2016-04-16 06:00

2016-04-16 10:05

Alla borde få studiecirkel på recept

LÖRDAGSTANKAR: Catarina Forsberg

”Chiamo Catarina, faccio giornalista.”

”Jag heter Catarina, jag arbetar som journalist.”

En ynka mening. Det mest basala man kan tänka sig.

Och ändå slår mitt hjärta dubbelslag.

Jag har börjat en resa för att försöka erövra ett nytt språk, och jag känner mig som ett barn på julafton. Det finns hur många paket som helst som måste öppnas och jag har ingen aning om vad som finns i dem. Det enda jag hoppas på är att när jag öppnat dem alla ska jag kunna klara mig på italienska i Italien. Inte så att jag tror att jag kommer att kunna italienska i bemärkelsen att jag behärskar språket. Jag lider av mycket, men storhetsvansinne är inte en av mina åkommor.

Men jag hoppas kunna hanka mig fram i en tidning. Kunna prata lite med grannarna i Guardavalle. Kunna gå runt i de små affärerna och handla genom att säga vad jag vill ha – inte genom att peka. Kunna berätta för hantverkaren vad som är fel och fatta när han berättar hur mycket det kommer att kosta att få det lagat. Kunna pruta med handlarna på marknaden i Soverato.

Ungefär så.

Studiecirkeln på torsdagskvällarna är första steget. En månad i Italien är nästa. Och förhoppningsvis ska jag tillbringa de två sista semesterveckorna på egen hand i Rom och lära mig mer italienska under ordnade former.

Men det som är så fascinerande just nu är att det faktiskt inte spelar någon roll var detta slutar.

Bara att få tänka på något nytt. Att träffa nya människor. Känslan av att det kanske inte är helt omöjligt. Att börja fantisera. Att kunna tro på att det jag drömt om så länge kanske kan bli sant.

Det är underbart.

Det är som att öppna ett fönster i hjärnan och vädra ut allt som lagrats där inne och istället släppa in nya, friska vindar.

Jag vet att man kan få motion på recept – jag tycker att vi alla skulle kunna få en studiecirkel eller prova på i någon form på recept.

Och då menar jag inte att alla ska plugga italienska, eller ens språk.

Men har ni inte alla någon gång fantiserat om att få pröva något ni inte gjort förut? Testa något nytt?

Knyppla? Sjunga i kör? Dreja? Hoppa fallskärm? Programmera datorer? Köra gocart?

Vad det än kan vara ni funderat på och drömt om.

Våga steget. Öppna din dörr, som Tommy Nilsson sjöng.

”Jag heter Catarina, jag arbetar som journalist.”

En ynka mening. Det mest basala man kan tänka sig.

Och ändå slår mitt hjärta dubbelslag.

Jag har börjat en resa för att försöka erövra ett nytt språk, och jag känner mig som ett barn på julafton. Det finns hur många paket som helst som måste öppnas och jag har ingen aning om vad som finns i dem. Det enda jag hoppas på är att när jag öppnat dem alla ska jag kunna klara mig på italienska i Italien. Inte så att jag tror att jag kommer att kunna italienska i bemärkelsen att jag behärskar språket. Jag lider av mycket, men storhetsvansinne är inte en av mina åkommor.

Men jag hoppas kunna hanka mig fram i en tidning. Kunna prata lite med grannarna i Guardavalle. Kunna gå runt i de små affärerna och handla genom att säga vad jag vill ha – inte genom att peka. Kunna berätta för hantverkaren vad som är fel och fatta när han berättar hur mycket det kommer att kosta att få det lagat. Kunna pruta med handlarna på marknaden i Soverato.

Ungefär så.

Studiecirkeln på torsdagskvällarna är första steget. En månad i Italien är nästa. Och förhoppningsvis ska jag tillbringa de två sista semesterveckorna på egen hand i Rom och lära mig mer italienska under ordnade former.

Men det som är så fascinerande just nu är att det faktiskt inte spelar någon roll var detta slutar.

Bara att få tänka på något nytt. Att träffa nya människor. Känslan av att det kanske inte är helt omöjligt. Att börja fantisera. Att kunna tro på att det jag drömt om så länge kanske kan bli sant.

Det är underbart.

Det är som att öppna ett fönster i hjärnan och vädra ut allt som lagrats där inne och istället släppa in nya, friska vindar.

Jag vet att man kan få motion på recept – jag tycker att vi alla skulle kunna få en studiecirkel eller prova på i någon form på recept.

Och då menar jag inte att alla ska plugga italienska, eller ens språk.

Men har ni inte alla någon gång fantiserat om att få pröva något ni inte gjort förut? Testa något nytt?

Knyppla? Sjunga i kör? Dreja? Hoppa fallskärm? Programmera datorer? Köra gocart?

Vad det än kan vara ni funderat på och drömt om.

Våga steget. Öppna din dörr, som Tommy Nilsson sjöng.