stukad.

Den hade tappat fokus på vad som var viktigast. Den satt fast i en massa måsten och rädsla för att göra folk illa om jag skulle tvinga fram förändringar för snabbt. Den hade fått för sig att den var tvungen att vara med överallt – fast det ju egentligen är alldeles självklart att så inte är fallet.

I sina försök att räcka till på alla fronter så blev min hjärna stukad.

Och precis som en fot, en arm eller ett ben så behövde den tid att läka.

Min hjärna behövde vila i högläge, stödbandage och kryckor och tid på sig att återhämta sig. Precis som vilken annan kroppsdel som helst som skadats.

Och den behövde hjälp av ett proffs. En människa som frågade varför? och vet du vad jag tänker om det och uppmanade mig att vara snäll mot mig själv. En människa som helt enkelt satte stödbandage på min hjärna. Som inte tyckte att det var det minsta konstigt att ha en stukad hjärna. Som tyckte att det var lika självklart som ett brutet ben...

Jag har nu varit tillbaka på jobbet i en månad, och det känns som att det går bra. Jag har tagit ett steg i taget, inte försökt att göra allt på en gång – trots att jag jobbat heltid. Jag har insett att när jag varit borta i drygt två månader så måste det få ta lite tid innan allt är på plats.

På samma sätt som man börjar träna med viss försiktighet efter en skada så har jag tvingat mig själv att prioritera det som är viktigast och acceptera att vissa saker hinner jag helt enkelt inte med.

Det gör mig varken till en dålig människa eller en usel chef. Det gör mig till människa.

Jag hoppas att jag fått mig en tankeställare som hindrar mig från att hamna i denna situation igen.

Men om jag – eller min omgivning – skulle märka att jag höll på att falla tillbaka i gamla mönster så har jag inte tänkt att tveka.

Jag kommer att säga ”Ursäkta, jag har stukat hjärnan och behöver stödbandage.”

Det är inget att skämmas för – och det finns hjälp att få.

Tycka att jag uttrycker mig klumpigt. Känna sig sårad.

Men jag måste ta risken, för ju mer jag tänker på detta desto viktigare känns det.

Jag har nämligen stukat hjärnan lite, och fått fantastisk hjälp med att få stödbandage så att den mår bra igen. Och jag vill att alla ni andra som också stukat hjärnan ska veta att det är OK, och att det finns hjälp att få.

Naturligtvis gick jag inte till företagshälsovården, vårdcentralen eller min chef och sa att jag hade stukat hjärnan. Det kan man ju inte göra. Man kan få hjärnskakning, men stuka den, det kan man inte.

Fast ändå var det just precis det jag hade gjort.

Vid en ordinarie hälsokontroll upptäckte de att jag hade ett så högt blodtryck att jag blev sjukskriven med omedelbar verkan. Min kloka läkare misstänkte att det låg mer än övervikt bakom blodtrycket, och min chef sa OK till att jag fick gå till en beteendevetare.

Och det visade sig ganska snart att min hjärna var stukad.

Den hade tappat fokus på vad som var viktigast. Den satt fast i en massa måsten och rädsla för att göra folk illa om jag skulle tvinga fram förändringar för snabbt. Den hade fått för sig att den var tvungen att vara med överallt – fast det ju egentligen är alldeles självklart att så inte är fallet.

I sina försök att räcka till på alla fronter så blev min hjärna stukad.

Och precis som en fot, en arm eller ett ben så behövde den tid att läka.

Min hjärna behövde vila i högläge, stödbandage och kryckor och tid på sig att återhämta sig. Precis som vilken annan kroppsdel som helst som skadats.

Och den behövde hjälp av ett proffs. En människa som frågade varför? och vet du vad jag tänker om det och uppmanade mig att vara snäll mot mig själv. En människa som helt enkelt satte stödbandage på min hjärna. Som inte tyckte att det var det minsta konstigt att ha en stukad hjärna. Som tyckte att det var lika självklart som ett brutet ben...

Jag har nu varit tillbaka på jobbet i en månad, och det känns som att det går bra. Jag har tagit ett steg i taget, inte försökt att göra allt på en gång – trots att jag jobbat heltid. Jag har insett att när jag varit borta i drygt två månader så måste det få ta lite tid innan allt är på plats.

På samma sätt som man börjar träna med viss försiktighet efter en skada så har jag tvingat mig själv att prioritera det som är viktigast och acceptera att vissa saker hinner jag helt enkelt inte med.

Det gör mig varken till en dålig människa eller en usel chef. Det gör mig till människa.

Jag hoppas att jag fått mig en tankeställare som hindrar mig från att hamna i denna situation igen.

Men om jag – eller min omgivning – skulle märka att jag höll på att falla tillbaka i gamla mönster så har jag inte tänkt att tveka.

Jag kommer att säga ”Ursäkta, jag har stukat hjärnan och behöver stödbandage.”

Det är inget att skämmas för – och det finns hjälp att få.