2016-04-22 06:00

2016-04-22 06:00

Fyra barn dog i våldsam explosion

KARLSKOGA: En händelse som skakade om Karlskoga i många år

Aldrig har så många i Karlskoga sörjt samtidigt. Flera tusen personer kom till begravningen där de tog farväl av de fyra små barnen. Barnen dog efter att de lekt med en granat vid Bofors gamla skjutfält.

Det var en vanlig dag den 22 april 1924. Den nybyggda körbanan vid det nedlagda skjutfältet var en populär lekplats för traktens barn. Bofors hade slutat sin skjutning där 1914, men än kunde det stå kanoner på platsen. Mest för att provskjuta lösa skott eller för att skuta gevärskulor på kanonernas skyddsplåtar.

Den 22 andra april stod där en kanon. Familjen Hellsing bodde vid den gamla skjutplatsen och före middagen lekte 7 åriga Ragnar Hellsing och hans 9 åriga syster Ragnhild Hellsing vid kanonen.

Deras kompisar 9 åriga Holger Karlgren och 9 åriga Nanny Edström var med. Solen sken och barnen hade mycket att stå i. O. H. Bergkvist var på väg till Hellsings hus för att prata med Ernst Hellsing.

Han ser barnen klättra runt på kanonen. Han säger till dem att sluta. Ragnar Hellsing som sitter på kanonen svarar glatt.

– Vi ska skjuta, kulorna ligger där. Bergkvist muttrar och går vidare in i huset.

Slår på något

Lite längre bort går 80-åriga A Larsson och slår gräs. Även han bor vid skjutbanan. Han jobbar ett tiotal meter från rullbanan och han ser barnen, som nu klättrat ner från kanonen och sprungit bort till banan. De sitter på kanten och slår på något.

Plötsligt smäller det till, en smäll som hörs över hela Karlskoga. A Larsson som står strax bredvid slungas mot marken av tryckvågen. Något har träffat och slitit sönder hans byxor. Han vänder sig mot platsen där barnen satt och får syn på en ohygglig syn.

Så här skrev Karlskoga tidning den 24 april 1924.

”Gossen Holger Karlgren och Nanny Edström blevo båda ögonblickligen dödade och ohyggligt massakrerade. Den förre fick båda benen avslagna och av huvudet var endast hakan kvar varjämte bröstet fullständigt söndersprängts.

Nanny Edström fick hela underkroppen samt högra ögat, hals, haka och båda armarna krossade. Ragnar Hellsing fick båda underbenen, höger hand, öga samt pannan krossad. Systern Ragnhild erhöll ett stort, djupt krossår å vänstra låret samt svåra blessyrer litet varstädes över hela kroppen.”

Hemsk syn

Expositionen skakade om huset hos familjen Hellsing. Mamma Hilda och pappa Ernst springer direkt ut och får se en syn ingen förälder ska behöva se.

Barnen ligger helt söndersprängda. Ernst får se sin lilla son Ragnar sitta på benstumparna och han ropade ”pappa, pappa”. Han tog sonen och sprang in med honom och lade pojken på golvet.

Han sprang ut igen och mötte då Hilda. Hilda hade tagit sin dotter och bar in henne i huset. Hon lade Ragnhild på golvet bredvid Ragnar. Mamma och pappa satt vid sina barn som inom några minuter dog.

Flera personer kom till platsen. Två män hjälps åt att bära in Holger Karlgren och Nanny Edström i en bil. Även om stora delar av Holgers huvud var bortsprängt kände en av männen igen honom. Han tog en del av skjortan och begav sig till Holgers föräldrar som kände igen skjortan.

Var döda

Doktor O Wiman kom omedelbart till platsen sedan han hört vad som hänt. Han anlände 15 minuter efter smällen Där kunde han konstatera att barnen var döda och väldigt lemlästade.

I slutet av april skedde begravningen i Karlskoga kyrka. AB Bofors stod för kostnaderna. Karlskogatidningen skriver att det aldrig tidigare varit så mycket folk på en begravning. Redan en timme före begravningen var kyrkan full och utanför var det fullt av folk.

Längst fram i kyrkan stod de fyra små kistor som var draperade i vitt. Runt stod högresta granar och andra levande växter. Hela koret var dekorerat i blommor och kransar.

Prästen läste: ”De logo och lekte i sommarens glädje och döden lurade så nära, steget till graven var kort. Deras barnsliga skratt och gråt hördes ej mera”

Efter begravningsakten bars de fyra kistorna ut och placerades på en hästvagn. Från kyrkan och upp till Skogskyrkogården stod flera tusen personer och de stod i dubbla led ända upp till Adilislund, (dagens Fruktlunden, vid korsningen Bastugatan, Kyrkogårdsgatan).

De fyra barnen ligger i samma grav.

Stor utredning

Nu startades en stor utredning om vad som hade hänt och hur det var möjligt att fyra små barn fick tag på en skarpladda granat. AB Bofors tillsatte en egen utredare, kommendörkapten N. de Broen som hjälpte polisen med utredningen.

Före 1914 fanns Bofors skjutfält på platsen. Här provsköt företaget de flesta kanonmodeller som tillverkades. Själva kulfånget där kulorna slog ner var inte mer än ett par hundra meter från avfyrningsplatsen. Kulfången fanns någonstans där järnvägen går utefter Noravägen.

1914 flyttades skjutplatsen till dagens skjutfält bortom Immetorp.

Kommendörkapten N. de Broen förklarade hur skjutningarna gick till. Om en projektil inte exploderade så letades den upp. Men det hände även att projektilen fortsatt och då blev det svårare att hitta den. Det ska sägas att det bodde inga människor i Bråten vid den tiden.

Grävdes noggrant

Efter 1914 revs trävirket kring skyddsvallarna och de grävdes noggrant igenom. Så där fann inga projektiler kvar. 1922 påbörjades bygget av en körbana, (som finns kvar än i dag) på platsen. Körbanan är en cirkelformad bana och där provkörde Bofors kanonerna för att se att hjulen och hjulaxlarna höll.

Utredarna genomförde mängder av förhör. Det rörde sig mycket folk i de där trakterna.

Oskar Harald Bergkvist har berättat under ett förhör att han påträffat en 15 centimeters projektil vid körbanan när den byggdes. Han misstänkte att den var ladda så han grävde ner den igen utan att anmäla det till någon.

Polisen granskade granatdelarna efter dödsolyckan och konstaterade att det kunde ha varit den projektilen som påträffats några år tidigare.

Alfons Hellsing ägde en båt som han hade i hamnen vid Bofors station. Han hade året innan sett en projektil legat på stranden vid ett kärr inte långt från skjutplatsen. Väl där hittade han två till. Den som såg ladda ut kastade han i kanalen och de andra två kastade han längre ut i kärret. En var troligtvis en 15-centimeters projektil.

Fler vittnesmål

Nu dyker det upp flera vittnesmål om att folk sett två projektiler vid körbanan och att de varit leriga. Att se garanter i Karlskoga var ingens stor sak då många tog hem dem som prydnad och ingen verkar ha reagerat över de två granaterna.

Ytterligare en arbetare, Edvin Karlsson Flod vittnar om att han var med och byggde körbana 1922.

De tog då grus från de gamla skjutvallarna och enligt honom hittade de flera projektiler i marken. Projektilerna hade de lagt invid körbanan. Enligt honom så försvann projektilerna från platsen.

Mamman till syskonen Hellsing hade sett en mindre projektil vid körbanan bara fjorton dagar innan olyckan. Hon förstod aldrig att de kunde vara farliga. Några ungdomar vittnade om att de hittat den mindre av projektilerna och att de kastat kula med den. Sedan hade de kastat den i en lerpöl.

Under tiden då skjutbanan fortfarande var i bruk anställdes Anders Persson som vaktmästare på platsen. Efter att skjutplatsen lades ner så kontrakterades han för att lämna skrot som påträffades på platsen. Han fick 5 öre per kilo och han var enligt dokument duktig på att återlämna rester efter exploderade projektiler och annat metallskrot.

Anders Persson dog 1923 och polisen utesluter därför att projektilerna skulle ha legat där före hans död. Då han levde på att samla in skrot.

Fem förklaringar

Hur projektilerna kom till platsen blev aldrig klarlagt. Men polisen punktade upp fem möjliga förklaringar. Så här skrev tidningen.

1. Projektilen kunde efter att Anders Persson död ha grävts fram.

2. Projektilen kunde ha påträffats på ett större avstånd från skjutvallen.

3. Projektilen kunde ha hittats och gömts och senare transporterats till körbanan. Det var ganska vanligt att folk hade projektiler som prydnadssaker i hemmen och de kunde vara skarpladdade.

4. Projektilen kunde ha efter Anders Persson död kunnat tagas från hans vedbod där han förvarade skrotet.

5. Slutligen kunde projektilen, den lilla på 15 centimeter som var den som dödade barnen ha fraktats dit från det nya skjutfältet.

Det blev aldrig klarlagt hur barnen fått tag på den skarpladdade projektilen.

Vad som än hände den där vårdagen 1924 och hur projektilerna än kom till platsen så är det ett mycket tragiskt öde som släckte fyra små barns liv. En olycka som det pratades om i många år efter smällen.

Det var en vanlig dag den 22 april 1924. Den nybyggda körbanan vid det nedlagda skjutfältet var en populär lekplats för traktens barn. Bofors hade slutat sin skjutning där 1914, men än kunde det stå kanoner på platsen. Mest för att provskjuta lösa skott eller för att skuta gevärskulor på kanonernas skyddsplåtar.

Den 22 andra april stod där en kanon. Familjen Hellsing bodde vid den gamla skjutplatsen och före middagen lekte 7 åriga Ragnar Hellsing och hans 9 åriga syster Ragnhild Hellsing vid kanonen.

Deras kompisar 9 åriga Holger Karlgren och 9 åriga Nanny Edström var med. Solen sken och barnen hade mycket att stå i. O. H. Bergkvist var på väg till Hellsings hus för att prata med Ernst Hellsing.

Han ser barnen klättra runt på kanonen. Han säger till dem att sluta. Ragnar Hellsing som sitter på kanonen svarar glatt.

– Vi ska skjuta, kulorna ligger där. Bergkvist muttrar och går vidare in i huset.

Slår på något

Lite längre bort går 80-åriga A Larsson och slår gräs. Även han bor vid skjutbanan. Han jobbar ett tiotal meter från rullbanan och han ser barnen, som nu klättrat ner från kanonen och sprungit bort till banan. De sitter på kanten och slår på något.

Plötsligt smäller det till, en smäll som hörs över hela Karlskoga. A Larsson som står strax bredvid slungas mot marken av tryckvågen. Något har träffat och slitit sönder hans byxor. Han vänder sig mot platsen där barnen satt och får syn på en ohygglig syn.

Så här skrev Karlskoga tidning den 24 april 1924.

”Gossen Holger Karlgren och Nanny Edström blevo båda ögonblickligen dödade och ohyggligt massakrerade. Den förre fick båda benen avslagna och av huvudet var endast hakan kvar varjämte bröstet fullständigt söndersprängts.

Nanny Edström fick hela underkroppen samt högra ögat, hals, haka och båda armarna krossade. Ragnar Hellsing fick båda underbenen, höger hand, öga samt pannan krossad. Systern Ragnhild erhöll ett stort, djupt krossår å vänstra låret samt svåra blessyrer litet varstädes över hela kroppen.”

Hemsk syn

Expositionen skakade om huset hos familjen Hellsing. Mamma Hilda och pappa Ernst springer direkt ut och får se en syn ingen förälder ska behöva se.

Barnen ligger helt söndersprängda. Ernst får se sin lilla son Ragnar sitta på benstumparna och han ropade ”pappa, pappa”. Han tog sonen och sprang in med honom och lade pojken på golvet.

Han sprang ut igen och mötte då Hilda. Hilda hade tagit sin dotter och bar in henne i huset. Hon lade Ragnhild på golvet bredvid Ragnar. Mamma och pappa satt vid sina barn som inom några minuter dog.

Flera personer kom till platsen. Två män hjälps åt att bära in Holger Karlgren och Nanny Edström i en bil. Även om stora delar av Holgers huvud var bortsprängt kände en av männen igen honom. Han tog en del av skjortan och begav sig till Holgers föräldrar som kände igen skjortan.

Var döda

Doktor O Wiman kom omedelbart till platsen sedan han hört vad som hänt. Han anlände 15 minuter efter smällen Där kunde han konstatera att barnen var döda och väldigt lemlästade.

I slutet av april skedde begravningen i Karlskoga kyrka. AB Bofors stod för kostnaderna. Karlskogatidningen skriver att det aldrig tidigare varit så mycket folk på en begravning. Redan en timme före begravningen var kyrkan full och utanför var det fullt av folk.

Längst fram i kyrkan stod de fyra små kistor som var draperade i vitt. Runt stod högresta granar och andra levande växter. Hela koret var dekorerat i blommor och kransar.

Prästen läste: ”De logo och lekte i sommarens glädje och döden lurade så nära, steget till graven var kort. Deras barnsliga skratt och gråt hördes ej mera”

Efter begravningsakten bars de fyra kistorna ut och placerades på en hästvagn. Från kyrkan och upp till Skogskyrkogården stod flera tusen personer och de stod i dubbla led ända upp till Adilislund, (dagens Fruktlunden, vid korsningen Bastugatan, Kyrkogårdsgatan).

De fyra barnen ligger i samma grav.

Stor utredning

Nu startades en stor utredning om vad som hade hänt och hur det var möjligt att fyra små barn fick tag på en skarpladda granat. AB Bofors tillsatte en egen utredare, kommendörkapten N. de Broen som hjälpte polisen med utredningen.

Före 1914 fanns Bofors skjutfält på platsen. Här provsköt företaget de flesta kanonmodeller som tillverkades. Själva kulfånget där kulorna slog ner var inte mer än ett par hundra meter från avfyrningsplatsen. Kulfången fanns någonstans där järnvägen går utefter Noravägen.

1914 flyttades skjutplatsen till dagens skjutfält bortom Immetorp.

Kommendörkapten N. de Broen förklarade hur skjutningarna gick till. Om en projektil inte exploderade så letades den upp. Men det hände även att projektilen fortsatt och då blev det svårare att hitta den. Det ska sägas att det bodde inga människor i Bråten vid den tiden.

Grävdes noggrant

Efter 1914 revs trävirket kring skyddsvallarna och de grävdes noggrant igenom. Så där fann inga projektiler kvar. 1922 påbörjades bygget av en körbana, (som finns kvar än i dag) på platsen. Körbanan är en cirkelformad bana och där provkörde Bofors kanonerna för att se att hjulen och hjulaxlarna höll.

Utredarna genomförde mängder av förhör. Det rörde sig mycket folk i de där trakterna.

Oskar Harald Bergkvist har berättat under ett förhör att han påträffat en 15 centimeters projektil vid körbanan när den byggdes. Han misstänkte att den var ladda så han grävde ner den igen utan att anmäla det till någon.

Polisen granskade granatdelarna efter dödsolyckan och konstaterade att det kunde ha varit den projektilen som påträffats några år tidigare.

Alfons Hellsing ägde en båt som han hade i hamnen vid Bofors station. Han hade året innan sett en projektil legat på stranden vid ett kärr inte långt från skjutplatsen. Väl där hittade han två till. Den som såg ladda ut kastade han i kanalen och de andra två kastade han längre ut i kärret. En var troligtvis en 15-centimeters projektil.

Fler vittnesmål

Nu dyker det upp flera vittnesmål om att folk sett två projektiler vid körbanan och att de varit leriga. Att se garanter i Karlskoga var ingens stor sak då många tog hem dem som prydnad och ingen verkar ha reagerat över de två granaterna.

Ytterligare en arbetare, Edvin Karlsson Flod vittnar om att han var med och byggde körbana 1922.

De tog då grus från de gamla skjutvallarna och enligt honom hittade de flera projektiler i marken. Projektilerna hade de lagt invid körbanan. Enligt honom så försvann projektilerna från platsen.

Mamman till syskonen Hellsing hade sett en mindre projektil vid körbanan bara fjorton dagar innan olyckan. Hon förstod aldrig att de kunde vara farliga. Några ungdomar vittnade om att de hittat den mindre av projektilerna och att de kastat kula med den. Sedan hade de kastat den i en lerpöl.

Under tiden då skjutbanan fortfarande var i bruk anställdes Anders Persson som vaktmästare på platsen. Efter att skjutplatsen lades ner så kontrakterades han för att lämna skrot som påträffades på platsen. Han fick 5 öre per kilo och han var enligt dokument duktig på att återlämna rester efter exploderade projektiler och annat metallskrot.

Anders Persson dog 1923 och polisen utesluter därför att projektilerna skulle ha legat där före hans död. Då han levde på att samla in skrot.

Fem förklaringar

Hur projektilerna kom till platsen blev aldrig klarlagt. Men polisen punktade upp fem möjliga förklaringar. Så här skrev tidningen.

1. Projektilen kunde efter att Anders Persson död ha grävts fram.

2. Projektilen kunde ha påträffats på ett större avstånd från skjutvallen.

3. Projektilen kunde ha hittats och gömts och senare transporterats till körbanan. Det var ganska vanligt att folk hade projektiler som prydnadssaker i hemmen och de kunde vara skarpladdade.

4. Projektilen kunde ha efter Anders Persson död kunnat tagas från hans vedbod där han förvarade skrotet.

5. Slutligen kunde projektilen, den lilla på 15 centimeter som var den som dödade barnen ha fraktats dit från det nya skjutfältet.

Det blev aldrig klarlagt hur barnen fått tag på den skarpladdade projektilen.

Vad som än hände den där vårdagen 1924 och hur projektilerna än kom till platsen så är det ett mycket tragiskt öde som släckte fyra små barns liv. En olycka som det pratades om i många år efter smällen.

  • Anders Persson