2016-04-22 06:00

2016-04-22 06:00

"Stig Larsson på Musikskolan lade grunden"

MUSIK: Michael Karlsson har spelat 38 år i Göteborgs Symfoniker

Den 24 april 1866 spelades Max Bruch Violinkonsert nr 1 i g-moll för första gången. Den tyske violinisten Otto von Königslöw var solist och Max Bruch dirigerade. På dagen 150 år senare är Michael Karlsson, uppvuxen på Tegnérvägen i Karlskoga, solist i samma verk.

– Är det så? Vad roligt! Det är nästan så att jag blir lite nervös, säger Michael Karlsson när han får veta vad man kan hitta på nätet. Han berättar att han spelat Bruch mycket kända och omtyckta violinkonsert tre, fyra gånger innan söndagens konsert med Karlskoga Symfoniorkester i Musikpalatset.

– Jag har som orkestermusiker inte så mycket tid att öva in så svåra grejer. Vi får oftast nya noter och en ny dirigent varje måndag och sen är det konserter torsdag och fredag och så rullar det på, tillägger han.

Michael Karlsson är numera en av försteviolinisterna i Göteborgs Symfoniker efter att ha varit konsertmästare i 30 år. Han provspelade 1978 för jobbet som konsertmästare och fick det och flyttade då till Göteborg där han alltsedan dess bor och arbetar.

– Jag tyckte det var dags att pröva vingarna och nu har jag varit med i Göteborgs Symfoniker i 38 år. Oj, oj, oj, tiden bara rinner iväg. Men det är jämlikt, ingen kommer undan, konstaterar han med ett leende.

– Det är ganska vanligt att man flyttas ned till försteviolinist efter att ha varit konsertmästare i många år. Fast flyttas ned. Vi spelar ju precis samma noter, förtydligar han.

Skillnaden är att konsertmästaren sitter nära dirigenten och har ett ansvar gentemot stämman.

– Om ingen annan kan så måste du kunna, vecka efter vecka, år ut och år in.

Med på hela Järvi-resan

Michael Karlsson har suttit nära dirigenter som Neeme Järvi, nu chefdirigent emeritus efter att ha varit verksam 1982 till 2004, Gustavo Dudamel och Kent Nagano, som är konstnärlig rådgivare och förste dirigent för Göteborgs Symfoniker sedan 2013.

– Jag var med när Neeme Järvi började. Det var då det lyfte och jag har varit med på hela resan med turnéer runt om i världen och inte under 150 skivinspelningar på stora grammofonbolag.

Han vill inte rangordna dessa storheter utan nöjer sig med konstaterandet att det vore falskt att förneka att han inte skulle ha synpunkter.

– Men alla har så mycket positiva egenskaper och till syvende og sidst är det resultatet som räknas. Så lägger man samman allt överväger det positiva.

Han har också arbetat med Sixten Ehrling under de år han ingick i Stockholms Sinfonietta samtidigt som han var anställd av Göteborgs Symfoniker.

– Jag var med i Stockholms Sinfonietta i 15-20 år och vi hade ofta Sixten Ehrling som gästdirigent. Och när man nämner hans namn ryggar folk tillbaka men faktum är att han var en väldigt bra dirigent och inte alls så elak som folk tror. Sixten Ehrling var rättfram och hade massor av humor samtidigt som han var oerhört kvicktänkt, säger Michael Karlsson och berättar en anekdot som rör sen ankomst.

Pedrazzini

Michael Karlsson spelar på en Pedrazzini från 1916 och berättar att fiolen kallas nyitalienare eftersom den är några hundra år yngre än Stradivarius. Han får frågan om han har några förebilder som violinist och svarar:

– Inte förebilder, men det finns sådana som jag tycker om att lyssna på. Det gäller främst violinister av den gamla stammen och för mig är David Ojstrach nummer ett.

Han placerar också Jascha Heifetz och Isaac Stern i den gamla stammen och av de nyare violinisterna nämner han bland andra Itzhak Perlman och Pinchas Zukerman.

– De unga är äldre än mig, konstaterar han med ett skratt.

– De unga spelar också fantastiskt bra tekniskt men de låter så lika.

Vad krävs då för att bli en bra violinist? Vilken är den viktigaste egenskapen?

– Det är lätt att försköna när man ser tillbaka men jag tycker själv att jag övade väldigt många timmar varje dag så uthållighet, att stå ensam i kammaren många timmar, svarar han.

– Jag tror att begåvning är 5 procent och arbete 95 procent. Och i de 5 procenten begåvning ligger det att stå i många timmar och öva, tillägger han och sänder en tacksamhetens tanke till sin lärare på dåvarande Musikskolan i Karlskoga, Stig Larsson.

– Det är Stig Larsson som lagt grunden. Han var en mycket bra violinpedagog och kunde dessutom spela bra. Det lät vackert när han spelade och det gjorde det inte när jag höll i fiolen så jag ville låta som Stig Larsson, säger han och berättar att Stig Larsson hade sin undervisning i den vita byggnad som fortfarande står kvar i Loviselund.

Michael Karlsson är född i juni 1951 och gick de sex första skolåren på Karlberg.

– Jag och brorsan hade två minuters promenadväg till skolan.

Numera bor han på Södra Vägen i Göteborg och har tre minuters promenad till Göteborgs konserthus där symfonikerna håller till.

– Men jag fick lite längre väg när jag gick på Högre Allmänna Läroverket, påminner han.

Michael Karlsson gick realskolan 1964 till 1967 och flyttade därefter till Örebro för att gå en tvåårig förberedande utbildning följd av tre år på Örebro Musikpedagogiska Institut där han hade professor Tibor Fülep som lärare.

– Innan dess hade jag haft privatlektioner för Tibor Fülep och det började jag med som 13-åring. Jag åkte varje lördag mellan Karlskoga och Örebro så den sträckan kunde jag.

Varför fiol?

– Mamma, svarar han.

– Fast det finns andra aspekter också. Alla skulle spela blockflöjt eller mandolin och efter ettan tyckte någon att jag skulle spela fiol. Men jag ville spela trumpet. Alla säger att det är svårt att spela fiol så jag tog det som en utmaning att prova detta omöjliga instrument.

– Nu kan jag hålla med om att det är svårt att spela violin. Och det blir värre och värre för varje år, konstaterar han.

Michael Karlsson tar sin examen 1972 och får samma år anställning i Örebro Kammarorkester där han stannar till 1978, med ett års mellanspel i Norrköpings Symfoniorkester. Sen bär det iväg till Göteborg och jobbet som konsertmästare i Göteborgs Symfoniker, en orkester som bildades 1905 och idag har 109 musiker på lönelistan. Det finns tre alternativ för den som vill gå i pension, 63, 65 och 67 år och Michael Karlsson som är inne på sitt 65:e år tänker köra två år till.

Rogivande i Karlskoga

Han säger ”komma hem till Karlskoga” och tycker det är rogivande här. En fika i Patricia's Café är för honom i ABF-huset och när han ser gamla kort från Ekmansbacken minns han hur han och kompisarna satt och spelade 25-örespoker i Reinholdz konditori. Och han skrattar när han ser över Centralplan och påminns om den eviga ostmackan som åkte ut och in på Terassen bara för att ynglingen skulle få beställa en liten madeira. Och den som låg riktigt bra till hos servitriserna kunde få komplettera med en Pripps Blå.

– Jag höll på med segelflygning under åren i Karlskoga och har några segelflygskompisar kvar som jag ska träffa på lördag, säger han och berättar att han har en flygsimulator som heter As real as it gets i lägenheten i Göteborg.

– Och vilket gott vatten Karlskoga har. Det är fantastiskt gott! säger han och smackar.

– Är det så? Vad roligt! Det är nästan så att jag blir lite nervös, säger Michael Karlsson när han får veta vad man kan hitta på nätet. Han berättar att han spelat Bruch mycket kända och omtyckta violinkonsert tre, fyra gånger innan söndagens konsert med Karlskoga Symfoniorkester i Musikpalatset.

– Jag har som orkestermusiker inte så mycket tid att öva in så svåra grejer. Vi får oftast nya noter och en ny dirigent varje måndag och sen är det konserter torsdag och fredag och så rullar det på, tillägger han.

Michael Karlsson är numera en av försteviolinisterna i Göteborgs Symfoniker efter att ha varit konsertmästare i 30 år. Han provspelade 1978 för jobbet som konsertmästare och fick det och flyttade då till Göteborg där han alltsedan dess bor och arbetar.

– Jag tyckte det var dags att pröva vingarna och nu har jag varit med i Göteborgs Symfoniker i 38 år. Oj, oj, oj, tiden bara rinner iväg. Men det är jämlikt, ingen kommer undan, konstaterar han med ett leende.

– Det är ganska vanligt att man flyttas ned till försteviolinist efter att ha varit konsertmästare i många år. Fast flyttas ned. Vi spelar ju precis samma noter, förtydligar han.

Skillnaden är att konsertmästaren sitter nära dirigenten och har ett ansvar gentemot stämman.

– Om ingen annan kan så måste du kunna, vecka efter vecka, år ut och år in.

Med på hela Järvi-resan

Michael Karlsson har suttit nära dirigenter som Neeme Järvi, nu chefdirigent emeritus efter att ha varit verksam 1982 till 2004, Gustavo Dudamel och Kent Nagano, som är konstnärlig rådgivare och förste dirigent för Göteborgs Symfoniker sedan 2013.

– Jag var med när Neeme Järvi började. Det var då det lyfte och jag har varit med på hela resan med turnéer runt om i världen och inte under 150 skivinspelningar på stora grammofonbolag.

Han vill inte rangordna dessa storheter utan nöjer sig med konstaterandet att det vore falskt att förneka att han inte skulle ha synpunkter.

– Men alla har så mycket positiva egenskaper och till syvende og sidst är det resultatet som räknas. Så lägger man samman allt överväger det positiva.

Han har också arbetat med Sixten Ehrling under de år han ingick i Stockholms Sinfonietta samtidigt som han var anställd av Göteborgs Symfoniker.

– Jag var med i Stockholms Sinfonietta i 15-20 år och vi hade ofta Sixten Ehrling som gästdirigent. Och när man nämner hans namn ryggar folk tillbaka men faktum är att han var en väldigt bra dirigent och inte alls så elak som folk tror. Sixten Ehrling var rättfram och hade massor av humor samtidigt som han var oerhört kvicktänkt, säger Michael Karlsson och berättar en anekdot som rör sen ankomst.

Pedrazzini

Michael Karlsson spelar på en Pedrazzini från 1916 och berättar att fiolen kallas nyitalienare eftersom den är några hundra år yngre än Stradivarius. Han får frågan om han har några förebilder som violinist och svarar:

– Inte förebilder, men det finns sådana som jag tycker om att lyssna på. Det gäller främst violinister av den gamla stammen och för mig är David Ojstrach nummer ett.

Han placerar också Jascha Heifetz och Isaac Stern i den gamla stammen och av de nyare violinisterna nämner han bland andra Itzhak Perlman och Pinchas Zukerman.

– De unga är äldre än mig, konstaterar han med ett skratt.

– De unga spelar också fantastiskt bra tekniskt men de låter så lika.

Vad krävs då för att bli en bra violinist? Vilken är den viktigaste egenskapen?

– Det är lätt att försköna när man ser tillbaka men jag tycker själv att jag övade väldigt många timmar varje dag så uthållighet, att stå ensam i kammaren många timmar, svarar han.

– Jag tror att begåvning är 5 procent och arbete 95 procent. Och i de 5 procenten begåvning ligger det att stå i många timmar och öva, tillägger han och sänder en tacksamhetens tanke till sin lärare på dåvarande Musikskolan i Karlskoga, Stig Larsson.

– Det är Stig Larsson som lagt grunden. Han var en mycket bra violinpedagog och kunde dessutom spela bra. Det lät vackert när han spelade och det gjorde det inte när jag höll i fiolen så jag ville låta som Stig Larsson, säger han och berättar att Stig Larsson hade sin undervisning i den vita byggnad som fortfarande står kvar i Loviselund.

Michael Karlsson är född i juni 1951 och gick de sex första skolåren på Karlberg.

– Jag och brorsan hade två minuters promenadväg till skolan.

Numera bor han på Södra Vägen i Göteborg och har tre minuters promenad till Göteborgs konserthus där symfonikerna håller till.

– Men jag fick lite längre väg när jag gick på Högre Allmänna Läroverket, påminner han.

Michael Karlsson gick realskolan 1964 till 1967 och flyttade därefter till Örebro för att gå en tvåårig förberedande utbildning följd av tre år på Örebro Musikpedagogiska Institut där han hade professor Tibor Fülep som lärare.

– Innan dess hade jag haft privatlektioner för Tibor Fülep och det började jag med som 13-åring. Jag åkte varje lördag mellan Karlskoga och Örebro så den sträckan kunde jag.

Varför fiol?

– Mamma, svarar han.

– Fast det finns andra aspekter också. Alla skulle spela blockflöjt eller mandolin och efter ettan tyckte någon att jag skulle spela fiol. Men jag ville spela trumpet. Alla säger att det är svårt att spela fiol så jag tog det som en utmaning att prova detta omöjliga instrument.

– Nu kan jag hålla med om att det är svårt att spela violin. Och det blir värre och värre för varje år, konstaterar han.

Michael Karlsson tar sin examen 1972 och får samma år anställning i Örebro Kammarorkester där han stannar till 1978, med ett års mellanspel i Norrköpings Symfoniorkester. Sen bär det iväg till Göteborg och jobbet som konsertmästare i Göteborgs Symfoniker, en orkester som bildades 1905 och idag har 109 musiker på lönelistan. Det finns tre alternativ för den som vill gå i pension, 63, 65 och 67 år och Michael Karlsson som är inne på sitt 65:e år tänker köra två år till.

Rogivande i Karlskoga

Han säger ”komma hem till Karlskoga” och tycker det är rogivande här. En fika i Patricia's Café är för honom i ABF-huset och när han ser gamla kort från Ekmansbacken minns han hur han och kompisarna satt och spelade 25-örespoker i Reinholdz konditori. Och han skrattar när han ser över Centralplan och påminns om den eviga ostmackan som åkte ut och in på Terassen bara för att ynglingen skulle få beställa en liten madeira. Och den som låg riktigt bra till hos servitriserna kunde få komplettera med en Pripps Blå.

– Jag höll på med segelflygning under åren i Karlskoga och har några segelflygskompisar kvar som jag ska träffa på lördag, säger han och berättar att han har en flygsimulator som heter As real as it gets i lägenheten i Göteborg.

– Och vilket gott vatten Karlskoga har. Det är fantastiskt gott! säger han och smackar.