2016-04-09 06:00

2016-04-09 06:00

Tveka aldrig att höra av dig!

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Nu är jag tillbaka igen, efter drygt två månaders sjukskrivning.
Det var första gången på över 20 år som jag var sjukskriven någon längre tid - och det har varit lärorikt på många sätt, måste jag säga.

För det första så har jag lärt mig att sitta i telefonkö. Länge. Det har jag naturligtvis drabbats av förut, men då har jag inte haft blixtrande huvudvärk och varit dödstrött. Men när jag väl kommit fram till sjukvård och försäkringskassa måste jag säga att alla jag haft kontakt med varit väldigt vänliga och hjälpsamma.

För det andra så har jag fått känna på hur det är att inte veta hur mycket pengar man kan förvänta sig att få in på kontot, eller ens när pengarna ska komma in.

För det tredje har jag fått känna på hur frustrerande det känns att vara riktigt, riktigt upprörd över något och inte ha något annat ställe än facebook att vädra åsikterna på... Jag visste att jag var priviligierad – men vidden av detta har jag inte insett förrän nu.

För det fjärde har jag lärt mig att jag är betydligt mer sammansatt och komplex än jag trodde. Jag har alltid tyckt att jag är en ganska fantasilös och endimensionell person. Men nu när jag haft tid att fundera en del på varför jag gjort och gör saker på ett visst sätt och varför jag reagerar på vissa saker så har jag insett att det finns oändligt med orsaker till det mesta. Och att många av dem hänger ihop på ett eller annat sätt. Klyschan att inget är svart eller vitt måste vara den mest sanna någonsin.

För det femte har jag upptäckt hur många som bryr sig om lilla mig. De som har skickat glada gubbar på facebook. De som har skickat en blomma eller kommit med en chokladask. De som har kommit och hälsat på för att muntra upp mig. De som har låtit mig sitta och älta om hur synd det är om mig utan att avbryta. De som har sagt att det faktiskt räcker nu – jag lider trots allt inte av någon obotlig sjukdom!

Vissa har varit väntade. Andra har kommit som väldigt glada överraskningar.

Men det allra, allra viktigaste jag lärt mig är att man ska höra av sig.

Alltid.

Jag har lovat mig själv att aldrig, aldrig, ALDRIG fundera. Aldrig mer tänka att men det kanske blir jobbigt om jag hör av mig Jag vet inte vad jag ska säga hen kanske inte orkar hen kanske inte vill höra något från jobbet.

För det ville i alla fall jag.

Ett sms. En gubbe med termometer i munnen på facebook. En uppmaning att ta det lugnt. En försäkran att det blir bättre. En blomma. En taggning i ett kul citat på facebook. Ett erbjudande om att hälsa på om det blir långtråkigt. Ett tips om en bra film att döda tid med. En chokladask. Ett besök med en flaska vin.

Det behöver inte vara märkvärdigt alls.

Jag lovar att varje liten sak sätter sig som ett plåster på hjärtat.

Så tack alla som hört av sig på olika sätt– jag är säker på att ni gjort lika mycket för mitt tillfrisknande som blodtrycksmedicinen.

Jag lovar att försöka vara ett plåster åt er när ni behöver det.

För det första så har jag lärt mig att sitta i telefonkö. Länge. Det har jag naturligtvis drabbats av förut, men då har jag inte haft blixtrande huvudvärk och varit dödstrött. Men när jag väl kommit fram till sjukvård och försäkringskassa måste jag säga att alla jag haft kontakt med varit väldigt vänliga och hjälpsamma.

För det andra så har jag fått känna på hur det är att inte veta hur mycket pengar man kan förvänta sig att få in på kontot, eller ens när pengarna ska komma in.

För det tredje har jag fått känna på hur frustrerande det känns att vara riktigt, riktigt upprörd över något och inte ha något annat ställe än facebook att vädra åsikterna på... Jag visste att jag var priviligierad – men vidden av detta har jag inte insett förrän nu.

För det fjärde har jag lärt mig att jag är betydligt mer sammansatt och komplex än jag trodde. Jag har alltid tyckt att jag är en ganska fantasilös och endimensionell person. Men nu när jag haft tid att fundera en del på varför jag gjort och gör saker på ett visst sätt och varför jag reagerar på vissa saker så har jag insett att det finns oändligt med orsaker till det mesta. Och att många av dem hänger ihop på ett eller annat sätt. Klyschan att inget är svart eller vitt måste vara den mest sanna någonsin.

För det femte har jag upptäckt hur många som bryr sig om lilla mig. De som har skickat glada gubbar på facebook. De som har skickat en blomma eller kommit med en chokladask. De som har kommit och hälsat på för att muntra upp mig. De som har låtit mig sitta och älta om hur synd det är om mig utan att avbryta. De som har sagt att det faktiskt räcker nu – jag lider trots allt inte av någon obotlig sjukdom!

Vissa har varit väntade. Andra har kommit som väldigt glada överraskningar.

Men det allra, allra viktigaste jag lärt mig är att man ska höra av sig.

Alltid.

Jag har lovat mig själv att aldrig, aldrig, ALDRIG fundera. Aldrig mer tänka att men det kanske blir jobbigt om jag hör av mig Jag vet inte vad jag ska säga hen kanske inte orkar hen kanske inte vill höra något från jobbet.

För det ville i alla fall jag.

Ett sms. En gubbe med termometer i munnen på facebook. En uppmaning att ta det lugnt. En försäkran att det blir bättre. En blomma. En taggning i ett kul citat på facebook. Ett erbjudande om att hälsa på om det blir långtråkigt. Ett tips om en bra film att döda tid med. En chokladask. Ett besök med en flaska vin.

Det behöver inte vara märkvärdigt alls.

Jag lovar att varje liten sak sätter sig som ett plåster på hjärtat.

Så tack alla som hört av sig på olika sätt– jag är säker på att ni gjort lika mycket för mitt tillfrisknande som blodtrycksmedicinen.

Jag lovar att försöka vara ett plåster åt er när ni behöver det.