2016-03-05 06:00

2016-03-05 06:00

Skillnaden på ditt och mitt

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

Det har gått ett drygt år nu. Se'n vi hade inbrott i vårat torp.

En dag som sitter djupt inristad i själ och kropp.

Det aldrig blir det samma igen.

Ett sönderbrutet fönster, inte mycket stulet men bara att sitta där med vetskapen att någon rotat runt bland inventarierna får oss att må illa.

Tydliga spår, blod och fotavtryck, avslöjade var tjuven haft sin gång.

Polisanmälan? Självklart.

– Rör ingenting, chanserna är stora att vi kan säkra DNA-spår, menade farbror polisen. Det är förmodligen några pundare som varit i farten och letat efter värdesaker att kränga.

Och vi rörde ingenting, vi väntade, väntade och väntade på att det skulle dyka upp en Sherlock med förstoringsglas. I stället kom ett konvolut vars innehåll informerade om att fallet var nedlagt.

– Jahapp, så var det med det, det kunde man väl för faen sagt med en gång. Slutet var förmodligen givet redan från början.

 

Men annat var det som vanligt förr i tiden, Beata Larsson berättar.

En söndag när mamma kom ut ifrån kyrkan kom hon intill en man som stod kyrkstraff.

Det vill säga, man stod i en kluven stock med gångjärn i ena ändan och med urholkningar för benen. Och där fick man stå till allmänt beskådande.

Men vad hade då mannen gjort för ont.

Jo, han hade varit ute på så kallat ''allmänt arbete'' och fick en möjlighet att köpa mjölk men hade ingenting att ta den i. Då gick han in i en stuga och bad att få låna en kruka. Modern var inte hemma men en av döttrarna sa.

– Du får låna en kruka utav mig.

Efter att par dagar fick mannen möjlighet att köpa en kruka och gick tillbaka till torpet för att lämna igen den lånta. Men i stället för att bli tacksam brast modern ut i förbannelser.

– Det här ska du få straff för, att låna av en minderårig är detsamma som att stjäla.

Och så fort mannen kom hem från sitt arbete fick han stå kyrkostraff.

 

Liv för liv, sa lagen förr i tiden och det var inte ovanligt att en flicka som blivit mor olovandes tog sitt barns liv. Vem hennes förförare var visste hon ej och enligt lagen blev hon dömd att avrättas medelst halshuggning.

Men, någon visste var förföraren bodde och lagen sade så:

Vill någon ta en sådan till sin hustru så fick han det. Det kallades att ''ta upp dom från stupstocken''.

Mannen fick beskedet samma dag det skulle ske så han skaffade sig en häst och red så fort han kunde men till slut stupade han. Man hittade honom död på vägen och det sägs att tyglarna höll han så krampaktigt i sin ena hand att den inte gick att öppna.

 

Men tillbaka till vårat torp. Ja vårat är det väl i och för sig inte, vi ser det mera som att vi förvaltar något till kommande generationer. Men å andra sidan det är ju heller inte deras, de personer som utan respekt för skillnaden mellan ditt och mitt bryter ner det som byggts upp under långeliga tider.

Slutligen, att polisen inte kom kan jag kanske vänja mig vid, svårare är det att vänja sig vid tanken på att någon pellejöns rotat sönder vår integritet.

Och det som blir allra svårast att vänja sig vid är att en oskyldig talgoxe flugit in genom det öppna fönstret, förirrat sig upp till övervåningen och svultit ihjäl.

En dag som sitter djupt inristad i själ och kropp.

Det aldrig blir det samma igen.

Ett sönderbrutet fönster, inte mycket stulet men bara att sitta där med vetskapen att någon rotat runt bland inventarierna får oss att må illa.

Tydliga spår, blod och fotavtryck, avslöjade var tjuven haft sin gång.

Polisanmälan? Självklart.

– Rör ingenting, chanserna är stora att vi kan säkra DNA-spår, menade farbror polisen. Det är förmodligen några pundare som varit i farten och letat efter värdesaker att kränga.

Och vi rörde ingenting, vi väntade, väntade och väntade på att det skulle dyka upp en Sherlock med förstoringsglas. I stället kom ett konvolut vars innehåll informerade om att fallet var nedlagt.

– Jahapp, så var det med det, det kunde man väl för faen sagt med en gång. Slutet var förmodligen givet redan från början.

 

Men annat var det som vanligt förr i tiden, Beata Larsson berättar.

En söndag när mamma kom ut ifrån kyrkan kom hon intill en man som stod kyrkstraff.

Det vill säga, man stod i en kluven stock med gångjärn i ena ändan och med urholkningar för benen. Och där fick man stå till allmänt beskådande.

Men vad hade då mannen gjort för ont.

Jo, han hade varit ute på så kallat ''allmänt arbete'' och fick en möjlighet att köpa mjölk men hade ingenting att ta den i. Då gick han in i en stuga och bad att få låna en kruka. Modern var inte hemma men en av döttrarna sa.

– Du får låna en kruka utav mig.

Efter att par dagar fick mannen möjlighet att köpa en kruka och gick tillbaka till torpet för att lämna igen den lånta. Men i stället för att bli tacksam brast modern ut i förbannelser.

– Det här ska du få straff för, att låna av en minderårig är detsamma som att stjäla.

Och så fort mannen kom hem från sitt arbete fick han stå kyrkostraff.

 

Liv för liv, sa lagen förr i tiden och det var inte ovanligt att en flicka som blivit mor olovandes tog sitt barns liv. Vem hennes förförare var visste hon ej och enligt lagen blev hon dömd att avrättas medelst halshuggning.

Men, någon visste var förföraren bodde och lagen sade så:

Vill någon ta en sådan till sin hustru så fick han det. Det kallades att ''ta upp dom från stupstocken''.

Mannen fick beskedet samma dag det skulle ske så han skaffade sig en häst och red så fort han kunde men till slut stupade han. Man hittade honom död på vägen och det sägs att tyglarna höll han så krampaktigt i sin ena hand att den inte gick att öppna.

 

Men tillbaka till vårat torp. Ja vårat är det väl i och för sig inte, vi ser det mera som att vi förvaltar något till kommande generationer. Men å andra sidan det är ju heller inte deras, de personer som utan respekt för skillnaden mellan ditt och mitt bryter ner det som byggts upp under långeliga tider.

Slutligen, att polisen inte kom kan jag kanske vänja mig vid, svårare är det att vänja sig vid tanken på att någon pellejöns rotat sönder vår integritet.

Och det som blir allra svårast att vänja sig vid är att en oskyldig talgoxe flugit in genom det öppna fönstret, förirrat sig upp till övervåningen och svultit ihjäl.