2016-04-02 06:00

2016-04-02 06:00

Med rötterna i Blåkulla

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

Jahapp, så var påsken över för den här gången.

Med blivande kycklingar, skalade i en så'n ofattbar mängd att bara kalk-emballagen skulle ha räckt till en hög av Kvarntorp-format.

Men påskkäringarna då, som var och varannan gubbe både såg och sköt på för bara en så där hundra år sedan.

Vart har dom tagit vägen? För självklart fanns dom ju.

Ja, inte har jag sett några och förklaringen – enligt Erland på Skogen – lär vara att de hiskeliga häxorna helt enkelt följde med utvecklingen och chartrade in sig på luftskepp och senare i flygmaskiner för att kunna resa lite mer komfortabelt.

Till i första hand då Blåkulla, var nu det kunde ha legat. Men mig veteligt har det aldrig gått några moderna resor dit så damerna måste helt enkelt kapat sina åkdon, slängt ut personalen och tagit över spakarna själva.

Men som vanligt, ibland finns lösningen närmare än man tror, tack vare tillfälligheter och slump. För en kväll, när jag bläddrade i mitt proband (släktträd) så dröjde det inte länge förrn's svaret dök upp.

– Blåkulla ligger - hör och häpna - i Nysund.

Men för att ta det från början. Klensmeden och torparen Olof Persson föddes på självaste luciadagen år 1809 i Storsjön, Knista för att så småningom avlida i Nysund år 1891.

Men däremellan bodde han åtminstone tio år i Blåkulla.

Tillsammans med sin hustru Stina Lisa Jansdotter, född i Tockenkarl. Vilket underbart namn eller hur?

I Blåkulla föddes fem av parets åtta barn, men huruvida dom blev häxor hela bunten förtäljer inte historien.

Men i alla fall, vad är det för märkvärdigt med det här då?

Jo, till saken hör att Olof var min mormors morfar.

Som då eventuellt skulle förklara min oro när påsken börjar nalkas.

För visst måste det vara så att har man sina rötter i Blåkulla så har man.

Men det är ändå något som inte stämmer.

Jag känner nog att i stället för att vara en trollpacka så skulle jag nog hellre ge mig ut och försöka få korn på en.

– Tänk er själva, så jävla spännande det skulle vara.

''Ty påskkäringen kunde vara vem som helst som försvurit sig åt djävulen. Det kunde vara prästens fru lika väl som en fattig torparhustru och damen i fråga, hade makt att förvandla sig till vad hon ville för att inte bli igenkänd under sina nattliga färder.

En gång hade en gumma förvandlat sig till en gås som flög omkring.

En gubbe fick syn på gåsen och sköt efter den och ner damp en tant som blev halt för resten av sitt liv.

– Och jag menar, en så'n upplevelse inbillar man sig inte.

Och för att ta ett annat exempel, en dräng hade på påskdags morgon givit sig ut för att skjuta skator och råkade då skjuta lårbenet av sin gamla mor som var en trollkäring.

Fast sonen inte vetat om det.

Och detta och mer därtill, inträffade inte alls långt från Blåkulla.

Blåkulla, som i själva verket var ett torp där min mormors morfar Olof Persson huserade.

Och som är den enda platsen – i alla fall i våra trakter – som identifierats som Blåkulla.

Och då måste det ju självklart vara det riktiga Blåkulla dit alla häxors resor gått under gångna påskhelger.

– Fa'n vad trångt det måste ha varit i det lilla torpet.

Jahapp, så var påsken över för den här gången.

Med blivande kycklingar, skalade i en så'n ofattbar mängd att bara kalk-emballagen skulle ha räckt till en hög av Kvarntorp-format.

Men påskkäringarna då, som var och varannan gubbe både såg och sköt på för bara en så där hundra år sedan.

Vart har dom tagit vägen? För självklart fanns dom ju.

Ja, inte har jag sett några och förklaringen – enligt Erland på Skogen – lär vara att de hiskeliga häxorna helt enkelt följde med utvecklingen och chartrade in sig på luftskepp och senare i flygmaskiner för att kunna resa lite mer komfortabelt.

Till i första hand då Blåkulla, var nu det kunde ha legat. Men mig veteligt har det aldrig gått några moderna resor dit så damerna måste helt enkelt kapat sina åkdon, slängt ut personalen och tagit över spakarna själva.

Men som vanligt, ibland finns lösningen närmare än man tror, tack vare tillfälligheter och slump. För en kväll, när jag bläddrade i mitt proband (släktträd) så dröjde det inte länge förrn's svaret dök upp.

– Blåkulla ligger - hör och häpna - i Nysund.

Men för att ta det från början. Klensmeden och torparen Olof Persson föddes på självaste luciadagen år 1809 i Storsjön, Knista för att så småningom avlida i Nysund år 1891.

Men däremellan bodde han åtminstone tio år i Blåkulla.

Tillsammans med sin hustru Stina Lisa Jansdotter, född i Tockenkarl. Vilket underbart namn eller hur?

I Blåkulla föddes fem av parets åtta barn, men huruvida dom blev häxor hela bunten förtäljer inte historien.

Men i alla fall, vad är det för märkvärdigt med det här då?

Jo, till saken hör att Olof var min mormors morfar.

Som då eventuellt skulle förklara min oro när påsken börjar nalkas.

För visst måste det vara så att har man sina rötter i Blåkulla så har man.

Men det är ändå något som inte stämmer.

Jag känner nog att i stället för att vara en trollpacka så skulle jag nog hellre ge mig ut och försöka få korn på en.

– Tänk er själva, så jävla spännande det skulle vara.

''Ty påskkäringen kunde vara vem som helst som försvurit sig åt djävulen. Det kunde vara prästens fru lika väl som en fattig torparhustru och damen i fråga, hade makt att förvandla sig till vad hon ville för att inte bli igenkänd under sina nattliga färder.

En gång hade en gumma förvandlat sig till en gås som flög omkring.

En gubbe fick syn på gåsen och sköt efter den och ner damp en tant som blev halt för resten av sitt liv.

– Och jag menar, en så'n upplevelse inbillar man sig inte.

Och för att ta ett annat exempel, en dräng hade på påskdags morgon givit sig ut för att skjuta skator och råkade då skjuta lårbenet av sin gamla mor som var en trollkäring.

Fast sonen inte vetat om det.

Och detta och mer därtill, inträffade inte alls långt från Blåkulla.

Blåkulla, som i själva verket var ett torp där min mormors morfar Olof Persson huserade.

Och som är den enda platsen – i alla fall i våra trakter – som identifierats som Blåkulla.

Och då måste det ju självklart vara det riktiga Blåkulla dit alla häxors resor gått under gångna påskhelger.

– Fa'n vad trångt det måste ha varit i det lilla torpet.