2016-03-22 20:15

2016-03-22 20:15

Ett måleri i ständig utveckling

KONST: Ulrika Andersson ställer ut i Galleri Kråkan

Ulrika Andersson beskriver sin konst som ett sökande och i detta sökande tar hon hjälp av sin mentor Georg Suttner. Konstprofessorn har visserligen varit död i ett par år men när Ulrika sitter i ateljén ställer hon sig ofta frågan vad Georg skulle tycka.

Ulrika Andersson inledde sin konstnärliga bana i Aquagruppen för ett kvarts sekel sedan. Men det var för tiotalet år sedan hon först mötte Georg Suttner på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och i samma veva fick hon ateljé i gamla stationshuset i Bofors.

– Georg har betytt väldigt mycket för mig. Han fick mig att släppa loss i färg och form, att våga utmana mig själv. Det gjorde han genom att ställa frågan vad vill du, säger Ulrika Andersson och berättar hur hon kan sitta i ateljén och titta ut genom fönstret och börja precis där hon är.

– Jag ser trädstammar och några jordhögar. Man behöver inte krångla till det.

Kanske inte inledningsvis men senare i processen är det just det hon gör, krånglar till det för sig själv. Ulrika vänder ryggen åt målningen en tid, vrider på duken och ser den ur andra perspektiv.

– Vissa talar om inspiration men jag vill hävda att först kommer man igång, sen börjar samtalet med duken, säger hon och berättar hur ett abstrakt landskap blev en dunge eftersom hon ville plocka fram träden. Men så hör hon Suttners röst: en dunge är inget som överraskar, det har redan gjorts och då måste hon arbeta vidare och göra något annat av den påbörjade målningen.

Så kan hon hålla på i månader. Målningen byggs upp i lager på lager, hon överdriver i början för att sedan plocka bort och på senare tid har hon insett att hon måste lära sig sätta stopp någon gång.

– Men jag tycker processen är så rolig och därför jobbar jag länge med dukarna. Akryl är rätt nytt för mig och jag har märkt att det passar mig bra för då går det undan.

– Fast jag kommer inte att sluta med oljan, tillägger hon snabbt.

Ulrika Andersson utvecklas hela tiden som målare, det visar de åtta dukar hon ställer ut i Galleri Kråkan. Den sista bild hon gjorde till utställningen, akrylmålningen Vårvinter, hade knappt torkat innan den hängdes upp. Den visar på ännu ett nytt förhållningssätt till detta med färg och form som kan bli mycket intressant att följa. För Ulrika Andersson tänker inte ge upp sökandet.

– Jag vill bli bättre på att våga lyssna på målningen, inse värdet av reflektion och inte förklara för mycket.

Ulrika Andersson inledde sin konstnärliga bana i Aquagruppen för ett kvarts sekel sedan. Men det var för tiotalet år sedan hon först mötte Georg Suttner på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och i samma veva fick hon ateljé i gamla stationshuset i Bofors.

– Georg har betytt väldigt mycket för mig. Han fick mig att släppa loss i färg och form, att våga utmana mig själv. Det gjorde han genom att ställa frågan vad vill du, säger Ulrika Andersson och berättar hur hon kan sitta i ateljén och titta ut genom fönstret och börja precis där hon är.

– Jag ser trädstammar och några jordhögar. Man behöver inte krångla till det.

Kanske inte inledningsvis men senare i processen är det just det hon gör, krånglar till det för sig själv. Ulrika vänder ryggen åt målningen en tid, vrider på duken och ser den ur andra perspektiv.

– Vissa talar om inspiration men jag vill hävda att först kommer man igång, sen börjar samtalet med duken, säger hon och berättar hur ett abstrakt landskap blev en dunge eftersom hon ville plocka fram träden. Men så hör hon Suttners röst: en dunge är inget som överraskar, det har redan gjorts och då måste hon arbeta vidare och göra något annat av den påbörjade målningen.

Så kan hon hålla på i månader. Målningen byggs upp i lager på lager, hon överdriver i början för att sedan plocka bort och på senare tid har hon insett att hon måste lära sig sätta stopp någon gång.

– Men jag tycker processen är så rolig och därför jobbar jag länge med dukarna. Akryl är rätt nytt för mig och jag har märkt att det passar mig bra för då går det undan.

– Fast jag kommer inte att sluta med oljan, tillägger hon snabbt.

Ulrika Andersson utvecklas hela tiden som målare, det visar de åtta dukar hon ställer ut i Galleri Kråkan. Den sista bild hon gjorde till utställningen, akrylmålningen Vårvinter, hade knappt torkat innan den hängdes upp. Den visar på ännu ett nytt förhållningssätt till detta med färg och form som kan bli mycket intressant att följa. För Ulrika Andersson tänker inte ge upp sökandet.

– Jag vill bli bättre på att våga lyssna på målningen, inse värdet av reflektion och inte förklara för mycket.