2016-04-08 06:00

2016-04-08 06:00

Allt jag kan säga är förlåt mamma

KRÖNIKA

Så kom dagen då dottern flyttade ut. Från vårt sovrum. Från spjälsäng till större säng.

Vi har försökt tidigare som ni vet, halvhjärtat. Men det kan ju vara så att mamman i huset inte riktigt var redo att sluta lukta på den där lilla människan som låg i sängen när man kröp ner under det varma täcket.

Jag säger inte att mamman tycker det är jobbigt men det kan vara så att mamman har lite svårt att anpassa sig efter situationen. Ska den där lilla människan sova själv i sin egen säng, i sitt eget rum?

Tydligen. De senaste fem nätterna har dottern sovit som en prinsessa utan ett minsta pip någon gång,hela natten. Min man har legat och snarkat som en kung, sönerna likaså. Mamman? Hon har varit uppe och sprungit på nätterna för att försäkra sig om att:

1. Dottern fortfarande andas

2. Att hon har extra nappar i sängen

3. Dragit i napparna för att se så gumminappen inte kan lossna

4. Hon inte slagit huvudet i sänggaveln som orsakat henne en hjärnskakning

5. Känt efter så hon inte är kall/ varm

6. Att hon överhuvudtaget ligger kvar i sängen

Som sagt, jag anpassar mig. Det kan vara så att någon gång under tredje natten att jag var inne och petade lite på henne så hon började gny lite för att ha en ”ursäkt” till att bära över henne till just vår säng bara för att överhuvudtaget få kunna sova något under natten.

Jag menar bara att jag sov så skönt förut, även om jag kunde vakna upp med en öm kind efter en spark eller av andnöd strax innan väckarklockan ringde för att dottern låg över mitt ansikte.

Det är inte så att jag kommer fortsätta bära över henne alla nätter,men jag måste bara vänja mig. Å det kan ju ta ett par dagar, kanske veckor. Svårt att säga anser jag.

Jag ställer ofta frågan till mig själv. Är jag svår att leva med? Nej, såklart jag inte är svarar jag mig själv.

Där går jag och min mans åsikter tydligen isär.

Han nämner ord som ”orimlig, ”högst osannolikt” och meningen ”nu får du fan ta o lugna ner dig lite” kommer ofta upp. Oftast uppstår dessa ord i samband med städning eller mina ”att-göra-listor”.

Våra barn har ju plockat upp det där och använder det mer än gärna ofta.

– Pappa! Nu är mamma så där orimlig igen, ropar yngsta sonen från övervåningen när jag bett honom om att bädda sängen och vika ihop hans använda kläder.

Kan du hjälpa mamma att duka bordet medan jag lagar mat?

Men mamma, nu får du ändå ta och lugna ner dig lite!

Nu i vuxen ålder förstår jag varför mamma tjatade om att vi skulle plocka på våra rum, hjälpa till lite hemma. Varför helgstädningen var helig.

När jag var tonåring så tänkte jag tusen gånger om att jag ALDRIG skulle tjata på mina barn att de skulle hjälpa till att städa. Jag skulle aldrig bli som mamma som gnällde över att vi aldrig ställde in i diskmaskinen efter maten. Jag menar hur noga är det att diskbänken egentligen är undanröjd när man kommer ner på morgonen? Hur noga kan det vara att man bäddar sängen innan man åker till skolan och jobbet? För fan sansa dig lite, tänkte jag många gånger.

Men nu vet jag. Å allt jag kan säga är förlåt mamma, förlåt för de där gångerna jag aldrig plockade in i diskmaskinen och lät disken stå. Förlåt för de där gångerna jag ”glömde” soppåsen så det stank i hela huset. Förlåt att jag inte hade orken att lägga mina smutskläder i tvättkorgen utan lätt de falla där jag behagade att stå.

Jag har nu insett vikten av en rengjord diskbänk när man kommer hem från jobbet, soppåsen som är slängd så inte gårdagens middag som bestod av rödspätta ligger som ett smock över huset.

Det kan vara skillnaden på en bra start på dagen eller en pisstart.

Jag skulle inte bli som mamma när jag var yngre.

Nu kan jag inte vara mer tacksam att jag just blivit som henne.

Jag är inte orimlig att leva med. Jag har bara insett att en rengjord diskbänk och helgstädning är heligt.

Tack mamma!

Vi har försökt tidigare som ni vet, halvhjärtat. Men det kan ju vara så att mamman i huset inte riktigt var redo att sluta lukta på den där lilla människan som låg i sängen när man kröp ner under det varma täcket.

Jag säger inte att mamman tycker det är jobbigt men det kan vara så att mamman har lite svårt att anpassa sig efter situationen. Ska den där lilla människan sova själv i sin egen säng, i sitt eget rum?

Tydligen. De senaste fem nätterna har dottern sovit som en prinsessa utan ett minsta pip någon gång,hela natten. Min man har legat och snarkat som en kung, sönerna likaså. Mamman? Hon har varit uppe och sprungit på nätterna för att försäkra sig om att:

1. Dottern fortfarande andas

2. Att hon har extra nappar i sängen

3. Dragit i napparna för att se så gumminappen inte kan lossna

4. Hon inte slagit huvudet i sänggaveln som orsakat henne en hjärnskakning

5. Känt efter så hon inte är kall/ varm

6. Att hon överhuvudtaget ligger kvar i sängen

Som sagt, jag anpassar mig. Det kan vara så att någon gång under tredje natten att jag var inne och petade lite på henne så hon började gny lite för att ha en ”ursäkt” till att bära över henne till just vår säng bara för att överhuvudtaget få kunna sova något under natten.

Jag menar bara att jag sov så skönt förut, även om jag kunde vakna upp med en öm kind efter en spark eller av andnöd strax innan väckarklockan ringde för att dottern låg över mitt ansikte.

Det är inte så att jag kommer fortsätta bära över henne alla nätter,men jag måste bara vänja mig. Å det kan ju ta ett par dagar, kanske veckor. Svårt att säga anser jag.

Jag ställer ofta frågan till mig själv. Är jag svår att leva med? Nej, såklart jag inte är svarar jag mig själv.

Där går jag och min mans åsikter tydligen isär.

Han nämner ord som ”orimlig, ”högst osannolikt” och meningen ”nu får du fan ta o lugna ner dig lite” kommer ofta upp. Oftast uppstår dessa ord i samband med städning eller mina ”att-göra-listor”.

Våra barn har ju plockat upp det där och använder det mer än gärna ofta.

– Pappa! Nu är mamma så där orimlig igen, ropar yngsta sonen från övervåningen när jag bett honom om att bädda sängen och vika ihop hans använda kläder.

Kan du hjälpa mamma att duka bordet medan jag lagar mat?

Men mamma, nu får du ändå ta och lugna ner dig lite!

Nu i vuxen ålder förstår jag varför mamma tjatade om att vi skulle plocka på våra rum, hjälpa till lite hemma. Varför helgstädningen var helig.

När jag var tonåring så tänkte jag tusen gånger om att jag ALDRIG skulle tjata på mina barn att de skulle hjälpa till att städa. Jag skulle aldrig bli som mamma som gnällde över att vi aldrig ställde in i diskmaskinen efter maten. Jag menar hur noga är det att diskbänken egentligen är undanröjd när man kommer ner på morgonen? Hur noga kan det vara att man bäddar sängen innan man åker till skolan och jobbet? För fan sansa dig lite, tänkte jag många gånger.

Men nu vet jag. Å allt jag kan säga är förlåt mamma, förlåt för de där gångerna jag aldrig plockade in i diskmaskinen och lät disken stå. Förlåt för de där gångerna jag ”glömde” soppåsen så det stank i hela huset. Förlåt att jag inte hade orken att lägga mina smutskläder i tvättkorgen utan lätt de falla där jag behagade att stå.

Jag har nu insett vikten av en rengjord diskbänk när man kommer hem från jobbet, soppåsen som är slängd så inte gårdagens middag som bestod av rödspätta ligger som ett smock över huset.

Det kan vara skillnaden på en bra start på dagen eller en pisstart.

Jag skulle inte bli som mamma när jag var yngre.

Nu kan jag inte vara mer tacksam att jag just blivit som henne.

Jag är inte orimlig att leva med. Jag har bara insett att en rengjord diskbänk och helgstädning är heligt.

Tack mamma!

  • Gabriella Lagerstam